The Weathermen – från idealism till inhemsk terror

Vit medelklass med vänsterextrema värderingar, Black Lives Matter, kommunistiska diktaturer, HBTQia-aktivistster, Palestinsk islamism och allsköns anti-västliga terrorgrupper runt om i världen. Det till synes oförenliga mellan dessa grupper kan förvåna och ibland nästan locka till skratt. Men fenomenet är inte helt nytt. 1960-talets proteströrelser och kravaller i USA har vissa inbördes likheter skriver Edward Nordén.
The Weathermen, senare kända som Weather Underground Organization (WUO), uppstod under slutet av 1960-talet som den yttersta förlängningen av den amerikanska studentradikalismen. Födda ur Students for a Democratic Society (SDS) 1969, omvandlade de antikrigsprotesternas frustration till en våldsam övertygelse.
Att endast revolutionärt våld kunde fälla den amerikanska imperialismen och sätta stopp för Vietnamkriget och det rasistiska förtrycket.
Namnet, hämtat från Bob Dylans textrad “You don’t need a weatherman to know which way the wind blows”, illustrerar tidsandan. Tanken om vindriktningen var tydlig – världen krävde en omedelbar socialistisk omvälvning. Inspirerade av Karl Marx, Vladimir Lenin, Che Guevara och Ho Chi Minh såg de sig som en del av en global befrielsefront där Viet Cong, Kubas revolutionärer och USA:s egna Black Panther Party utgjorde systerorganisationer.
Deras vägval var radikalt. Weathermen avvisade fredliga medel som ineffektiva och gick under jorden. Organisationen planerade och genomförde bombattentat mot symboler för amerikansk makt – Pentagon, Kapitolium, polisstationer – ofta med förvarning för att undvika dödsoffer. Syftet var i huvudsak symboliskt. Weathermens ville visa att staten kunde angripas inifrån, och att det fanns amerikaner som stod i direkt solidaritet med tredje världens gerillor.
Relaterat: Därför gick 2020 års Olof Palme-pris till Black Lives Matter
Medlemmarna var inte marginaliserade i någon verklig mening. Många kom från vita medelklassfamiljer och elituniversitet. Rekryteringsbasen var med andra ord ganska lik för motsvarande rörelser i Europa vid samma tid som Baader Meinhof eller Rote Armee Fraktion. Barnen till en välmående vit medelklass, det vill säga inte helt olikt vänsterprotesterna i västvärlden. Då som nu.
De var produkter av det samhälle de bekämpade, men desillusionerade av att den fredliga medborgarrätts- och antikrigsrörelsen inte stoppade massbombningarna av Vietnam. I deras ögon var steget från demonstration till sabotage en logisk konsekvens av ett system som redan utövade militärt våld utomlands.
Det fanns nog inte heller alltid en djupare plan för de här ungdomarna som plötsligt gått från att protestera mot ett krig till att begå 24 bombdåd – varav ett dödade tre av deras egna kamrater. De stora orden och den pseudo-intellektuella retoriken till trots. Den naturliga instinkten att kämpa för det uppfattat goda övergick lätt till vansinne och våld mot oskyldiga.
Relaterat: Så radikaliseras klimatrörelsen
Egenupplevd moralisk överlägsenhet
Taktiskt inspirerades de av internationella gerillarörelser – Tupamaros i Uruguay, Viet Congs uthållighet, och Black Liberation Armys militanta framtoning. Ideologiskt inspirerades de av marxist-leninism och maoism. De såg de kommunistiska diktaturerna Kuba och Kina som levande bevis på att revolution kunde segra mot USA:s makt.
Men medan tredje världens gerillor ofta stred i självförsvar mot ockupation, förde Weathermen ett offensivt krig i hjärtat av en demokratisk stat. Detta kom att isolera dem. Våldsamma extremister överskattar ofta allmänhetens stöd och underskattar ofta antipatierna som deras våldsamma extremism skapar.
Under tidigt 1970-tal började tre krafter tära på organisationen: FBI:s aggressiva motarbetande, den interna splittringen kring strategi och moral, samt en växande klyfta till allmänheten som vände sig mot bombdåden. Flera medlemmar överlämnade sig, avtjänade korta straff och återvände till civilsamhället. Gruppen upplöstes därefter i början av 1980-talet.
I efterhand framträder en dubbel bild. Å ena sidan utmanade de ett impopulärt krig och ansåg sig ge en röst åt radikal solidaritet med förtryckta folk i tredje världen.
Å andra sidan visade deras väg hur snabbt moralisk övertygelse kan bli ett självrättfärdigande för våld, och hur våldsmetoder riskerar att alienera den rörelse man vill stärka.
Weathermens historia är en påminnelse om att desperation och frustration kan driva idealister att börja imitera de metoder de hatar. Även att det i kampen mot det upplevda förtrycket krävs en vaksamhet mot den egna ideologins mörka potential.
En av Weathermens grundare, Mark Rudd, har i efterhand tagit avstånd från terrorgruppen. Rudd beskrev det som sitt livs största misstag. Inte minst för att de i praktiken också undergrävde de fredliga protesterna med sin fanatism och sitt våld.
Relaterat: Därför är Rebellmammorna en säkerhetsrisk
Den interna dynamiken med sin sektlika lojalitet, ideologiska tryck, grupptänk och karismatiska ledarskap i slutna, radikaliserade miljöer förlamade allt kritiskt tänkande. Även om många hade en känsla av att de var på fel väg kunde ingen stoppa det destruktiva och irrationella.
Att dagligen se vänsterextrema vita universitetsungdomar, HBTQia-aktivister och arabiska islamister vidare radikaliseras och betrakta omvärlden som ond och undflyende bör stämma till eftertanke.
Det finns en historia av att tappa greppet i ren frustration och frånvaro av intern kritik.
Edward Nordén
Jordbrukare, debattör och säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
