Vänsterpartiets dröm spricker i kontakt med verkligheten
Centerpartiet har länge pekat ut Vänsterpartiet som ett ytterkantsparti – en etikett som Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar själv avfärdar. I Ekots lördagsintervju menade Dadgostar att hon inte känner igen sig i den beskrivningen utan hävdar motsatsen. Ett påstående från Vänsterpartiets ordförande som visar sig ha en kort överlevnad varje gång det kommer i kontakt med verkligheten.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar tog i veckan ett ovanligt initiativ när hon bjöd in Centerpartiet till vad som får tolkas som preliminära regeringsförhandlingar. Därmed förekom hon oppositionsledaren Magdalena Andersson – trots att Vänsterpartiet i praktiken saknar förutsättningar att få talmannens uppdrag att bilda regering.
Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist avböjde inviten. I ett skriftligt uttalande till var beskedet tydligt:
”Centerpartiet kommer vara med och byta ut Tidöregeringen, men det finns många vägar framåt utan Vänsterpartiet i regering. Vårt fokus är på alla arbetslösa, inte att ge Dadgostar jobb som minister.”
Avvisandet illustrerar den politiska realiteten. Centerpartiet har länge pekat ut Vänsterpartiet som ett ytterkantsparti – en etikett som Dadgostar själv avfärdar. I Ekots lördagsintervju menade hon att hon inte känner igen sig i den beskrivningen.
Men frågan är större än retorik. Vänsterpartiet bär på ett historiskt arv som återkommande gör sig påmint. Partiets rötter i den sovjetkommunistiska traditionen har under decennier varit en belastning, inte minst i tider då frågor om demokrati och auktoritära system åter står högt på dagordningen.
Det blev särskilt tydligt under Lars Ohlys tid som partiledare. Hans uttalade sympatier för kommunismen och hans egen beskrivning av sorgen när Berlinmurens fall inträffade har blivit symboliska för partiets historiska ambivalens. För många framstod murens fall som en demokratisk seger – men inom delar av vänsterpartiet som en ideologisk förlust.
Samtidigt är det inte bara historien som skapar problem. Under den pågående mandatperioden har Vänsterpartiet skakats av en rad uppmärksammade skandaler kopplade till antisemitism och extremistiska uttryck bland företrädare. Det handlar inte om en enskild händelse, utan om återkommande incidenter – främst under 2024 och 2025.
Flera fall har fått stor uppmärksamhet:
- En riksdagsledamot (2025) polisanmäldes efter att ha delat antisemitiskt material.
- En lokalpolitiker i Landskrona (2024) spred öppet judehat och hyllade terrorister i sociala medier.
- Företrädare i Malmövänstern (2024), däribland en vice ordförande, kopplades till antisemitisk propaganda och demonstrationer med terrorstödjande budskap.
- En politiker i Angered (2024) uttryckte stöd för terrororganisationen PFLP.
Händelserna har sammantaget lett till hård kritik mot partiledningen. Kritiker menar att det inte handlar om isolerade övertramp, utan om en kultur som tillåtits växa fram. Partiledningen har å sin sida svarat med uteslutningsärenden, utbildningsinsatser och lika upprepade som misslyckade försäkringar om nolltolerans.
Men förtroendet är skadat. Judiska centralrådet har uttryckt att tilliten till partiet är mycket låg och har valt att inte bjuda in partiledningen till sina sammanhang.
Mot den bakgrunden framstår Dadgostars invit till Centerpartiet inte bara som ett försök att flytta fram positionerna inför valet 2026 – utan också som ett test av hur långt partiet faktiskt har kommit i sin egen omprövning.
Frågan är om andra partier är beredda att gå vidare. Eller om Vänsterpartiet fortsatt kommer att definieras mer av sitt arv i kombination med det partiet visat upp bara under den innevarande mandatperioden än av partiledarens ambitioner.


































































































