Med Partiet Nyans framgångar i valet 2022, partiet är ensamma om att vilja införa blasfemilagstiftning samt att Sverigedemokraterna som enda riksdagsparti driver på för en lagstiftning som kommer påverka konstnärliga uttryck reses frågan om domstolarna verkligen förstår begrepp som verkshöjd och satir. Dan Parks livsöde pekar på motsatsen.

Det finns två sätt att se på konstnärliga, kulturella uttryck och litterära verk. Ett konstnärligt eller litterart verk kan vara tidlöst, såsom Bibeln och Koranen betraktas av många ortodoxa troende. Eller så kan det vara bundet av sin tid. En spegel av ett händelseförlopp eller kulturella uttryck som präglar en viss tid, plats eller samhällskultur.

Ett litterärt eller konstnärligt verk som är bundet av sin tid tolkas i efterhand. Då är det kanske inte verket i sig utan den princip eller idé som konstnären försöker framhäva som skall belysas. Vad som kan vara konstnärens egen referensram när verket skapades.

Det är ofta så att vi lägger på vår tids värderingsraster på ett verk där konstnären haft en annan tanke.

Detta gäller i synnerhet konstnärliga uttryck som är provokativa och utmanar det som kan betraktas som känsligt. Och alla kulturer har sina tabun. Tabu som är mer eller mindre uttalade och mer eller mindre reglerade i lag. Ibland är de förbjudna i någon form. Ibland försöker man förbjuda dem på omvägar.

Ett sådant exempel, där vi i vår tid lägger på en annan symbolik, är Carl Johan De Geers seriegrafi med verken ”Skända flaggan”, ”Vägra vapen” och ”USA mördare”. Verket ”Skända flaggan” föreställande en brinnande svensk flagga kom att bli det mest kända. Verken beslagtogs vid utställningen 1967 och destruerades samtidigt som De Geer dömdes till böter för att ha skändat rikssymboler. De Geer är den ende som under efterkrigstiden dömts enligt denna paragraf som togs bort fyra år senare. Enligt det FN-protokoll, ICCPR som Sverige var aktivt med att driva fram var det inte förenligt med ett demokratiskt styrelseskick att begränsa konstnärliga och litterära verk samt journalistik med förbud mot skändning och kritik mot rikssymbol.

De Geers verk kom att snabba på denna process för inte bara Sveriges del även om Sverige kom att bli drivande med den inrikespolitiska press som behandlingen av De Geer kom att innebära.

Men De Geers ursprungstanke var inte som många tror ett tänjande av yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen. Det var en protest mot USA:s krigföring i Vietnam. Denna menade De Geer var illegitim och seriegrafin ett sätt att protestera mot denna samt Sveriges eftergivenhet mot USA. Det var först senare som verken kom att få den betydelse i debatten om konstnärlig frihet som den har idag.

Olika kulturella tolkningar av tabun

När konstnärskollektivet Pussy Riot genomförde sin aktion i Kristus Frälsares katedral i Moskva bröt de mot ett tabu i Ryssland. Att håna och häckla den rysk-ortodoxa kyrkans Moskva-patriarkat. I Sverige hade det betraktats som ett rätt harmlöst upptåg. I Ryssland blev resultatet tre års fängelse. När Irans kvinnorättsaktivister kastar sina slöjor/hijabs bryts ett tabu som reglerats i den iranska författningen. I Sverige är det norm att kvinnor inte behöver dölja sitt hår och vare sig kvinnan har slöja eller huvudduk av något slag eller inte är det ingenting som Sverige skulle kunna tänka sig att reglera i lag.

I Iran får aktivisterna fängelse. Nyligen avled en ung kvinna Mahsa Amini efter att ha arresterats av moralpolisen lokalt utan hijab.

I Nigeria dömdes 2022 den 22-åriga musikern Yahaya Aminu Sharif till döden för hädelse efter motstridiga rykten om en låttext. Kano, där den sekulära nigerianska lagen samsas med islamisk sharialag dömde efter det tabu som finns i alla muslimska länder och samhällen. 

I Sverige döms inte musiker till någonting om de bryter religiösa eller ens nationella tabun. Lagen om kränkning av rikssymbol, som även omfattade religiösa symboler, upphävdes genom en förändring av Regeringsformen och Yttrandefrihetsgrundlagen 1971. 

Detta som en direkt följd av att Sverige ratificerat ICCPR, ett underprotokoll till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter samma år. 

Thanat Thanawatcharanon, en thailändsk countrysångare, satt 5 år i fängelse för att ha förolämpat den thailändska kungen. I Sverige vore det otänkbart att fängsla Ebba Grön för deras låtar om kungahuset eller att straffa Republikanska Föreningen. Och Elisabeth Ohlsons fotografier, som öppet hånar drottningens familjs historia med det tysk nazism, är inget som väcker andra reaktioner än drottningens eget missnöje.

Alla länder har sina tabun och alla världens diktaturer och auktoritära styren fängslar konstnärer som bryter mot tabun. Tabun som är kulturella eller religiösa behöver inte vara olagliga. I Sverige råder det en stark konsensus där vi generellt stöder dissidenter i andra länder och konstnärer som bryter mot tabun. Inte sällan ger vi dessa kulturarbetare men även journalister en fristad eller uppmärksamhet på något sätt. Lusine Djanyan, medlem i Pussy Riot, lever sedan några år i Sverige som givit henne en fristad.

I Sverige fängslar vi inte konstnärer. Ja, förutom Dan Park. Förstås. 

Dan Park har ju fel på riktigt när han bryter mot svenska tabun. Tabun som är så tabu att vi inte ens betraktar dem som likvärdiga andra länders tabun. Andra kulturella tabun är lite löjliga, stela och inskränkta emedan våra tabun är däremot väldigt allvarliga. 

Om vi ska tro oss själva.

I Sverige är Dan Park bland det mest provokativa som kan frambringas inom kultursektorn. Inte bara gör han hakkors och rasistiska memes – han vägrar dessutom förklara att han inte är nazist och rasist. Han vägrar inrätta sig i ledet, i kollektivet, och bara sluta uppröra alla med att vara annorlunda. 

Inte ens när han blir slagen blodig, dömd till fängelse, hemlös eller utfryst av kollektivet förklarar han sig eller återvänder till flocken. Inte heller väcker det empati eller sympati. Eftersom Dan Park gör ”fel provokativ konst” är både kollegor, politiker och medmänniskor helt ok med att han straffas för sina provokativa affischer. Även om det innebär misshandel, förakt eller fängelse. 

Gatukonstnären Park som gjort provokativa affischer om Runar Søgaard, Sverigedemokraterna, IKEA, Josef Fritzl, en våldtäktsdömd läkare, Ebba Busch, rapparen Einar, 9/11, Putin, Neil Young, H&M, Scan m.fl. är för den breda allmänheten endast känd för att ha gjort provokativa affischer som rör rasism och nazism. All hans gatukonst är uttalat emot det politiskt korrekta och avsett som ett konstnärligt inslag i samhällsdebatten. Vad som upprör mest framgår med all tydlighet. I Sverige är det rasism. 

Malmö tingsrätt skriver 2014 om Dan Parks hänvisning till performance och yttrandefrihet: 

”Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.”

Som om hovrätten i Malmö senare skulle kunna bedöma vilka konstverk eller uttalanden som genererar en godkänd debatt? Eller som om hovrätten över Skåne och Blekinge skulle vara en part i att recensera framsteg i umgänge mellan människor?  Hovrätten fastställde 2019 delar av Malmö Tingsrätts dom från den 8 november 2018 och dömde Park till fyra månaders fängelse för sju fall av hets mot folkgrupp och tre fall av förtal. 

Vi har sökt det justitieråd på Högsta Domstolen som nekade Park prövningstillstånd. HD uttalar sig normalt inte hur de resonerat när de nekar sådant.  Justitierådet har inte återkommit.

Men såväl tings- som hovrätt bröt ut Parks verk från verkets upphovsmans referensramar. Dan Parks referensramar är väldigt mycket punk. Inspirerad av Sex Pistols collage och referenser till allt från black metal och rapgruppen Public Enemy. Det är provokativt, rått, avskalat och inte sällan brutalt vilket slår över i hur han gestaltar olika personer. Hans memes, eller hans gestaltningar, är råa och ser ut som om de har massproducerats av en gammal, knappt funktionell, kopieringsmaskin från 1980-talet. Det som förenar Park med punken och olika subkulturella uttryck är det råa anslaget och ambitionen att tänja gränserna för tabun.

Ur en konstnärlig bedömning går det inte att komma ifrån att det ur ett politiskt korrekt mainstream-perspektiv är så att Park återkommande utmanar ”fel” tabu och utmanar han ”rätt” tabu så gör han det på ”fel” sätt. 

De uppenbara referenserna går flertalet förbi av något skäl. Tanken att Park är otydlig som en del av sin konstnärliga installation är ingenting som kritikerna tycks reflektera över. I mer personliga intervjuer med Park finns ett tydligt engagemang för djurrättsfrågor och yttrandefrihet. Övriga ideologiska ställningstagande är mer svävande.

Sex Pistols utmanade normer och petade hånflinande på tabun. Basisten Sid Viscious gick ibland med ett hakkors på tröjan. Allt för att uppröra lättkränkta människor. 

Det hjälper inte när Park hänvisar till konstnären Dick Bengtsson – som målade hakkors på tavlor för att utmana idyllen och verklighetsförfalskningen. Inte ens när Park kommenterar sitt inhopp med nazistiska NMR med ”Jag måste ju träffa mina fans på något sätt?” trillar polletten ned att han möjligen driver med dem. Att ironisera mer över verkliga svenska samtidsnormer går knappt.

Tyst kulturetablissement

Inte heller det Svenska kulturetablissemanget invände mot att polis gick in på ett konstgalleri, beslagtog konstverk, grep upphovsmannen och att både konstnär och gallerist dömdes för konsten. Det svenska kulturetablissemanget försvarade istället ingreppet mot konstnärlig frihet och yttrandefrihet i Parks fall. 

Konstnärernas Riksorganisation publicerade en text där Robert Stasinski, konstkritiker och curator, bedyrar att Dan Parks konst inte är bra och riktig konst. Då hade Dan Park nämligen gjort annorlunda fastslår Stasinski. Samtidigt som riksorganisationen har rubriker som ”Värna den konstnärliga friheten!” på sin hemsida. 

Svensk konst- och kulturkritik är lika mycket punk som ett statligt museum med fritt inträde för medelklassen. Den statligt finansierade eliten av mer eller mindre självutnämnda experter, ängsliga för att avvika från det politiskt korrekta, sparkar in samma dörrar som otaliga Carl Johan De Geers efterföljare gjort sedan 1960-talet. Med skattepengar fördelade av politiskt tillsatta instanser. Där menskonst betraktas som provokativt och banbrytande.

Inte heller problematiseras frågan politiskt

Kulturrådet är en myndighet som leds av en styrelse utsedd av regeringen. Rådet förverkligar nationell kulturpolitik genom att i huvudsak fördela bidrag. Rådet driver även projekt för att skydda konstnärlig frihet och fristäder för konstnärer som utmanar normer och tabun. 

Myndigheten tar särskilt fokus på Unescos antagna konvention från 2005 som avser skydda den konstnärliga friheten eftersom denna frihet anses säkerställa kulturell diversitet. Andra länders konstnärer vars tabun utmanas.

Dan Park exemplifierar klassiska dilemman om konstnärlig frihet i Sverige. Ska verkligen samhällskritisk konst vara så tabubelagt att det kan ge fängelse? Parks fängelsedom är lika lång som flera utdömda straff för våldtäkt innan straffen för det senare brottet skärptes tidigare i år. Eller lika långt som en hustrumisshandel av normalgraden. 

Finns det någon som tycker att det är rimligt? 

I kontrast till Malmö Tingsrätts, och senare Hovrätten för Blekinge och Skåne påstående så är yttrandefriheten och den konstnärliga friheten ett lackmustest för hur en stat och dess invånare behandlar oliktänkande, de som uttrycker sig annorlunda och de som utmanar normer på riktigt. 

Fallet med Dan Park är en historia om principer som lämnar mycket att önska och mycket att diskutera. 

I ett land, som Sverige, som inte bara har ratificerat ICCPR och givit även dissidenter såsom medlemmar ur Pussy Riot en fristad så borde det svenska samhället inte fängsla konstnärer för deras provokativa verk.

Inte ens de som utmanar svenska tabun.

Edward Nordén

Jordbrukare, Jordbruksminister i Ladonien och aktiv i Medborgerlig Samling

Johan Westerholm

Författare, konsult och journalist