Inom Svenska kyrkan pågår en debatt om att förändra vigselrätten. En debatt som i likhet med den politiska debatten är fylld med historierevisionism och osanningar. Även från tidigare ärkebiskopar. Men trots debattörernas låga kvalitet adresseras en viktig fråga och ett samhällsproblem. Där den enda rimliga lösningen är att dra in vigselrätten för samtliga samfund, inklusive Svenska kyrkan, för att kunna garantera en likabehandling av medborgarna.

I en debattartikel i Dagens nyheter  framför Susanne Sillberg Ligander, distriktsordförande för S-kvinnor Göteborg och Karin Greenberg Gelotte, ledamot i S-kvinnors distriktsstyrelse i Göteborg att rättsprincipen om likhet inför lagen åsidosätts när präster vägrar samkönade par. De vill att riksdagen fattar beslut om en lagändring som gör vigselrätten personlig:

”Därmed skulle borgerliga och religiösa vigselförrättare likställas. Den som vill vara vigselförrättare i kyrkor, kapell, moskéer och synagogor får liksom den som vill viga på rådhuset förbinda sig att tillämpa lagen i sin helhet. Den som av samvetsskäl vill göra undantag får avstå från vigselrätt”.

De menar vidare att Svenska kyrkan suttit på händerna och omöjliggör en reformering av vigselrätten.

Replik som bygger på osanningar

Ärkebiskop emerita Antje Jackelén skriver i en replik att det är en

…. ”magstark anklagelse mot en kyrka som i själva verket har arbetat med frågor om homosexualitet och senare hbtqi+ ända sedan 1970-talet”, att den “sitter på händerna”. 

Jackelén far dock med en direkt osanning, gränsande till lögn, med sitt påstående.

Svenska kyrkan motarbetade långt in på 1980-talet, på högsta nivå, homosexuellas rätt till de kyrkliga rummen vilket den omfattande forskning som finns tillgänglig ger en god bild av. Den lilla minoritet som trots allt klarade av att stå upp mot kyrkoledningens kompakta motstånd nådde framgång först en bra bit in på 2000-talet. Fyrtio år efter den tidpunkt Jackelén vill göra gällande som då Svenska kyrkan ändrade grunduppfattning om homosexuellas rättigheter.

Den traditionella teologiska samlevnadsdiskursen inom Svenska kyrkan på 40- och 50-talet som strikt heterosexuellt orienterad med äktenskapet som kärna. Frågan om homosexualitet upptog inget större utrymme och homosexualitet konstruerades som något onaturligt och därigenom heterosexualiteten som desto mer naturlig.

År 1951, i ett biskopsbrev riktat till Svenska kyrkans präster, Ett brev i en folkets livsfråga, beskriver biskoparna homosexualitet både som en sjukdom och ett brott mot Guds bud. Detta var ämnat som en varning att inte låta avkriminaliseringen av homosexualitet som ägt rum 1944 innebära att man nu skulle anse homosexuella handlingar som etiskt försvarbara.

Först 1979 kom homosexualitet att tas bort ur socialstyrelsens register över sjukdomar. Med beslutet följde att homo-, bi- eller transsexualitete inte längre kunde definieras som en psykisk sjukdom från det allmännas perspektiv. Belutet fick däremot inte några direkta effekter i kyrkans inre liv som var fortsatt motståndare till samhällets liberala och frihetliga utveckling. 

Snarare tvärtom.

Den dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström lät i ett remissvar 1985 på den statliga utredningen Homosexuella i samhället råda homosexuella att leva i celibat och vänskap (reds fetmarkering). Sex år efter att staten, genom socialstyrelsens beslut om att avdefiniera homosexualitet som sjukdom och istället bejaka kärleken mellan människor menade kyrkan att homosexualitet skulle isoleras från övriga samhället. Bekräftade fakta sätter med andra ord en helt motsatt bild om vad Jackelén implicerar och hävdar idag.

Werkström, och kyrkoledningen framhåller dock skillnaden mellan läggning och handling och menar att den homosexuelle inte själv valt sin läggning och därmed inte enbart utifrån detta får betraktas som moraliskt tvivelaktig.

Det vill säga, Jackeléns företrädare i ämbetet var istället strikta motståndare till alla de reformer som hon påstår att Svenska kyrkan gått i bräschen för sedan 1970-talet. 

Men bortsett från de direkta osanningar som förs fram i debatten från kyrkans sida, i detta fall från den tidigare ärkebiskopen, om vigselrätt är det en viktig principiell fråga.

Slopad vigselrätt för trossamfunden garanti för likabehandling

Frågan om vigselrätt, det vill säga myndighetsutövning, är en infekterad fråga idag. Det är en av få handlingar där de olika trossamfunden agerar som en statlig myndighet och det finns idag möjligheter för trossamfund med vigselrätt att förvägra inte bara samkönade par vigsel utan även hålla kvinnor utanför funktionen som vigselförrättare. 

Till skillnad från bland annat Danmark och Frankrike finns det inte kvinnliga imamer i Sverige. Danska och franska muslimska samfund har öppnat för detta och möjliggjort för kvinnliga imamer som idag genomför vigslar. 

I Sverige har denna reformvåg inom islam effektivt hindrats av bland annat det fascistiska Muslimska brödraskapets huvudsakliga nav Islamiska Förbundet i Sverige, IFiS, samt Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, FIFS. Där Stockholms moské utgör den huvudsakliga samlingspunkten och även den arena som används i dialogen med svenska riksdagspolitiker. 

Främst IFiS är den organisation som Svenska kyrkan har ett nära samarbete med sedan Antje Jackeléns tid som ärkebiskop.

FIFS, där IFiS är medlem är det största muslimska trossamfundet i Sverige verkar strid mot andemeningen i den svenska regeringsformen om kraven på likabehandling och likhet inför lagen och det bör anses vara ett samhällsproblem eftersom det finns det möjligheter för vissa trossamfund att sätta sina egna vanföreställningar över lagen när trossamfundet skall ansvara för myndighetsutövning. 

Det vill säga agera på statens vägnar.

Det är bland annat detta samfund, FIFS som regeringen Kristersson har som främsta dialogpartner för att försvara och utveckla de mänskliga rättigheterna i Sverige. Vid det senaste dialogmötet den 3 augusti representerades FIFS av en organisation som är förespråkare av kvinnomisshandel. Som rundar den svenska författningen genom att hänvisa till religiösa urkunder.

Relaterat: Regeringen fortsätter utveckla mänskliga rättigheter med radikala religiösa organisationer

Det enklaste för statens och debattens skull är att tillämpa den princip som råder i bland annat Frankrike och Spanien. I dess författningar är det endast en vigsel utförd av statens representant, vanligen en borgmästare, som är legalt giltig. 

Samtliga övriga vigslar som utförs av religiösa samfund är ogiltiga i statens perspektiv och lagens mening. Att de som utförs inom de religiösa samfundens ramar är mer en form av välsignelse för de som hyser olika former av religiösa övertygelser eller andra vanföreställningar som är diskriminerande i andra sammanhang.

Men någonstans är det ändå ganska befriande att de hel- och halvhelgon som tidigare biskopar är visar sig vara precis lika slirande på sakframställningar i en politisk debatt som de politiker, människor och själar de påstår sig kunna vägleda moraliskt och etiskt.

Där Antje Jackeléns rent historierevisionistiska redogörelse om Svenska kyrkans historia kan sägas utgöra ett gott exempel oaktat själva sakfrågan.