Förvaltarskap i stället för koncentration till nuet. Samarbete på likvärdiga villkor i stället för krav på snabba förändringar. Respekt för människors hemkänsla, inte förakt gentemot landsbygden. Det är några av de perspektiv i en nyutgiven antologi av unga tänkare och författare som Gunnar Hyltén-Cavallius tagit sig an.

De som vill skynda långsamt med samhällsförändringar, som föredrar en organisk växt i samhället, brukar betecknas som konservativa. Mycket tyder på att detta idékomplex har fått mer luft under vingarna på senare tid. Ett allt större missnöje med vänsterns och liberalismens problemformuleringsprivilegium gör sig påmint. 

Under det senaste året har ännu en antologi publicerats som väl flyter in i denna våg: Samtida röster om konservatism (Per Selstam & Martin Tunström, red., Svensk Tidskrift). Den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala har lockat till sig borgerliga av skilda schatteringar. I föreningen har konservatismen kunnat övervintra i ett kärvt klimat, skriver Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör för socialdemokratiska Sydöstran, som medverkar med en inkännande betraktelse utifrån.

Det utrymmesmässigt största innehållet i antologin är texter av sex yngre skribenter, de flesta med koppling till Heimdal. De tar sig an det konservativa idégodset ur en rad perspektiv. Idéhistorikern Johan Sundeen tecknar inledningsvis en bakgrund till framträdandet av 2020-talets konservativa generation och tillfogar en fullmattad bibliografi med tips för vidare läsning.

Vi ska nu granska några av bidragen. Jag väljer att fokusera på de tre texter som i mina ögon är av största värde. Tony Gunnarsson skriver om den svenska miljöpolitiken, ett högaktuellt och brännande ämne under rubriken ”En grön högerpolitik”. Katastrofscenarier har kommit att allt oftare målas upp. De överhängande miljöhoten sägs lösas med hjälp av samhällsomstörtning och maktkoncentration. Avsändare för dylika budskap är Greta Thunberg, Torbjörn Tännsjö samt Dagens Nyheters kultur- och ledarsidor.  ”Flygskam är bra för klimatet – men flerbarnsskam är bättre”, löd en rubrik i DN (25/2 2019). 

För att sätta in dagens klimatalarmism i ett större sammanhang påminner Gunnarsson om tidigare larm. På 1970-talet handlade det om nedkylningen av jorden, på 80-talet om försurat vatten och skogsdöd. ”Sådana apokalyptiska förutsägelser får stor spridning, men uppföljningen, undersökningen av vad som faktiskt skett med tidigare förutsägelser, har inte i något fall fått samma uppmärksamhet.” En konservativ hållning är att ta rapporter om stora miljöproblem på allvar men göra det med en grundlig analys och hysa tilltro till mänsklig förmåga att lösa problem.

Artikelförfattaren menar vidare att kraven på en total uppslutning bakom klimatalarmisterna är ett vänsterprojekt. Gunnarsson tar slutligen fram förvaltarskapstanken, en viktig hållning inom konservatismen. 

Frågan om bistånd är inte ofta diskuterad. Men här får den en skarpsynt genomlysning i Edel Irén Segerstams bidrag. Frågan berör utvecklingsbistånd, inte humanitärt katastrofbistånd. Huruvida det positiva med förra formen av bistånd överväger det negativa, är osäkert, påstår Irén Segerstam. Den liberala biståndspolitiken har som främsta mål att sprida demokrati och mänskliga rättigheter, inte att bedriva fattigdomsbekämpning. 

Väst har, menar hon, en tendens till övertro på hur väl dess idéer tas emot i andra delar av världen, i länder med helt andra traditioner och som ofta präglas av korruption. Mot den här bakgrunden kan utvecklingsbistånd till och med vara skadligt. I en stat med genomkorrumperade politiker som inte vill landets bästa kan biståndsmedel göda dem och därmed förvärra för befolkningen. 

Edel Irén Segerstam påminner även om Kinas omfattande biståndspolitik, där regimen väntar sig att få inflytande tillbaka. Sammanfattningsvis menar författaren att en konservativ biståndsidé måste bygga på en antropologisk syn på människans natur.

Skönheten i arkitektur och samhälle är ännu ett spännande ämne i antologin. Daniel Åkerman, tidigare ordförande för Heimdal, står för texten. På senare år har debatten rasat mellan förespråkare för klassisk arkitektur och tillskyndare till modernismens formspråk. Åkerman, som står för det förra betraktelsesättet, menar att detta är det rimliga ur ett konservativt perspektiv. Skönhet är ett grundläggande mänskligt värde. Artikelförfattaren hänvisar till den brittiske filosofen Roger Scruton som uppehållit sig vid människans behov av skönhet för att tillvaron ska upplevas meningsfull. 

Modernismens anhängare, som dominerat under det senaste seklet, ansåg däremot att arkitekturen borde spegla det industriella samhället, därtill förstärka samhällsförändringar och på så sätt ”forma en ny människa”. 

Samtida röster om konservatism ger många viktiga perspektiv på en idérörelse som borde ha framtiden för sig. Antologin fyller en kunskapslucka. Till en kommande ny upplaga bör dock en noggrannare korrekturläsning komma till stånd.

Gunnar Hyltén-Cavallius

Präst emeritus, teol.lic.
förf. till ”Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund”