Imorgon torsdag inleds en historisk rättegång vid Linköpings tingsrätt. Även om den endast är en dag lång och avgörs på främst skriftligt underlag så prövas för första gången Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning om hatbrott i sin helhet. Åklagaren är tydlig med att Koranbränning som enskild företeelse inte kan vara förbjudet men satt i en kontext som kan styrkas mycket väl kan nå upp till rekvisiten för att leda till fällande dom.

Regeringen och Socialdemokraterna överväger olika lagändringar för att kunna stoppa brännande av religiösa urkunder eller symboler samtidigt som en ung man åtalas en Koranbränning i Linköping i ett unikt rättsfall. Den Koranbränning som skall prövas ägde rum fredagen den 11 september 2020 av en idag 27 årig man bördig från Stockholm.

Chefsåklagaren vid Linköpings tingsrätt, Eva Nemec Nordh hoppas att politikerna noga följer fallet. Nemec Nordh menar i samtal med Ledarsidorna att målet är unikt då det vilar på de anvisningar som Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum arbetat fram i form av en rättslig vägledning. En rättslig vägledning som aldrig tidigare prövats.

På en direkt fråga från Ledarsidorna om hur Nemec Nordh ställer sig till ett explicit förbud mot att skända eller bränna religiösa symboler, likt den lagstiftning som föreslås i Danmark ställer hon sig avvisande.

”Vi har redan inskränkningar i vår yttrandefrihet, det behövs inte fler. I det här fallet anser jag dock att summan av alla de rekvisit som enskilt skulle falla utanför straffansvar tillsammans med det som jag menar är indicier når upp till kraven för att väcka åtal”.

Den rättsliga vägledning som Åklagarmyndigheten arbetat fram följer nästintill slaviskt ICCPR, eller FN:s deklaration om demokratiska och politiska rättigheter som den svenska hatbrottslagstiftningen kommit att vila på.

Målet är principiellt intressant eftersom skändandet av en religiös skrift, en svensk tolkning och översättning av Koranen, inte enskilt når upp till rekvisiten. Men i detta fall läggs fler rekvisit till vilket, enligt åklagaren, bygger upp en tillräckligt stor kritisk massa för att väcka åtal. Och skillnaderna mellan Rasmus Paludans motsvarande handlingar är avgörande. 

Via sin advokat avböjer den nu åtalade 27-åringen intervju. DN, som tidigare rapporterat om fallet, får en skriftlig kommentar där advokaten argumenterar för att de gärningar hans klient åtalas för inte är brottsliga. I förhören har 27-åringen endast svarat att han inte har några kommentarer. Dom förväntas avkunnas i mitten av oktober.

Men.

Till skillnad från Paludan ville  koranskändarna i Linköping, fyra till antalet, dölja sina identiteter. På filmen som senare publicerades från anonyma konton på sociala medier skymtas fyra personer, men det går inte att se deras ansikten. Och det är där historien börjar även om det endast är en som har kunnat identifieras och nu åtalas.

Åklagare och polis har lagt ner omfattande resurser för att kunna pröva gällande lagstiftning där alla händelser och detaljer som kan kopplas ihop och leda till en fällande dom.

Summan av rekvisiten når upp till åtal – men enskilt hamnar de utanför straffansvar

Det är inte förbjudet att från ett anonymt konto publicera egenproducerade videoklipp. Men sammanhang, innehåll och ett flertal indicier gör att handlingen når upp till rekvisiten för åtal.

Det är inte heller förbjudet att publicera videoklipp den 11 september, årsdagen för terrorattentatet mot World Trade Center i New York. 

Det är fortfarande tillåtet att tonsätta videos med den musik som förknippas med terrorattentatet i Christchurch; ”Serbia strong” eller som den numera är känd som;  ”Remove kebab”.

Det är tillåtet att bränna en Koran liggande på marken, det är inte heller förbjiudet att lägga ett paket bacon bredvid den brinnandne boken.

Men sammantaget menar åklagaren, då installationen som helhet till slut placerades på trappan till Linköpings moské, utgör handlingen ett hatbrott som faller under lagen om hets mot folkgrupp. Hatet och hetsen var riktat mot en specifik grupp; Muslimer i Linköping. En minoritet och även om det saknas en formell målsägande så är det möjlligt för staten att väcka åtal.

Åtalet ligger i linje med resonemangen i ICCPR kring uppvigling – att syfte och sammanhang är avgörande för att bedöma om en handling kan träffas av straffansvar.

Nemec Nordh menar att åtalet är principiellt viktigt men vill inte på förhand spekulera i om det till slut kommer nå ett prejudikat i högre instans. Det är inte ett självändamål även om hon haft resonemang med Åklagarmyndigheten och andra kollegor. Sammantaget har de kommit fram till att det finns ett tillräckligt antal olika rekvisit som sammantaget gör att åtal kan väckas.

På frågan om hur Nemec Nordh ställer sig till nuvarande debatt om lagskärpningar menar hon att dessa krav, som framförts under stor upprördhet, efter påverkan från främmande makt eller mellanfolkliga organisationer kan få motsatt effekt.  

Debatten bör istället präglas av långsamhet och eftertänksamhet.

Hon nämner bland annat Pride-flaggan som en symbol som kan verka kränkande för en grupp och skändning av densamma lika kränkande för en annan grupp och att en lagstiftning om symbolers betydelse och hur de får kritiseras måste, om de nu över huvudtaget skall införas, måste präglas av stor försiktighet.

Att Sverige skulle behöva gå tillbaka till 1970-talets skändningsförbud och blasfemilagstiftning avråder hon bestämt ifrån.