Liberalernas vägval
Valet av ny partiledare för Liberalerna innebär dels att partiet skall försöka läka ihop efter fyra års uppslitande strider men även ett vägval. Den kandidat som har starkast stöd har, vilket hon inte kan rå för, ett iranskt medborgarskap vilket är ännu svårare att avsäga sig än det turkiska. En faktor som partiet, oavsett vad de anser om det, måste parera i en värld där just Iran representerar ett av de största hoten mot västerländska liberala värderingar.
Flera distrikt inom Liberalerna har nu nominerat miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari som efterträdare till Johan Pehrson. Liberalerna i Skaraborg, Jämtland, Kronoberg och Västerbotten har alla enhälligt pekat ut henne som den kandidat de vill se leda partiet in i nästa valrörelse. Även Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Liberala studenter har ställt sig bakom hennes kandidatur. Samlad sett växer nu bilden av en tilltagande intern konsensus – och med det, ett vägval med vidare implikationer än vad som syns på ytan.
Liberalerna är idag slitna efter inte bara jämställdhetsminister Paulina Brandbergs avsägelse av uppdraget som sammanföll med att partisekreteraren Jakob Olofsgård avgick samma dag. Av de olika skälen som anges är det, erfar Ledarsidornas källor i partistyrelsen, har Brandbergs kunnat bekräftas som uppriktig. Brandberg menade att hon nu skulle ägna tid åt att ta hand om och vara närvarande för sin familj. Partiet togs sedan med överraskning av partiledaren Johan Pehrsons hastiga avgångsbesked.
Den enskilda händelse som provocerade fram Pehrsons avgång mest var inte hans aktieförvärv utan att han deltagit i ett regeringsbeslut som uppenbart gynnade hans hustru. Dagens Nyheter hade under en längre tid haft informationen och försökt få en kommentar av Pehrson men det var först när han ställdes inför att DN skulle publicera avslöjandet ändå som han istället valde att avgå.
Eller pressades av partistyrelsen, här går versionerna isär.
Det är nu nomineringen av Pourmokhtari som vunnit bredast uppslutning – inte minst från ungdomsförbund och akademiska miljöer där idéburen liberalism fortfarande bär viss kraft. Men samtidigt väcker utvecklingen några lågmälda men centrala frågor, frågor som hittills inte synts i det offentliga samtalet, men som med all sannolikhet diskuteras i andra rum.
Det handlar inte om hennes ungdom, politiska linje eller partiinterna meriter. Det handlar om det förhållandevis förbisedda faktum att Romina Pourmokhtari innehar dubbelt medborgarskap – både svenskt och iranskt – och vad det kan tänkas innebära i ljuset av Sveriges förändrade säkerhetspolitiska situation.
Medborgarskap och lojalitet i en ny tid
Svensk lag tillåter dubbla medborgarskap sedan 2001. Det är en ordning som förenklat utgår från individens rätt till kulturell och personlig identitet. Men med ett svenskt Natomedlemskap, en ökad underrättelseverksamhet från auktoritära stater och ett nytt fokus på inre säkerhet, aktualiseras en äldre fråga: är dubbla medborgarskap alltid oproblematiska i offentliga ämbeten?
Romina Pourmokhtari har iranskt medborgarskap genom härkomst. Detta är inte ett aktivt val från hennes sida, utan en juridisk följd av iransk lagstiftning. I Irans ögon är hon medborgare och sådan kan inte avsäga sig detta. Iran betraktar dessutom sina utlandsmedborgare som underkastade regimens lagar och lojalitet, även om de är födda och uppvuxna i andra länder.
Detta förhållande, som i andra tider kanske kunde betraktas som en teoretisk komplikation, har idag mer praktisk bäring. Iran har vid upprepade tillfällen frihetsberövat dubbelmedborgare, även svenska, i vad som i praktiken kan betraktas som gisslandiplomati.
För svenskar med iransk bakgrund som är verksamma i offentligheten innebär det en latent sårbarhet. Inte nödvändigtvis för staten, men för personen själv.
Tyst kunskap i politikens rum
Att detta inte diskuteras öppet kan ha flera orsaker. En är hänsyn – till individen, till familjer, till möjligheten att bli misstolkad. En annan kan vara okunskap om hur länder som Iran opererar i diasporan. Men det är också möjligt att frågan redan ställts internt, och att man där bedömt att riskerna är hanterbara.
Detta är inte utan parallell. När Centerpartiets tidigare partiledare Muharrem Demirok nominerades till partiledare, väcktes frågan om hans dåvarande turkiska medborgarskap. Demirok valde då att aktivt avsäga sig det – inte för att han var tvungen, utan för att undanröja alla tvivel om hans odelade lojalitet.
Demirok har dock, trots återkommande frågor, inte valt att presentera det beslut från det turkiska ministerrådet som bekräftar att han inte längre är turkisk medborgare. Ordförande för det turkiska ministerrådet är den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan själv.
Relaterat: Dubbla medborgarskap innebär dubbla lojaliteter
Romina Pourmokhtari kan inte göra samma sak. Iran tillåter inte avsägelse. Men frågan som kan ställas, även tyst, är huruvida Liberalernas distriktsförbund – som nu tydligt sluter upp bakom henne – har gjort en fullständig konsekvensanalys. I en tid där Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik växer i komplexitet, är det inte orimligt att förvänta sig detta av ett regeringsbärande parti.
Symboler och ansvar
Romina Pourmokhtari har i flera sammanhang berättat om sin uppväxt, om sin familjs flykt från Iran och om hur hon som barn, under ett besök i landet, demonstrerade mot regimen genom att ropa från hustaken. Det är berättelser som bär stark symbolisk laddning – men som i en geopolitisk verklighet också medför en annan aspekt: synligheten.
I en värld där informationskrig och desinformation blivit norm snarare än undantag, måste varje offentlig företrädare förstå sin roll också i en säkerhetspolitisk kontext. En minister som av en regim ses som både dissident och medborgare kan – oavsett den egna viljan – bli måltavla för påtryckningar, eller bricka i en större diplomatisk konflikt.
Relaterat: Svenskar med iranskt medborgarskap avkrävs 100 procent lojalitet till den iranska regimen
Det är inte lojaliteten hos enskilda individer som ska misstänkliggöras. Frågan rör snarare system – vad en stat som Iran gör av begreppet “medborgarskap”, och hur detta kan utnyttjas. Därmed finns skäl för försiktighet. Inte minst i partier där symbolvärden ofta ges stort utrymme.
Ett val, en riktning
Liberalerna står inför ett avgörande vägval. Partiet har famlat efter relevans i en tid där dess traditionella frågor – skola, rättsstat, integrationspolitik – trängts undan av ett nytt politiskt landskap. I Romina Pourmokhtari ser många ett nytt ansikte, en ny energi, och ett möjligt avstamp inför 2026.
Men just därför krävs också eftertanke. Frågan är inte om Romina Pourmokhtari är lojal mot Sverige.
Frågan är om partiet, och hon själv, är beredda att möta den säkerhetspolitiska verklighet som varje framtida partiledare idag måste bära ansvar för – med öppen blick.
Relaterat: Därför råder Erdogan över Muharrem Demiroks medborgarskap
Johan Westerholm
