Varandras spegelbild och avgrund

Rubrik AB Anders Lindberg, SD logo. Montage
  • Tisdag 14 mar 2023 2023-03-14
E-post

Att Aftonbladets ledarredaktion avskyr Sverigedemokraterna lika mycket som Sverigedemokraterna avskyr Aftonbladets ledarredaktion har aldrig varit tydligare än nu. De har utvecklats till att bli varandras spegelbilder. Där avgrunderna av extrema åsikter nu tittar på varandra.

I år är det 13 år sedan Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen, och det är 14 år sedan dagens politiska chefredaktör på Aftonbladet, Anders Lindberg, förklarade för mig att han visste vad han gjorde när han inte missade ett enda tillfälle att ”brunsmeta” det som idag är riksdagens näst största parti. Han förklarade att historien skulle ge hans strategi rätt, och att genom att göra varje politiskt utspel från SD klandervärt och misstänkt nazistiskt, eller åtminstone rasistiskt, så skulle tillväxten brytas. Det var Lindberg tydlig med i samtalet med mig under Socialdemokraternas seminariedagar 2009, på Aula Magna i Stockholm. Jag kommer fortfarande ihåg var vi stod, strax innanför ingången.

Men att Aftonbladet samt Lindberg och Sverigedemokraterna är varandras spegelbilder råder det ingen tvekan om i hans senaste ledare om partiet. Lindberg menar att 

Sverigedemokraterna försöker införa en syn på svenskhet och svensk kultur som något fruset i tiden. Som att 50-talets Sverige var det fullbordade landet. Eller i SD:s fall kanske snarare 30-talet.

Sanningen är att böneutrop är lika mycket del av svensk kultur som allt annat som människor i Sverige ser som sin kultur. Det mesta av det som idag är ”urgamla svenska traditioner” är varken urgamla eller svenska.

Religionsfrihet slår nostalgi sju dagar av sju i veckan.

Drömmar och historierevisionism

I drömmen om SD:s nostalgiska syn, hoppet att det går att vrida klockan tillbaka, har Lindberg rätt. 

Sverigedemokraterna vill backa den svenska demokratin till perioden 1930-1950 genom att upphäva den grundlagsreform som genomfördes av regeringen Palme 1971. Det sista steget för Sverige att bli en fullt ut sekulär stat. Den lag som då upphävdes var ”skändande av rikssymbol” som även innefattade vissa religiösa symboler. 

Bakgrunden till upphävandet var bland annat den kulturdebatt som blev resultatet av Carl Johan De Geers seriegrafi ”Var onationell” som innefattade motivet ”Skända flaggan”, en svensk flagga som det satts eld på samt mitt i korset ordet ”Kuken” målat. Detta sammanföll med att Sverige drev på för ICCPR, den internationella konvention som reglerar de demokratiska universella rättigheterna. Att kritisera, håna, häckla och skända makt i ett opinionsbildande eller granskande syfte skulle inte vara förenligt med ett demokratiskt statsskick. Inklusive religion.

Detta framgår i förarbetena, och tydliggörs i bland annat Konstfrämjandets kommentar. Men med en inskränkning av yttrandefriheten så följer en inskränkning på sikt av andra friheter, och därför upphävdes lagen. 

Den religionsfrihet som Sverige idag upplever bygger på en vid yttrandefrihet. En frihet som bara har några decennier på nacken, och inte är den självklarhet som Lindberg framför. Tvärtom och det som borde trumfa Lindbergs syn är de lagar som antingen införts sedan 1951 eller som upphävts sedan 1971. De lagar som gjorde det svenska samhället fritt från religion, att religion var och är en enskild angelägenhet.

Långa cykler – trög materia, men inget om islam

De första stegen mot ett uppluckrande av religionsmonopolet togs 1781 och 1782 då en så kallad toleransedikt och ett judereglemente infördes, vilka gav invandrare av kristen och judisk tro begränsade möjligheter att bilda egna församlingar.

I början av 1800-talet började kyrkans ställning att ifrågasättas. Upplysningens idéer och liberala tankar om individens frihet och om separation mellan stat och kyrka fick fäste i intellektuella kretsar och inom de groende folkrörelserna. Genom 1809 års regeringsform infördes rätten till samvetsfrihet, vilket innebar att var och en var fri att utöva sin religion såvida den inte störde samhällets lugn eller åstadkom allmän förargelse.

Genom moderniseringen av statsapparaten började kyrkorna förlora sina förvaltningsuppgifter. Behovet av en mer effektiv administration tvingade fram reformer av sockenstämmans verksamhet och genom 1862 års kommunförfattningar skiljdes sockenstämman och kyrkorådet helt åt. Tidigare hade socken varit ansvarig för alla andliga och världsliga angelägenheter och prästen hade varit dess ordförande. Nu fick kyrkan en mer avgränsad plats i samhället där dess möjlighet till inflytande och kontroll över enskilda individer minskade. 

Förändringen ägde rum jämsides med en tilltagande urbanisering och därmed en situation då människor tog sig bort från den sammanhållna jordbrukskulturen och närheten till kyrkan. Som ett resultat av detta minskade deltagandet i nattvard och husförhör från mitten av 1800-talet.

Parallellt med detta växte pietisterna och väckelserörelserna ute i landet, en utveckling som gjorde att statskyrkan kom i konflikt med andra, mer religiösa, rörelser.

Inspirerade av de frikyrkor som etablerats i Storbritannien och USA uppstod under 1800-talet en ny väckelserörelse i Sverige, den s.k. frikyrkorörelsen. Dess kyrkor engagerade sig i samhällslivet bl.a. genom att starta folkbildning och bekämpa den utbredda alkoholismen. Frikyrkorörelsen hade ofta en antihierarkisk prägel och utmanade därför kyrkans monopol. Flera av rörelsens ledare blev fängslade eller landsförvisade, och i flera fall genomförde myndigheterna tvångsdop av barn till baptister. Den begränsade religionsfriheten blev också en anledning för fler att utvandra från Sverige till Amerika.

Frikyrkorörelsen blev en viktig kraft i framväxten av den svenska demokratin. Inom flera frikyrkor hade både män och kvinnor rösträtt och yttrandefrihet och dessa ideal förespråkades i samhället i stort av de politiskt aktiva inom rörelsen. I kraft av dess politiska styrka tvingades statsmakterna stegvis lätta på mötesrestriktionerna och öppna upp för religionsfrihet.

Inom statskyrkan fanns också strömningar som argumenterade för en mer tolerant hållning mot andra samfund och för reformer inom kyrkan. Delar av frikyrkorörelsen utvecklades också nära Svenska kyrkan. Det dröjde dock till 1858 innan konventikelplakatet avskaffades och först 1868 försvann tvånget om att döpas i kyrkan och att minst en gång om året ta nattvard. Genom dissidentlagstiftningen 1873 blev det möjligt att träda ut ur Svenska kyrkan, men enbart om man i stället gick med i ett annat godkänt trossamfund.

Fullständig religionsfrihet infördes inte förrän 1952 då religionsfrihetslagen trädde i kraft. Religionsfrihetslagen innebar att var och en gavs rätt att fritt utöva sin religion, att delta i religiösa sammankomster och att sluta sig samman med andra i religiösa gemenskaper. En proposition som antogs av riksdagen 1951 slog fast att kyrkan inte var en myndighet vars huvuduppgift var att utföra statliga angelägenheter utan att den var ett trossamfund. Det dröjde dock innan kyrkan formellt separerades från staten.

Inget, eller endast ett fåtal länder i Mellanöstern har mäktat med denna resa. I många länder tillämpas sharialagar och starka begränsningar i de universella friheterna. Där bönutrop eller slöja på intet sätt är en markör för religionsfrihet utan tvärtom, för religionsförtryck.

Där Sveriges resa till att vara ett av världens mest sekulariserade och religionsfria land har en längre historia än vad islam har i Sverige.

Varandras spegelbilder

Det vill säga, Lindberg har fel när han menar att islam och böneutrop är en självklar del av den svenska kulturen. Det som möjligtvis är en del av den svenska kulturen är den över 50-åriga traditionen att vara fri från religiöst och politiskt förtryck. Med reformer som har sekel av träget arbete bakom sig.

Att alla som lever i Sverige ska vara befriade från religiöst och politiskt förtryck bygger på en lagstiftning från 1950-talet och vars reformer fullbordades 1971 när det blev tillåtet att häckla och håna både tidigare och senare religiösa och politiska symboler och makthavare.

Aftonbladets ledarsida är en spegelbild av Sverigedemokraterna. De står bägge och ser ner i den avgrund de anser den andre är.

Och idag ser vi hur dessa avgrunder börjar titta tillbaka på varandra. Där ingen har rätt och där bägge för oss i riktning som vare sig kan kalla sig speciellt toleranta, moderna, liberala eller ens progressiva.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se