Det var inte bara tillgången till olja som låg i USA:s intresse som motiverade USA:s intervention i Venezuela. Venezuelas ledare Nicolas Maduro hade under en längre tid utgjort ett orosmoment för USA och liberala demokratier. Strax efter det amerikanska valet antog regimen ett repressivt lagstiftningspaket som samtidigt etablerade landet som navet i en internationell antifascistisk motståndsrörelse. Som inte skulle sky några medel.

Under perioden 28–30 november 2024 genomförde den venezuelanska regeringen, under ledning av president Nicolás Maduro, en samordnad serie politiska, juridiska och kommunikativa åtgärder som syftade till att konsolidera den bolivarianska statens motståndsdoktrin mot externa och interna hot. Åtgärderna presenterades i socialistpartiets officiella Boletín nr 426 och sammanföll med internationella möten, lagstiftning och militära ceremonier i Caracas.

Kärnan i åtgärdspaketet utgjordes av antagandet av lagen Ley Orgánica Libertador Simón Bolívar contra el Bloqueo Imperialista, en lag som kriminaliserar stöd till internationella sanktioner, blockader, utländsk intervention och andra handlingar som definieras som angrepp mot republikens suveränitet. 

Lagen möjliggör långa fängelsestraff, politisk inkapacitering av individer samt rättsprocesser i frånvaro av de tilltalade och beskrevs av den venezolanska regeringen som ett juridiskt vapen för att ”försvara freden”. Samtidigt markerar den en ytterligare förskjutning från politisk pluralism till ett säkerhetsorienterat rättssystem och polisstat.

Lagen antogs i direkt anslutning till Internationella konferensen i solidaritet med Palestina, där Maduro kopplade Venezuelas egen existentiella kamp till konflikten i Mellanöstern. Palestina framställdes som en symbolisk front i ett globalt krig mellan vad regeringen definierat som fascism, sionism och imperialism å ena sidan, och en framväxande multipolär världsordning å den andra.

Konferensen genomfördes som ett direkt led i Irans internationella expansionsinitiativ och kom att markera Irans närvaro i den västra hemisfären.

Parallellt lanserades Caracasdeklarationen för en ny värld, resultatet av ett möte med cirka 1 100 delegater från 76 länder. Dokumentet proklamerar skapandet av en Internationell antifascistisk rörelse med säte i Caracas, inklusive planer på sekretariat, juridiska nätverk, tankesmedjor, arbetsgrupper och en globalt observatörsfunktion. Rörelsen positionerades explicit mot USA, NATO, Israel samt liberala demokratier som system, snarare än enbart specifika regeringar.

Relaterat: Maduros fall – Ondskans axel försvagas

På den inrikespolitiska nivån förstärktes narrativet om ett pågående internationellt konspirativt hot. Regeringen anklagade oppositionella aktörer för att samarbeta med utländska makter, terrorism och destabilisering. Sociala medieplattformar pekades ut som säkerhetsrisker, med krav på nationell närvaro och rättslig underordning venezuelansk jurisdiktion.

Militärt markerade regeringen kontinuitet och beredskap genom firandet av 104-årsjubileet av Aviación Militar Bolivariana och 32-årsdagen av den civilt-militära utresningen 1992. Presidenten betonade den väpnade styrkans tekniska självförsörjning, inklusive fortsatt operativ användning av F-16-system trots långvariga sanktioner. Militär och polis framställdes som oupplösligt förenade med folket i en ”fusion” som garant för statens överlevnad. En formaliserad polisstat.

Sammantaget indikerade utvecklingen en accelererad institutionalisering av en belägrad statsdoktrin, där juridik, ideologi, militärmakt och internationell mobilisering integreras i ett sammanhängande motståndsramverk. 

Caracas kom att positioneras inte enbart som nationellt maktcentrum utan som ideologiskt nav för ett globalt nätverk i opposition mot västligt dominerade system. Utvecklingen pekade redan då mot ökad intern repression, ett reducerat politiskt handlingsutrymme och fördjupad geopolitisk polarisering.

Källa

Partido Socialista Unido de Venezuela Boletín nr 426.