Northvolt: Ett bolag, en konkurs – två verkligheter
Bolaget Northvolts resa mot den största konkursen sedan Kreugerkraschen har nu börjat beskrivas i olika böcker. Bland annat av grundaren och VD:n Peter Carlsson. Men Carlssons beskrivning, som i huvudsak återges utan källor och dokumentation, av händelseförloppet står i bjärt kontrast mot den prisbelönte journalisten Gunnar Lindstedts granskning. Avvikelserna är så stora att det borde väcka en viss nyfikenhet från relevanta myndigheter innan spåren hinner kallna helt.
I vaket efter Vargas-bolaget Northvolts konfus har det nyligen givits ut två böcker som speglar händelseförloppet från grundandet till konkursen. Ett tidspann på tio år. Den ena boken, grundaren och VD:n Peter Carlssons Northvolt: Min berättelse och den prisbelönta ekonomijournalisten Gunnar Lindstedts redogörelse för samma händelseförlopp i boken Northvoltfallet.
Bägge speglar samma händelser men tecknar två helt skilda verkligheter. Där Carlssons berättelse står utan källor annat än honom själv i huvudsak kontrasterar denna mot Lindstedts noggranna kartläggning med omfattande skriftliga källor, en heltäckande notapparat och flertalet intervjuer.
Båda böckerna handlar om samma bolag, samma kris och i stor utsträckning samma händelseförlopp. Men de är skrivna från fundamentalt skilda utgångspunkter: Lindstedt som undersökande journalist med tillgång till interna källor, dokument och konkursförvaltarens berättelse; Carlsson som den man som ledde bolaget i tio år och som nu vill sätta sin version av historien i protokollet.
Det mest slående vid en direktjämförelse är inte att de är oeniga om tolkningar — det är att de på flera centrala punkter beskriver faktiska omständigheter och skeenden på helt oförenliga sätt.
1. Northern Lights-lånet: Hemlighetsmakeri vs. fullständig transparens
Det så kallade Northern Lights-lånet, som skulle föra upp bolaget på säker mark är kanske den tydligaste skiljelinjen i böckerna.
Lindstedts bild:
Det lån om femmiljard dollar som Northvolt kallade “Northern Lights” undertecknades den 22 december 2023, men lånet kom aldrig att vinna laga kraft. För att nå “effective date” — satt till februari 2024 — var bolaget tvingade att uppfylla en rad skarpa villkor:
- Produktion utan avbrott i 30 dagar,
- Leverans av 80 000 godkända celler till Scania och 8 000 vardera till BMW och Porsche samt
- Minst 100 celler med egenproducerad katod.
Lindstedt konstaterar att “alla som var insatta i den verkliga situationen på Northvolt Ett visste att detta var praktiskt taget omöjligt.” Trots detta sände Northvolt ut pressmeddelanden om att man “säkrat mer än 13 miljarder dollar i kapital och lån”, där de fem miljarderna presenterades som säkrade trots att de aldrig betalats ut. Eller kom att betalas ut.
Detta, menar Lindstedt, “var bedrägliga pressmeddelanden.”
Mest anmärkningsvärt i beskrivningen av detta kom när Northvolts bokslut för 2023 lämnades in till Bolagsverket i juli 2024. I bokslutet fanns ingenting skrivet under punkten “väsentliga händelser efter räkenskapsårets slut” om att Northern Lights-lånet inte betalats ut, trots att detta var känt i bolagsledningen och i styrelsen. Samt, får man anta, även av revisorerna.
Carlssons bild:
I sin bok behandlar Carlsson Northern Lights-lånet som ett finansieringsgap som bolaget jobbade hårt för att täppa till. Han beskriver ett “kostnadsgap på 400 miljoner USD” och skriver om intensiva investerarresor till New York, Mellanöstern och Europa under hösten 2023.
Att lånet aldrig trädde i kraft, att “effective date” passerades utan att villkoren uppfylldes, att detta hemlighölls i årsredovisningen — ingenting av detta nämns. Carlsson ger intrycket av att Northern Lights var en finansieringslösning bolaget strävade mot, inte ett lån vars villkor man redan visste att man missade.
Undvikandet:
Carlsson skriver att “vi hade till september 2024 på oss att lösa detta” — en formulering som implicit frångår det bekräftade faktum att ”effective date”, eller det senaste datum som bolaget var tvingat att uppfylla villkoren var satt till februari 2024 och passerades utan att dessa uppfylldes.
2. Produktionen i Skellefteå: “Bättre och bättre” kontra totalt stopp
Lindstedts bild:
Produktionen i Skellefteå var under hela 2023 i ett katastrofalt läge. I den rapport Northvolt självt lämnade till länsstyrelsen i januari 2024 stod uttryckligen att ”anläggningen under 2023 inte varit i produktion utan endast testkörts.”
Kassationsgraden låg länge runt 70 procent. Peter Carlsson gav ändå i intervjuer under samma period bilden att “Skellefteå går bättre och bättre” — och uttalade sig optimistiskt om natriumjonbatterier och global expansion samma dag som bolaget missade Northern Lights-lånets effective date.
Medgrundaren Harald Mix påstod i ett Sommarprogram i juli 2023 att “Northvolt startat produktion i stor skala i Skellefteå och sysselsätter 4 500 medarbetare från 140 länder” — ett påstående Lindstedt konstaterar var direkt felaktigt.
Carlssons bild:
Carlsson är mer öppen om att det förekom “upprampningsproblem” och svårigheter intrimningen av maskiner, men presenterar detta som oundvikliga barnsjukdomar i en pionjärprocess, inte som existentiell kris. Han skriver om hur ledningsteamet jobbade hårt, fattade modiga beslut och lärde sig längs vägen.
Offentliga uttalanden om att läget var bättre än det i själva verket var nämns inte av Carlsson i hans bok.
Undvikandet:
Carlsson kommenterar aldrig sina egna offentliga uttalanden om “bättre och bättre” och ställer dem aldrig mot den interna bilden. Klyftan mellan vad han sa offentligt och vad som pågick internt — dokumenterad av Northvolts egna rapporter — adresseras inte.
3. Vasileios Setsikas död och arbetsmiljön
Lindstedts bild:
Den 4 november 2023 dog 25-årige grekiske arbetaren Vasileios Setsikas till följd av brännskador efter en explosion vid en notchingmaskin i Skellefteå. Lindstedt tecknar ett detaljerat porträtt av de strukturella brister som ledde till olyckan: dammsugare som inte var anpassade för explosiva miljöer, frånvaro av rutiner för byte av dammuppsamlare och en produktionskultur där tempot gick före säkerheten.
Lindstedt citerar chefer som sa “Peter är Peter, men vi måste tänka på produktionen” när Carlsson föreslagit säkerhetsmöten dagen efter en annan allvarlig byggolycka.
Kommunikationschefen Anders Thor sa till medierna att olyckan inte inneburit “någon större fördröjning” — trots att den sex veckor långa stängningen som följde var “ett av de absolut största svarta hålen i kassan under hela tiden.” Carlsson uttalade sig senare offentligt: “Jag vill vara tydlig med att vi aldrig, aldrig tummat på säkerheten. Bilden av att det skulle vara farligt att jobba på Northvolt känns helt främmande.”
Carlssons bild:
Carlsson ägnar ett helt kapitel åt Setsikas död och skriver gripande om att besöka hans mamma och bror på sjukhuset i Uppsala, om sin chock och sorg, om den interna krisorganisationen som omedelbart aktiverades.
Han erkänner att olyckan hände, att rutinerna var otillräckliga, och att han delgetts misstanke om vållande till annans död. Tonvikten ligger på att ledningen agerade snabbt och resolut, att fabriksledningen omedelbart stoppade produktionen, och att han personligen var djupt berörd.
Motstridigheten: Carlssons berättelse om snabbt och resolut agerande kontrasterar skarpast mot Lindstedts bild av den kultur som omgav Carlsson — chefer som inte ansåg sig ha tid med säkerhetsmöten, en kommunikationschef som förnekade förseningar som enligt konkursförvaltaren var massiva.
Carlssons eget offentliga uttalande — “aldrig, aldrig tummat på säkerheten” — ger ett underlag för jämförelse med Lindstedts dokumentation av vilka säkerhetsrutiner som på objektiva grunder faktiskt kan konstateras att de saknades.
4. Porsches utträde: Blixt från klar himmel eller förutsedd katastrof?
Lindstedts bild:
Under hela våren 2024 var förtvivlan i Northvolts styrelse uppenbar. Volkswagens styrelserepresentant hade bytts ut mot bolagsjuristen Sven Fuhrmann (Affärsvärlden kommenterade: “Volkswagen har tröttnat på Northvolt”).
Fuhrmann tog med ett “helt gäng” av sina egna jurister till varje styrelsemöte, och styrelseledamöter började protokollföra att de vidtagit åtgärder för att skydda sig personligen. Varningssignalerna var många och entydiga.
Carlssons bild:
Carlsson skriver att “beskedet kom som en blixt från klar himmel” när Volkswagen drog sig ur. Han beskriver hur han satt ensam i ett hotellrum i Shanghai, grät, och aldrig känt sig så ensam. Han hade talat med Volkswagens vd Oliver Blume “bara någon vecka tidigare” och fått bekräftelse på att stödet stod fast.
Carlsson lägger stor vikt vid känslan av svek.
Motstridigheten:
Lindstedt citerar Carlsson själv: “Jag kan fortfarande känna ilingarna i ryggraden när vi fick det här beskedet” — och kommenterar direkt:
”Även om Peter Carlsson efteråt hävdar att ‘beskedet kom som en blixt från klar himmel’ så var varningssignalerna många.” Att Volkswagen i detta läge tillsatt en styrelseledamot som var “expert på rekonstruktioner” — som Carlsson i sin bok faktiskt noterar, och erkänner att han “inte tänkte så mycket på hans bakgrund just då” — är en röd signal från Volkswagen som Lindstedt tolkar som avsiktlig och Carlsson som obetydlig.
Nästkommande och avslutande artikel
5. Medierna och medianarrativet
6. Strukturellt undvikande: Det som inte finns i Carlssons bok
samt
Avslutande iakttagelser
Johan Westerholm
