Sätt mod före politiskt korrekthet
Den brittiska rapporten ”The Rape Gang Inquiry Report” har fått omfattande uppmärksamhet i Storbritannien. Polisen har i flera fall förstört bevis, släppt förövare fria och i vissa fall till och med deltagit i sexuella övergrepp. Rapporten tecknar en bild av ett samhälle som misslyckats med att skydda sina svagaste när det väger religiösa hänsyn tyngre menar Edward Nordén.
En rapport publicerades nyligen i Storbritannien, kallad ”The Rape Gang Inquiry Report” som har fått omfattande uppmärksamhet. Utredningen leddes av parlamentsledamoten Rupert Lowe från det nya partiet Restore Britain och av Sammy Woodhouse, själv överlevare av dessa övergrepp. Rapporten bygger på vittnesmål, domstolsakter och tidigare undersökningar och tecknar upp bilden av en nationell skandal som fått pågå ohämmat under decennier.
Det bör noteras att The Rape Gang Inquiry Report är en privatfinansierad, icke-statlig granskning utan formella utredningsbefogenheter. Parallellt pågår en statlig utredning, ledd av Baroness Anne Longfield, vars direktiv fastställdes den 31 mars 2026, samt det fortsatta arbetet efter den nationella granskning som Louise Casey ledde och som publicerades i juni 2025.
Rapporten uppskattar att minst 250 000 flickor, främst utsatta vita arbetarklassflickor, har utsatts för upprepade våldtäkter, gruppvåldtäkter, människohandel, tortyr och droghandel i 149 lokala myndighetsområden – nästan 40 procent av landets kommuner. De allra yngsta offren var bara elva år gamla när övergreppen började.
Mönstret är tydligt och skrämmande likartat. Flickorna kontaktas av unga män som framställer sig som ”pojkvänner”. Genom manipulation och missbruk av alkohol, droger och cigaretter förs de till olika platser, hus, hotell, restauranger eller andra tillfälliga platser där de utsätts för gruppvåldtäkter, tortyr i så kallade ”red rooms” och förnedrande rasistiska förolämpningar som ”white trash”.
Flickorna bollas sedan runt mellan män och förs mellan olika platser, ibland även utomlands. Flera av dem har gruppvåldtagits av olika grupper av män flera gånger per dag. I förloppet förekommer graviditeter, tvångsaborter, sjukdomar, invärtes skador av vassa föremål och barn födda av våldtäkt.
De som begår dessa brott är till övervägande del män med muslimsk, framför allt pakistansk, bakgrund. I domstolsärenden och utredningar har omkring 87 procent av de dömda förövarna haft muslimska namn, och en imam har bedömt att andelen kan vara så hög som 95 procent. Offren är i stort sett uteslutande unga, sårbara vita flickor från arbetarklassen – en kombination som förblivit ett djupt tabu.
Polisen delaktig i övergreppen
Mörkast av allt är kanske myndigheternas totala misslyckande att skydda dessa flickor. I Rotherham, ett av de hårdast drabbade områdena, avfärdade polis och sociala myndigheter systematiskt rapporter från föräldrar och flickorna själva. Offren beskrevs emellanåt av poliser med nedlåtande ord som ”luder” eller ”slampor”, och deras utsatthet förklarades som ett resultat av ”livsstilsval” eller rentav samtycke. Polisen har i flera fall förstört bevis, släppt förövare fria och i vissa fall till och med deltagit i övergreppen.
Rädsla för anklagelser om rasism, och en politisk ovilja att hamna i konflikt med muslimska väljargrupper, har förlamat rättsväsendet och de sociala insatserna. Många som höjt rösten om detta har tystats med epitet som ”islamofob” och ”rasist”.
Den sittande Labour-regeringen har särskilt kritiserats för att utnyttja situationen i politiskt syfte, men även andra politiker och partier har agerat otillräckligt. En pikant detalj är att många, både i och utanför Storbritannien, knappast hade fått full kännedom om omfattningen om inte Elon Musk köpt X/Twitter och gjort plattformen mer öppen. Det ger ännu ett skäl för britterna att fundera över mörkläggningen och över politikers, mediers och myndigheters makabra oförmåga att hantera en av de största skandalerna i landets historia.
Bakom dessa övergrepp ligger också djupare orsaker: en import av hedersrelaterade skamkulturer, där klanlojalitet och religiösa föreställningar om icke-muslimers underlägsenhet kombinerats med en syn på icke-muslimska flickor som egendom. Denna verklighet har osynliggjorts av en politik som prioriterat ideologi och antirasistiska slagord framför barns säkerhet och trygghet – trots att flera fall vittnar om att de vita, icke-muslimska flickorna betraktades som om de saknade människovärde.
Jag vågar också påstå att det finns ett inslag av brittiskt klassperspektiv här som kan kännas avlägset för många svenskar att förstå: ingen har ansett att dessa flickor var värda att försvara.
Den här rapporten vittnar om vad som händer när ett samhälle blundar för kulturella problem och låter rädslan för att betraktas som rasistisk styra rättssystem och politik. Tusentals britters döttrar har fått betala med livslångt lidande för denna tystnad och handlingsförlamning. Det framstår som närmast ogreppbart hur en del av flickorna klarar av att leva vidare trots ofattbart våld och psykiska och fysiska övergrepp.
Rättvisa kräver att förövarna ställs inför rätta, att ansvariga myndighetschefer granskas och att politiken förändras – innan fler flickor drabbas. Förnekelsen måste upphöra nu. Liknande organiserade övergrepp pågår fortfarande.
I kölvattnet av rapporten har vissa britter, liksom Rupert Lowe, talat för ett återinförande av dödsstraffet – en ståndpunkt som framstår som både extrem och obalanserad. Men när man tar del av vad dessa flickor har genomgått blir det förståeligt varför sådana tankar väcks. Hur Storbritannien ska återfå förtroendet för rättsstaten och samhällets vilja att skydda de svaga är svårt att se.
Det krävs mod, ärlighet och handlingskraft för att vända utvecklingen och sätta barns trygghet före politisk korrekthet och rädsla för konflikt. Det återstår att se om Storbritanniens politiker och väljare förmår göra det annorlunda denna gång.
Edward Nordén
Lantbrukare, samhällsdebattör och partistyrelseledamot Medborgerling Samling
Foto: Eget
Extramaterial
The Rape Gang Inquiry Report
Johan Westerholm
