Gårdagens avslöjande av Ledarsidorna, om hur två betrodda ambassadörer grundat ett rådgivningsföretag inom internationellt bistånd, skapade en viss röra på UD. En röra som ytterst borde leda till aktiviteter från fler håll än bara internt. Inte bara bör Regeringskansliets Förvaltningsavdelning sjösätta en utredning utan det kan vara något för bland annat Riksrevisionen att granska närmare.

Ledarsidorna kunde under gårdagen avslöja hur två av Utrikesdepartementets mest erfarna och betrodda ambassadörer startat ett konsultföretag för rådgivning inom internationella utvecklingsfrågor. Internationella utvecklingsfrågor är en omskrivning för det som annars går under benämningen utrikes bistånd, en av de största posterna i den svenska statsbudgeten.

Artikeln framkallade en viss aktivitet på departementet. UD:s presstjänst menade inledningsvis att bolaget som sådant inte var ett problem då det för närvande inte bedriver någon verksamhet. Senare menade registraturen, eller arkivet, att de två ambassadörerna (äkta makar) inte sökt det tillstånd som de var tvungna att ha från arbetsgivaren för att bedriva denna verksamhet.

Rättschefen, som ytterst ansvarar för just dessa frågor inför statsrådet, hade uppenbarligen hållits ovetande och utanför processerna.

Relaterat: Ambassadörer har fler lojaliteter visar granskning

Att makarna skulle vara omedvetna om att deras initiativ kringgärdas av ett strikt regelverk är orimligt. Detta eftersom minst en av dessa själva i egenskap av chef nekat medarbetare att ta på sig även ideella och oavlönade uppdrag på sin fritid. Men senare förbehållt sig rätten att grunda såväl restaurang, bokförlag som konsultbolag med karaktären av koncernbolag.

Av registreringsbeviset framgår att det grundade konsultbolaget även skulle tjäna som holdingbolag för parets övriga sidoverksamhet i form av ägandet av Restaurang Stockhome samt den bokförlagsverksamhet som paret driver vid sidan av sina tjänster på Utrikesdepartementet. Restaurangen, belägen på Mosebacke i Stockholm, har fått goda recensioner i bland annat Dagens Industri.

UD:s presstjänsts besked om att det inte pågick aktivitet i bolaget var med andra ord helt missledande. De svarade inte ens på den fråga som ställdes.

Det som är besvärande för UD är att paret haft dokumenterat god kännedom om regelverket men valt att registrera ett bolag utan arbetsgivarens medgivande. Regelverk och framför allt praxis talar i en annan riktning, att det alltid åligger medarbetare att först inhämta arbetsgivarens utlåtande i form av medgivande och först efter att ett sådant givits kunna börja genomföra planerad verksamhet.

Det andra som är besvärande för utrikesförvaltningen är valet av tidpunkt och plats. När paret flyttat ner till Bangkok och etablerat sig där registreras verksamheten hos Bolagsverket.

Relaterat: Så byggs karriärer och dynastier på UD

För vanliga väljare är Bangkok och Thailand mest förknippat med turistresor men i ett globalt perspektiv är Bangkok den hub, eller knutpunkt, som det mesta av det biståndsarbete som berör Syd- och Sydostasien samt Oceanien kretsar kring. Alla internationella biståndsorganisationer har en omfattande representation i Bangkok eller omnejd och omsätter varje år miljarder dollar. I en biståndsindustri som kantas av en omfattande korruption.

Bilden blir allt mer besvärande inte bara för UD utan även för den tidigare statsministern Stefan Löfven, då den ena maken utsetts till särskild rådgivare åt honom i hans nya roll som FN-rådgivare.

Makarna har en i det närmaste unik position när de valde att grunda sin rådgivningsverksamhet. Placerade inte bara i navet på UD:s informationsflöde utan på plats i en av de internationellt sett viktigaste hubbar för internationellt bistånd samtidigt som de har som rådgivare till Löfven tillgång till hela FN-systemets informationsflöde om bistånd genom sin arbetsroll.

Och lika god kunskap har de haft om regelverket – att de borde ha sökt och erhållit ett medgivande innan de gick vidare och registrerade sin sidoverksamhet.

Frågan är stor, även om inte annan media tycktes tycka så. För detta påverkar bilden av Sverige internationellt och det finns något av principiella förhållningssätt i detta. I vilken utsträckning som statstjänstemän i allmänhet och ambassadörer i synnerhet skall kunna bedriva näringsverksamhet vid sidan av tjänsten. 

En ambassadör, samt även enhetschefer på UD, är i regel i tjänst 24/7 av lätt insedda skäl. Tiden de har till förfogande för en så pass omfattande sidoverksamhet, som ser ut att växa till att idag omfatta tre bolag, bör vara begränsad av de krav på fysisk och mental närvaro som deras ordinarie arbetsuppgifter kräver.

I vilken mån det även är lämpligt med tanke på de risker de utsätter sin arbetsgivares trovärdighet för är även det en fråga som bör kunna belysas.

Frågorna borde ligga högt på chefen för Förvaltningsavdelningens bord och inte minst föranleda att Riksrevisionen, som är en helt oberoende myndighet, tittar närmare på statsministerns stabers samt inte minst utrikesdepartementets personalpolitik. Om det föreligger systematiska fel och brister eller inte.

Relaterat: 261-listan – En lång historia