Frågan om de kommersiella rättsdatabaserna som drivs av bolag som Acta Publica och Verifera avgörs i den utredning som skall presenteras för justitieminister Gunnar Strömmer under hösten. Men då utredningen i grunden drivs av Morgan Johanssons kommunicerade hat mot denna form av företag riskerar utredningen att missa målet och tvärtom att öka förutsättningarna för kriminella nätverk att expandera i Sverige.

När Sverige ansökte och förhandlade fram det avtal som ligger till grund för det svenska EU-medlemskapet lämnades garantier att den svenska yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen (världens äldsta) skulle utgöra ett nationellt undantag med samma tyngd som det svenska snuset. En del av den svenska nationella identiteten.

Till detta undantag tillhör den svenska offentlighetsprincipen och de svenska underliggande arkivlagarna. Mycket av det som bland annat Ledarsidornas verksamhet bygger på. Kunskapen om att det finns existerande handlingar med olika sekretessmarkeringar gör att dessa beslut eller granskningar går att begära ut. Inte alltid med lätthet utan ibland krävs omvägar via Förvaltningsdomstolar för avgöranden då makten i regel gör av de kan för att dölja eller på annat sätt försvåra för granskande medier att utföra sitt jobb.

Idag är detta nationella undantag glömt och ifrågasätts allt mer av inte bara Bryssel utan även av regeringskansliets tjänstemän. Försöken att inskränka de svenska yttrande- och tryckfriheterna inleddes av dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) och har genom övertygade socialdemokratiska opolitiska tjänstemän på justitiedepartementets Grundlagsenhet kommit att slå rot även hos justitieminister Gunnar Strömmer (M).

Morgan Johansson försökte genom olika grundlagsreformer förbjuda rättsdatabaserna vid två tillfällen, 2018 samt 2022. På justitiedepartementet talar man i dag i termer som “Tredje gången gillt” för att uppfylla Johanssons vision.

Att Sverige skall, utan motkompensation, släppa sitt framförhandlade undantag i de universella rättigheter som omfattas av YGL och TF. Danmark, vars lagstiftning liknar den svenska, har fallit för trycket och infört de s.k ynkryggslagarna som förbjuder vissa konstnärliga uttryck som skändning av religiösa symboler. Sverige står i relativa termer allt ensammare.

Det som idag främst driver tjänstemännen på Regeringskansliet och Gunnar Strömmer är ett vagt formulerat hat mot företag som Lexbase. Lexbase, med systerföretaget Verifera tillhör en företagskategori som bland annat Robert Aschbergs Acta Publica tillhör som tillhandahåller brottmålsdomar 24/7 till sina kunder. Brottmålsdomar är offentliga beslut och skall därmed kunna tillhandahållas till allmänheten utan egentliga begränsningar. Det är möjligt att göra detta inom ramen för ett utgivningsbevis.

För många näringsidkare är de tjänster som Acta Publica och Verifera / Lexbase idag en naturlig del av verksamheten för att kunna göra säkra affärer.

Ska vi – eller ska vi inte – bekämpa kriminalitet?

Ett exempel är juvelerare som handlar med guld. De skall enligt penningtvättslagen ha det som kallas för kundkännedom över alla inköp och försäljning av metaller från juridiska personer och privatpersoner överstigande 2000 Euro. För att uppfylla andemeningen i denna lag krävs en 24/7 tillgång till den form av databas som rättsdatabaser innebär något som en begränsning av YGL och TF skulle innebära så som den svenska lagstiftningen är utformad om den tvingas anpassa sig till GDPR.

En annan sektor som kommer drabbas är fastighetsägare som behöver göra bakgrundskontroller för uthyrning av lagerlokaler. Det finns färska exempel från en fastighetsägare i södra Sverige som ovetande hyrde ut större lokaler till en man tidigare dömd för häleri. Fastighetsägaren möttes en morgon av en omfattande polisinsats riktad mot en av hans fastigheter som visade sig härbärgera ett lager med stöldgods för mångmiljonbelopp.

Fastighetsägaren hade aldrig hyrt ut till mannen med kunskap om dennes historia. 

Det vill säga, bägge exemplen ovan är de exempel som den tidigare rikspolischefen Anders Thornberg efterlyser som medborgarstöd för att kunna bekämpa en tilltagande kriminalitet som ytterst är system- och demokratihotande.

Men den största vinsten för medborgarna ligger i det allmännas nyttjande av dessa 24/7-tjänster. Vad som inte framkommit med tillräcklig kraft är att dessa tjänster nyttjas allt mer av skolor, socialförvaltningar, äldreboende och förskolor.  För att bakgrundskontrollera personal, även vikarier, som ibland anställs på kort varsel för att täcka vakanser. Ingen vill anställa en person på tt hem för missbrukare, HVB-hem, som har domar bakom sig för narkotikahandel, ännu färre vill råka anställa personal i barnomsorgen med domar som beskriver olika former av övergrepp.

Att behovet av denna form av rättsdatabaser finns, som idag är möjliga inom ramen för den svenska yttrandefrihetslagen och Tryckfrihetsförordningen bör därmed vara otvisteligt. 

Men mot detta skall ställas med vilken lätthet som vem som helst kan få ett utgivningsbevis och börja bygga upp rättsdatabaser för olika ändamål. Idag finns 1 154 registrerade utgivningsbevis med olika företrädare. Bland dessa 1 154 personer finns bland annat medlemmar i minst en motorcykelburen kriminell gruppering samt det inte kan uteslutas att det även finns personer med koppling till främmande makts intressen.

Det är väl känt att såväl Iran, Kina, Ryssland som Turkiet bedriver omfattande kartläggningar i Sverige av svenska medborgare. En kartläggning som helt legalt kan skyddas av ett utgivningsbevis.

Skeva argument och fel från början

Ett annat argument för att få bort det svenska undantaget som används är att informationen i domarna är integritetskränkande. Ett i grunden skevt argument.

Den som riskerar att drabbas av en omotiverad integritetskränkning bör anses vara brottsoffret och på vilket sätt gärningsbeskrivningen är utformad. Något som med viss lätthet kan åtgärdas genom sekretessmarkeringar som sedan kan prövas i förvaltningsdomstol. Att den initiala information som delges bara handlar om gärningsmannen, straffet och vilket lagrum som avses.

Förvaltningsdomstol kan sedan bedöma om delar som kan innehålla för brottsoffret känsliga delar eller hela domen skall ges ut. Avnämare kan vara t.ex forskare, vård och arbetsgivare.

Debatten om rättsdatabaserna har med andra ord hamnat snett från början och såväl tidigare regeringar (Löfven i och II) som nuvarande (Kristersson) silar mygg och släpper igenom kameler. De missar poängen.

Problemet är idag främst vilka som driver dessa databaser och i vilka syften. Att reglera vem och vilka som skall kunna få ett utgivningsbevis för att kunna tillhandahålla en on-line tjänst är i grunden en avsevärt enklare fråga än att beröva såväl näringsidkare som offentlig förvaltning information som kan göra deras verksamhet och därmed samhället säkrare.

Alternativet, att låta en statlig myndighet svara för detta behov och de krav som samhällets ställer är sannolikt ingen som tror på. Av lätt insedda skäl. Bara att få en kvittens på att SIN, Integritetsskyddsnämnden tagit emot ett mail kan ta upp till fem arbetsdagar. Och då har inte SIN besvarat någon fråga än. Svar kan ta flera månader.

Flera av bolagen som driver rättsdatabaser har idag kommit med invändningar mot regeringens arbete, däribland Verifera.

Extramaterial:

Veriferas skrivelse till regeringen.