Svenska socialdemokrater bligar med visst avund på den danska statsministerns Mette Frederiksens valframgångar. Delar av det svenska socialdemokratiska partiet försöker febrilt kopiera konceptet som desarmerat migrationspolitiken. Men det kommer inte lyckas så länge som partiledningen ser ut som den gör. 

Den danska statsministern och ordförande för det danska socialdemokratiska partiet Mette Frederiksen gjorde det bästa valet på 20 år och har stora möjligheter att fortsätta som statsminister. De som vill se dansk politik för svenska socialdemokrater kan peka på framgångar efter danska valet.

Från att ha varit en dominerande fråga som skapat grogrunden för Dansk Folkeparti så har danska politiker lyssnat på väljarna och infört en politik och ett regelverk som danskarna är tillfreds med. Och idag kan danskarna ägna sig åt annat. Som bieffekt är Dansk Folkeparti i praktiken utraderat. Det har gjort sitt jobb och finns inte mer.

En desarmering av migrations- och integrationspolitikens dominans och sprängstoff har för de danska socialdemokraterna öppnat vägen för att föra en klassisk socialdemokratisk politik i valrörelsen som resulterade i det bästa valresultatet på två decennier.

Något som svenska socialdemokrater bligar avundsjukt på. De som vill se dansk politik för svenska socialdemokrater kan peka på framgångar efter danska valet. Den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden kallar den danska socialdemokratins vägval för ”vänsterpatriotism”. Liten invandring och mer ekonomisk omfördelning..

Men även om Magdalena Andersson och Ardalan Shekarabi, socialdemokraternas ordförande respektive rättspolitiska talesperson lägger sig nära den danska eller den svenska blågula regeringens mer reglerade migrations- och rättspolitik idag är de svenska socialdemokraterna i allmänhet och dess riksdagsgrupp i synnerhet inte i närheten av att vara lika övertygade som deras danska partikollegor.

Sverige är som Danmark – men tvärtom

Där man i Danmark har bakat fram en migrations- och integrationspolitik som har en majoritet av väljarnas stöd samt inte minst som implementerats mer eller mindre framgångsrikt är de svenska socialdemokraterna långt ifrån att ha tagit fram något motsvarande. Och inte minst politiker som tror på och kan stå fast vid en sådan politik.

Även om Magdalena Andersson, med sin bakgrund som finansminister, kan motivera en dansk politik ur ekonomiska perspektiv så är hon tämligen ensam om detta i det socialdemokratiska toppskiktet, partiledningen och riksdagsgruppen. Där råder fortfarande ”mitt europa bygger inga murar”-stämning och grund för politiken.

Löfvén-linjen.  Som höll på knäcka ryggraden av den svenska välfärdsstaten och samhällsekonomin.

2015 bojkottade ledningen för Socialdemokraterna sina danska partikamrater  för att stötta sitt systerparti under dagens det danska valet. Dåvarande partisekreteraren Carin Jämtin och Stefan Löfven var samma år på plats vid valet i Finland i april och Jämtin var även i Norge vid valet i september 2013. Jämtins och Löfvens bojkott berodde enligt Expressen på det danska systerpartiets inställning i invandringspolitiken.

En attityd som lever kvar.

När Anders Ygeman nu några år senare ger uttryck för en restriktiv syn på invandringen är det endast läpparna som rör sig. Hela Ygeman, som kommer från klustret SSU Stockholm NV, ger ett annat budskap. Nästintill synligt fysiskt illamående talar han om behovet av reglering, återvandring och repatriering. 

Andra ur just detta Stockholmskluster av migrationsapologeter såsom Veronica Palm och Johan Sjölander närmar sig inte ens frågan. Alla som gör detta balanserar enligt den rådande stockholmska partikulturen på nazismens rand.

Samma sak råder för stora delar av riksdagsgruppen. Dessa drömmer istället, likt Tro och Solidaritet förbundsstyrelseledamot Anna Ardin som tidigare i år lämnade partiet i vredesmod för att ha övergivit socialdemokratiska ideal, om en återgång till 2014 års oreglerade migrationspolitik.

En återgång till ett Sverige som låg öppet för välfärdsturism och jihadister beroende av finansiering samt rehabilitering under de mellanperioder som avbröt deras framfart under Islamiska Statens svarta banér.

Exempel på denna inställning är även den vanlig i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Magnus Manhammar från Blekinge är en representant för denna migrationsnostalgi. Andra exempel kommer från andra delar av landet. Jytte Guteland och Åsa Westlund från Stockholms län,  Jamal el Haij från Malmö, Fredrik Lundh Sammeli från Norrbotten,  Olle Thorell från Västmanland, etc. Etc.

Den svenska socialdemokratiska riksdagsgruppen är inte utformad för att föra en migrationspolitik som kan få ett brett folkligt stöd. Att skapa en förutsättning för att få det politiska samtalet att handla om socialdemokratiska kärnfrågor är idag omöjligt med denna riksdagsgrupp som i reella termer domineras av migrationsapologeter.

Som med den drucknes envishet menar att migranter från en avlägsen kultur med endast ett fåtal skolår med sig, om ens några, representerar det kunskapslyft som vård, omsorg och inte minst det svenska näringslivet är i skriande behov av.

Svenska socialdemokrater är inte danska. Och så länge som de svenska socialdemokraterna domineras av migrationsapologetism och “true believers” kommer partiet inte att förändras.

Tvärtom kommer det i likhet med Anders Ygeman utstråla fysisk ovilja och ett lika påtagligt som synligt illamående så fort det tvingas att lägga förslag som skulle vinna en bred majoritets stöd.