Regeringens Medistödsutredning har fått omfattande kritik för att vara en partsinlaga och sakna spårbarhet i underlaget. Ledarsidornas granskning visar att endast 13 ärenden registrerats.

Kulturdepartementet vitsordar att de inte diariefört en rad med handlingar som omfattas av utredningen. Trots att dessa handlingar skulle ge svar på vilka särintressen som fått tillgång till och inte minst kunnat påverka utredaren.

Mats Svegfors presenterade den 27 juni mediestödsutredningen Ett hållbart mediestöd för hela landet. Förslaget har fått kritik från TV4 tidigare VD och ansvarige utgivare Jan Scherman i Aftonbladet. Bland annat menar Scherman att förslaget är otillräckligt och omodernt samt att det i det fördolda förekommit intensiva lobbyingaktiviteter som fortsatt innebär att de stora vinnarna är de stora mediekoncernerna med Bonnier i spetsen.

Svegfors tackade vid pressträffen, när utredningen överlämnades till regeringen, särskilt Thomas Mattsson där Mattson enligt Svegfors framhölls som helt avgörande för utredningens resultat. Thomas Mattsson har under utredningen inte bara företrätt Bonnier-koncernen utan även i viss mån även Tidningsutgivarna där han tidigare varit VD.

Svegfors menar i sin presentation att han i sin roll som regeringens särskilde utredare haft en omfattande dialog med intressenter och sakkunniga. Ur presentationen märks att Svegfors har haft dialog och mottagit underlag från

• Riksdagens partier
• Branschens aktörer
• Civilsamhällets organisationer  
• Medieforskare
• Myndigheter

Av detta märks dock inget i Regeringskansliet. Till skillnad från andra offentliga utredningar ser det ut som Svegfors, som ytterst ansvarig för utredningen, vare sig diariefört inkommande handlingar eller, vilket Scherman pekar på i sin kritik, fört en logg över vilka möten som genomförts med vilka aktörer och särintressen.

Utredarens kansli, varje utredare har administrativa resurser vid ansvarigt departement, har under utredningens gång endast diariefört 13 handlingar sedan Svegfors fick uppdraget den 14 oktober 2021. Tre opolitiska tjänstemän vid kulturdepartementet knöts till utredningen.

Ledarsidorna begärde ut de handlingar som utredningen omfattar samt en förklaring på, om utredningsunderlag saknades, i sådana fall varför detta inte kunde lämnas ut eller inte expeditieras av utredaren.

Kulturdepartementet svarade som en kommentar till en förteckning av de 13 diarieförda handlingarna att

”Några andra handlingar som omfattas av er begäran är inte upprättade och/eller diarieförda hos Regeringskansliet. Det kan inte uteslutas att det finns handlingar av ringa betydelse som är allmänna som inte har diarieförts, tex inbjudningar till möten. Dessa handlingar finns i så fall hos ansvarig handläggare som är på semester och kan inte lämnas ut direkt”.

(Red:s fetmarkering, det går med andra ord inte att följa vilka särintressen utöver möteskalendern som finns i utredningen som utredningen interagerat med eftersom det inte finns loggar, närvaroförteckningar eller mötesanteckningar sparade eller registrerade i någon egentlig mening)

Kulturdepartementet struntar i Tryckfrihetsförordningen

Ordet diarium är latin och betyder “dagbok”. Att diarieföra är ett sätt att hålla allmänna handlingar ordnade så att de lätt kan sökas fram. Vad avser kraven på diarium, eller register över inkommande och utgående handlingar regleras detta i en av Sveriges grundlagar.

Grunderna stadgas i Tryckfrihetsförordningen, där offentlighetsprincipen regleras i första stycket som en garant för att medborgare skall kunna ta del och följa ett ärende. Särskilt tillämpbar är TF andra kapitel, åttonde paragraf:

Brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid en myndighet anses som allmän handling, om handlingen gäller ett ärende eller någon annan fråga som ska handläggas av myndigheten och inte är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning. 

Inga sådana spår finns i Kulturdepartementets diarium där endast 13 handlingar registrerats. Trots en utredningstid på åtta månader. Rimligheten att en så pass central utredning för Sveriges demokrati har en så låg aktivitet under åtta månader bör betecknas som försumbar.

Utredaren i det specifika fallet med Mediestödsutredningen, Mats Svegfors, är en av Sveriges mest erfarana publicister (tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och senare  VD för Sveriges Radio). Han har även en lång karriär som politisk tjänsteman där han bland annat varit statssekreterare i regeringen Fälldin. 

Svegfors bör därmed rimligen anses ha en mellan relativt god till mycket god kunskap om regelverken för diarieföring och den svenska offentlighetsprincipen som reglerats i grundlag med de krav på transparens och spårbarhet som följer..

Eftersom samtliga andra offentliga utredningar, som lyder under andra departement, som regeringen beslutar om kantas av en minutiös noggranhet med underlagsmaterial och diarier bör Mediestödsutredningens brister vara bestickande. Än mer bestickande då utredningen till sin karaktär syftar till att öka medborgarnas demokratiska delaktighet.

Och fortfarande ges inga svar från ansvarigt departement på varför utredaren och regeringen valt att försvåra granskningen av en utredning som ytterst handlar om mer demokrati och transparens.

Inte, som i fallet med den aktuella utredningen, leder till mindre.