Ansvariga för de svenska IS-sympatisörerna sitter kvar i orubbat bo
SVT dokument om förhållandet i de kurdiska fängelser som håller svenska IS-sympatisörer fångar aktualiserar ansvarsfrågan om hur dagens situation kunnat uppstå. Och kvar i regeringskansliet sitter två av de tre personer som kunnat identifieras som mer eller mindre huvudansvariga utan att vare sig opposition eller media som Public Service ställer dessa till ansvar, än mindre börjar ställa rätt frågor.
SVT publicerade undder gårdagen dokumentation från ett kurdiskt fängelse för IS-fångar i Kurdistan. Advokat Percy Bratt, efter att ha sett bilderna och filmerna som SVT fått tag i från fängelset för IS-kvinnor reagerade kraftigt och menar att
– De bilder som du har visat mig tycker jag ger starkt stöd för att omständigheterna i det här fängelset är sådana att de kan träffas av just det här förbudet mot förnedrande behandling i artikel 3 i Europakonventionen.
Sverige är ett av de länder som konsekvent nu motsätter sig ett återtagande av de personer med svenskt medborgarskap som en gång anslöt sig till IS. Percy Bratt menar att Sveriges politiker anpassat sig efter en opinion när det gäller frågan om de svenska IS-fångarna.
Artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fastställer att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Förbudet kan även sträcka sig till att en stat inte heller får utvisa eller avvisa en person till ett land där individen riskerar att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning, av en annan stat, eller till en stat som inte förmår skydda individen från enskilda som begår sådana kränkningar, detta i enlighet med principen som kallas non-refoulement.
Detta innefattar även ett förbud att utvisa eller avvisa en individ till en stat där denne inte är skyddad mot att skickas vidare till en stat där denne riskerar sådana kränkningar.
Vad som mer specifikt kan utgöra tortyr och omänsklig och förnedrande behandling, framgår av den domstolspraxis som Europadomstolen och andra internationella instanser fastställt. Förutom våld kan exempelvis våldtäkt och människohandel utgöra former av tortyr och omänsklig och förnedrande behandling. Även exempelvis utvisning trots mycket allvarlig sjukdom kan under vissa speciella omständigheter omfattas.
Att denna situation förr eller senare skulle ha uppstått borde stått klart för inte minst den nuvarande regeringen. Och ansvaret för att så skett ligger i huvudsak på de två regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Ett återtagande hade varit möjligt
Det hade varit möjligt att återta några av dessa kvinnor om riksdagens justitieutskott och den dåvarande regeringen Reinfeldt reagerat på signalerna som sändes ut redan 2013 i form av den dåvarande riksdagsledamoten Staffan Danielssons motion om en översyn av de svenska antiterrorlagarna. Vid den tidpunkten skärpte övriga EU-länder sina lagstiftningar som nu kunnat medge att de medborgare som anslöt sig till IS innan 2013 kunnat dömas till allt från långa fängelsestraff till att förlora medborgarskap.
Det senare under förutsättning att det fanns ett dubbelt medborgarskap med ett undantag. Storbritannien har gjort minst en kvinna statslös genom att dra in medborgarskapet för hennes engagemang i IS.
Först 2015, efter press från omvärlden började Sverige ta steg för en skärpning och har idag, även om dessa lagrum fortfarande är de svagaste i Europa och västvärlden, lagar som kan träffa de som engagerar sig i den form av terrormaskineri som Islamiska Staten och andra organisationer representerar.
Som gör ett återtagande möjligt då straffutmätning i sådana fall kan ske under säkrare förhållanden och under så pass lång tid att de enskilda inte kan kunna utgöra ett hot mot Sverige.
Läs mer: Därför har inte Sverige en effektiv lagstiftning mot terrorism
Men orsakssambanden går längre tillbaka än 2013 då dagens justitieminister Morgan Johansson var ordförande i justitieutskottet. 2011 motionerade Maria Färm och Mehmet, bägge Miljöpartiet, om att engagemang i terroristorganisationer som Islamiska Staten inte skulle straffbeläggas utan skulle anses vara ett åsiktsbrott. Färm och Kaplan menade vidare att Sverige istället skulle driva opinion inom EU för en bredare uppluckring av de lagrum som trots allt fanns vid tiden i olika länder.
Kaplan fick stöd för sin uppfattning av bland annat Rahsid Musa, ordförande för den dåvarande föreningen Sveriges Unga Muslimer, SUM, som jämförde de stridande IS-svenskarna med frivilliga i det Finska vinterkriget. Musa menade bland annat att de som anslöt sig till IS eller dess allierade bara var att anse som ”engagerade ungdomar” under Almedalsveckan 2014. Detta samtidigt som Islamiska statens övergrepp och brutalitet började bli allt mer känd hos en bredare allmänhet.
Inom det kluster som utgörs av Muslimska brödraskapet, där SUM ingick, hade dock Islamiska statens egentliga verksamhet och kultur varit känd under lång tid.
Ett opininonsarbete som kom att fortsätta internt i regeringen när de bägge kunde bli en del av regeringen Löfven efter valvinsten 2014. Maria Färm som statssekreterare i statsrådsberedningens samordningskansli, Mehmet Kaplan som minister.
Först med att Kaplan tvingades avgå började vissa skärpningar kunna genomföras. Men långt ifrån i den utsträckning som krävs för ett säkert återtagande. Då Sverige är en rättsstat så tillämpas inte heller retroaktiva lagstiftningar. Det som var tillåtet så sent som fram till 2019 när deltagande i IS till slut kriminaliserades kan inte träffas av straffansvar om den enskilde anslöt sig innan lagen började gälla.
Sverige skärper lagstiftning först när det är för sent
Sverige skärpte lagstiftningen först när IS var nedkämpat vilket idag medger för de deltagande att slippa träffas av svensk lagstiftning om de anslöt sig tidigare. Återvänder dessa till Sverige kommer de slippa träffas av straffansvar och det finns därmed goda skäl för regeringen att låta dessa bli kvar i den region som en gång var den Islamiska staten.
Läs mer: De nya terrorlagarna delseger för Muslimska brödraskapet i Sverige
Det är därmed svårt att inte instämma i Percy Bratts kritik mot regeringen. Den dag Sverige överger Europakonventionen blir vi något annat än en demokratisk nation som honorerar de mänskliga rättigheterna.
Men samtidigt, vilket Bratt borde antyda eller implicit peka på, har de som drev på för en svag och uppluckrad antiterrorlagstiftning ett särskilt ansvar. Dagens regeringsunderlag, med Miljöpartiet i synnerhet, har ett särskilt ansvar för den uppkomna situationen.
Läs mer: Den svenska skulden till IS offer
Dessa två regeringspartier, med de tre huvudansvariga Morgan Johansson, idag fortfarande justitieminister, samt Maria Färm, idag fortfarande statsskereterare i regeringens samordningskansli samt den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan har sinkat eller försvagat den svenska antiterrorlagstiftningen under hela den tid andra länder införde lagstöd för att möjliggöra ett för det svenska samhället rimligt säkert återtagande.
För i grunden så har dessa svenska medborgare som nu sitter fast i fängelserna i regionen kvar ett hat, och en avsky, för de värden som Sverige och det fria demokratiska väst representerar. De flesta av dessa har på ett eller annat sätt varit frivilligt, eller till och med av genuin övertygelse, delaktiga i ett mordmaskineri på ett sådant sätt att de fortfarande utgör en fara för sin omgivning och i Sveriges fall vårt sätt att leva.
Min bestämda och kommunicerade åsikt var 2014 att vare sig Morgan Johansson eller Mehmet Kaplan borde fått bli ministrar av ovan nämnda skäl. Jag erhöll då massiv kritik från mitt dåvarande parti Socialdemokraterna för att jag dels tyckte så, dels stod för det offentligt.
Min absoluta uppfattning är fortfarande att Morgan Johansson är den egentligen enda ministern i regeringarna Löfven I och II som borde fått ett misstroende riktat mot sig. Det redan 2015 när det blev uppenbart att Sverige inte bara låg sist i det europeiska arbetet mot terrorsekten IS utan även såg till att försena och vattna ur lagstiftnignsarbetet på ett sådant sätt att dagens situation kunnat uppstå och att senfärdigheten utgjorde en risk för såväl svenska medborgare och andra.
De svenskar som under denna period reste och anslöt sig till IS har, flera av dem, utfört bestialiska handlingar mot oskyldiga.
Detta kommunicerade jag publikt på Ledarsidorna redan 2015. Men ingen i oppositionen fångade heller den bollen.
Ansvaret för att inget oppositionsparti lagt ett misstroende mot Johansson vilar därmed på hela den riksdagsopposition som funnits under denna tid. Det vill säga Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraternas ledningar och rätts- eller utrikespolitiska talespersoner har ett delat ansvar för att Johansson än idag kan titulera sig justitieminister.
Sverigedemokraternas delansvar bör särskilt poängteras då de gärna vill få sin ofta rätt högljudda supporterskara och väljare att tro något annat.
Inte en enda gång sedan 2014 har de tagit initiativ till att bereda Morgan Johansson nya karriärvägar genom ett misstroende. Sverigedemokraterna är därmed i allra högsta grad genom sin likgiltighet delansvariga.
Jag skriver inte rakt ut att dessa oppositionsföreträdare även de bör fundera på vilket sätt de bidragit till dagens situation med det uteblivna misstroendet mot Johansson under sju år. Och hur jag ser på deras politiska impotens och direkta olämplighet att upprätthålla ett politiskt ämbete.
Men jag funderar en hel del på det vilket är, så vitt känt, fortfarande tillåtet.
Johan Westerholm
