I veckan inleds förhandlingarna kring EU:s nya ramverk för handel. Ett ramverk som skall säkra EU:s autonomi och skydda europeiska försvarsindustrier som tyska Rheinmetall och svenska SAAB i den säkerhetspolitiska situation som utvecklats sedan Rysslands invasion av Ukraina. Sverige kommer istället driva en stark linje mot att bygga upp detta skydd eftersom handelsministern, som äger frågan, visar sig inte vilja överge de ideologiska principer som han tidigare utvecklade vid den borgerliga tankesmedjan Timbro.

EU-kommissionen, under ledning av Ursula von der Leyen, har tagit fram ett nytt ramverk – Buy European and Sustainable Act (BESA) – som markerar ett tydligt brott med dagens mer öppna upphandlingsregler. Syftet är att minska unionens beroende av import av varor och tjänster som riskerar att undergräva den egna industriella basen, särskilt inom strategiska sektorer som försvar, energisystem och avancerad teknik.

Initiativet tar sikte på de offentliga upphandlingar som motsvarar cirka 16 procent av EU:s BNP, omkring 2,5 biljoner euro per år. Ambitionen är att gå bort från en ensidig prislogik och i stället väga in kriterier som redundans, kvalitet, miljöpåverkan, försörjningstrygghet och europeiskt innehåll.

Försvar, industri och strategisk autonomi

Kommissionen driver parallellt på för gemensam europeisk upphandling av försvarsmateriel, med fokus på leverantörer baserade inom EU eller EES. Detta sker inom ramen för bland annat ReArm Europe Plan / Readiness 2030, i nära samordning med Nato. Målet är att stärka den europeiska försvarsindustriella basen och minska beroendet av externa aktörer i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Samtidigt har lagstiftningsarbetet för BESA försenats till början av 2026. Förklaringen är djupa motsättningar mellan medlemsstaterna. Flera länder varnar för att initiativet riskerar att urholka befintliga konkurrensregler och leda till protektionism. De nordiska länderna hör till de mest kritiska.

Sverige på kollisionskurs med EU-linjen

Enligt källor inom Utrikesdepartementet, med insyn i handelsminister Benjamin Dousas (M) arbete, avser Sverige att aktivt distansera sig från EU-kommissionens ”Buy European”-linje vid det möte i Bryssel som regeringen deltar i denna vecka.

Dousa, som länge profilerat sig som en konsekvent frihandelsförespråkare – inte minst under sin tid vid den borgerliga tankesmedjan Timbro – uppges driva en mer ideologiskt renodlad linje än tidigare svenska regeringar. Källorna beskriver hur vad de kallar ”Timbro-fundamentalister” har manövrerat internt för att pressa statsrådet att öppet ta avstånd från den europeiska inriktningen, oavsett sektor eller säkerhetspolitiskt sammanhang.

En källa formulerar det så här:

”Det är frihandel. Fri handel är fri handel. Handelsministerns linje är att ta tydligt avstånd från den europeiska linjen, oavsett vad det rör sig om.”

Ideologiskt motstånd i norra Europa

Sverige är inte ensamt. Nederländerna, Polen och de nordiska länderna tillhör de medlemsstater som mest konsekvent bromsar eller fördröjer förslag om obligatorisk ”köp europeiskt”-prioritering i offentlig upphandling. Motståndet är i huvudsak ideologiskt, snarare än industriellt eller säkerhetspolitiskt motiverat.

Konsekvenserna är dock konkreta. Den svenska linjen innebär i praktiken att europeiska leverantörer – exempelvis tyska och danska vindkraftsföretag – riskerar att konkurreras ut på pris av turkiska aktörer som SoyutWind och NORTHEL. Dessa bolag åtnjuter omfattande statliga subventioner från Ankara, just i syfte att slå ut europeiska konkurrenter.

Försvarsmateriel och geopolitisk realitet

Samma mönster återfinns inom den turkiska försvarsindustrin, som sedan länge är föremål för riktade statliga stödprogram. Turkiet och Kina har dessutom under de senaste decennierna fördjupat sitt samarbete inom försvarsmateriel, särskilt inom missilteknik och luftförsvar.

Mot denna bakgrund framstår den svenska hållningen som anmärkningsvärt verklighetsfrånvänd.

När andra EU-länder försöker kombinera marknadsekonomi med strategisk autonomi och säkerhetspolitiskt ansvar, håller Sverige fast vid en dogmatisk frihandelslinje – även när den i praktiken gynnar statssubventionerade, icke-europeiska aktörer på bekostnad av unionens egen industriella och militära förmåga.

Politiska konsekvenser för Sverige och EU

På ett övergripande plan riskerar den svenska linjen att ytterligare försvaga EU:s redan bräckliga förmåga till strategisk samordning inom industri, handel och försvar. Om en kärna av medlemsstater konsekvent blockerar försök att använda offentlig upphandling som ett säkerhets- och industripolitiskt verktyg, undergrävs kommissionens ambition om strategisk autonomi i praktiken. Resultatet blir ett EU som politiskt talar om resiliens, men institutionellt förblir oförmöget att skydda sina egna kritiska värdekedjor.

För Sveriges del innebär hållningen en gradvis marginalisering i den europeiska industripolitiska kärnan. När större medlemsstater går vidare med fördjupat samarbete inom försvar, teknik och gemensam upphandling – formellt eller informellt – riskerar Sverige att ställas utanför de beslutsfattande kretsarna. Det kan på sikt minska både svenskt inflytande och tillgång till framtida industriprojekt, försvarssamarbeten och FoU-satsningar.

Samtidigt skapas en politisk paradox: Sverige försvarar frihandel i teorin, men bidrar i praktiken till att öppna den europeiska marknaden för statssubventionerade, geopolitiskt drivna aktörer som inte omfattas av motsvarande regelverk eller transparenskrav. Det riskerar att slå ut europeisk industri utan att skapa verklig konkurrensneutralitet.

I ett läge där handel, säkerhet och geopolitik i allt högre grad flyter samman framstår detta inte längre som en teknisk upphandlingsfråga, utan som ett strategiskt vägval. Frågan är om Sverige vill vara en del av ett EU som kan agera som industriell och säkerhetspolitisk aktör – eller om man även fortsättningsvis väljer att stå fast vid en ideologisk frihandelsposition, oavsett de säkerhetspolitiska kostnaderna.