Lagstiftningen om barn i fängelse missar elefanten i rummet
Regeringens förslag om att sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 13 år möter omfattande kritik från både rättsliga instanser och delar av allmänheten. Förslaget innebär att barn från 13 års ålder ska kunna dömas till fängelse vid grova brott samtidigt som ingen, vare sig kritiker eller lagstiftare, förmår ta sig an den viktigaste principiella frågan.
Tunga remissinstanser, däribland Kriminalvården, avstyrker förslaget. Myndigheten menar att barn i denna ålder generellt är mindre lämpade för straffrättsligt ansvar och att fängelse som påföljd riskerar att få negativa konsekvenser.
Även Lagrådet riktar skarp kritik mot lagstiftningsprocessen. I sitt yttrande konstaterar rådet att lagrådsremissen i stor utsträckning avviker från den ursprungliga utredningen, både i sak och i lagtekniskt genomförande. Enligt Lagrådet har beredningen varit bristfällig, då de omarbetade förslagen inte har remitterats brett utan enbart varit föremål för samråd med Kriminalvården. Därmed har andra berörda aktörer inte givits möjlighet att lämna synpunkter.
Lagrådet ifrågasätter också om förslaget är förenligt med barnkonventionen samt regeringens egna beredningskrav.
Samtidigt visar en opinionsundersökning från Novus, genomförd på uppdrag av UNICEF Sverige, att stödet i befolkningen är begränsat. En majoritet av de tillfrågade motsätter sig att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse och föredrar i stället vård- och rehabiliteringsinsatser.
Undersökningen visar att över hälften av de svarande är emot fängelsestraff för barn i denna ålder, medan cirka en tredjedel är för. En tydlig majoritet, 81 procent, anser att barns rättigheter måste säkerställas även inom kriminalvården, inklusive rätt till utbildning, trygghet och utveckling.
När det gäller alternativa åtgärder för barn under 15 år som begår grova brott anger 37 procent låst institutionsvård, exempelvis SiS-hem, som mest lämpligt. Nära lika många, 35 procent, förespråkar rehabilitering och öppna insatser från socialtjänsten. Endast 27 procent anser att fängelse är en lämplig åtgärd.
Samtidigt planerar Kriminalvården att inrätta särskilda avdelningar för barn från 13 år, med planerad start den 1 juli 2026. Även befintliga anstalter anpassas för att kunna ta emot minderåriga.
Internationellt finns exempel på lägre straffbarhetsålder. I Irland är den 12 år, med möjlighet att sänka till 10 år för vissa allvarliga brott. Nederländerna tillämpar 12 år och i England är gränsen 10 år.
En olöst principiell fråga
Debatten om sänkt straffmyndighetsålder rör i grunden en principiell fråga om hur samhället ska betrakta barn som begår grova brott.
Kritiker betonar barns behov av skydd, vård och rehabilitering. Förespråkare lyfter i stället behovet av tydliga konsekvenser och samhällets ansvar att hantera allvarlig brottslighet, oavsett gärningsmannens ålder.
Det som i stor utsträckning saknas i diskussionen är en tydlig definition av vad dessa barn representerar i inte bara rättslig mening. Är de i första hand brottslingar, eller individer i behov av omfattande sociala insatser?
Frågan blir särskilt akut i de fall där mycket unga personer begår grova våldsbrott. Om varken fängelse eller institutionsvård anses vara en fullgod lösning återstår att formulera ett alternativ som både tillgodoser rättsstatens krav och barnets rättigheter.
Det är en avvägning som vare sig kritiker till regeringen eller lagstiftaren själv ännu inte fullt ut har lyckats besvara.
Johan Westerholm
