Flera EU-institutioner och Spanien vill dela på kostnaderna för naturkatastrofer i spåren efter de omfattande skogsbränderna, översvämningarna samt de stormskador som ökat i takt med klimatförändringarna. Det kallas solidaritet. Men frågan är vad som händer med viljan att undvika risk när någon annan svarar för kostnaderna.

Mot bakgrund av de ökade kostnaderna för företag, enskilda samt inte minst försäkringsbolagen för klimatrelaterade skador arbetar EU för närvarande med två parallella spår för att få ner kostnaderna samtidigt som frågan om försäkringar och återförsäkringar bereds.

Det första förslaget är en diskussionsrapport från försäkringstillsynen Eiopa och krisfonden ESM. Den föreslår en europeisk katastrofpool med riskbaserade premier plus ett lånebaserat skyddsnät på upp till 65 miljarder euro för extrema händelser. Målet är att minska försäkringsgapet för egendom från cirka 50 till cirka 10 procent. Rapporten är ett tjänstemannaunderlag och uttryckligen inte ett formellt policyförslag. Ännu.

Det andra är ett brev från Spaniens miljöminister till klimatkommissionär Wopke Hoekstra i början av september. Madrid vill ha en permanent klimatanpassningsfond finansierad bland annat med en avgift på olje- och gasvinster och möjligen gemensam EU-upplåning. Brevet nämner också ett europeiskt återförsäkringssystem och klimatriskobligationer.

Kommissionen svarade att anpassningsmedel hör hemma i budgetförhandlingarna och att vinstskatter är en nationell fråga.

Prislappen är signalen

En försäkringspremie talar om var det är dyrt att bygga. Försäkringspremien spelar roll eftersom skadorna till stor del beror på vad som placeras i farans väg eller i utsatta lägen. Swiss Re Institute uppger att ökad exponering ligger till grund för mer än 80 procent av de växande försäkrade skadorna sedan 1970. För vissa risker, bland annat stormar i Europa, växer skadorna dock snabbare än så. Swiss Re nämner både ändrade förutsättningar, som kraftigare oväder och längre torrperioder samt byggande i riskområden utan tillräckligt skydd.

Oavsett hur mycket man tillskriver klimatet blir slutsatsen densamma. Försäkringskostnaderna avgörs av var vi bygger och vad det kostar att försäkra sig där. Det är just den mekanismen som en gemensam pool riskerar att sudda ut.

Den amerikanska varningen

USA:s federala översvämningsförsäkring, NFIP, byggdes på samma tanke som EU-modellen föreslår. Premier ska betala skadorna men staten lånar ut pengar vid extrema händelser. 2017 skrev kongressen av 16 miljarder dollar av skulden. I februari 2025 var skulden ändå uppe i 22,5 miljarder.

Stödet hamnar ofta hos välbeställda hushåll. Enligt Cato Institute bor omkring 80 procent av dem som får uttryckliga subventioner i områden i den översta femtedelen av inkomster och förmögenheter. En färsk studie kopplar högre utbetalningar till högre inkomst och bostadsvärde.

Ju större risk, desto större stöd, och riskerna är störst i dyra kustlägen. Det är den mekanismen som ger anledning att oroa sig för att höginkomsttagare med strandnära hus får skadorna betalda av försäkrings och inte minst skattekollektivet.

Florida och Kalifornien visar hur fort en sista utväg växer. Floridas statliga Citizens hade som mest 1,42 miljoner försäkringar 2023 men har sedan krympt kraftigt efter reformer som pressade tillbaka kostnaderna. I Kalifornien hade branschpoolen FAIR Plan i mars 2026 omkring 684 000 försäkringar och 750 miljarder dollar i exponering, sedan stora bolag slutat ta nya kunder.

De amerikanska erfarenheterna visar vad som händer när priset på försäkringar inte får styra längre och när staten går in som garant. Skattebetalarna subventionerar bostadsförsäkringarna för de med de högsta inkomsterna.

Stora luckor i underlaget

EU-rapporten poängterar dock att incitament till skadeförebyggande ligger utanför analysen. Hur kostnaderna ska fördelas på medlemsstaterna är inte utrett. Och författarna medger att försäkrade belopp som måste garanteras kan fortsätta öka när mer byggs i riskområden.

Poolen ska bara gå in vid mycket stora skador och vara skattebetalarneutral eftersom lånen ska betalas tillbaka av försäkringsbranschen. Det är dock endast ett löfte och ambition, inte en garanti. Också NFIP var tänkt att bära sig självt. Ett sådant löfte håller bara så länge någon vågar ta ut riktiga premier även av den som äger ett dyrt hus vid vattnet.

För Sveriges vidkommande kommer konstruktionen av garantierna och subventionerna bli avgörande. ESM är till för euroländer och Sverige skulle inte drabbas så länge Sverige står utanför valutasamarbetet. Men Spaniens förslag med en gemensam EU-upplåning och nya EU-skatter skulle däremot inkludera Sverige. Svenska skattebetalare skulle därmed gå i borgen för stormskadekostnaderna och översvämningarna i Frankrike och Tyskland.

Förebygg först

Den billigaste skadan är den som aldrig inträffar. Rapporten konstaterar själv att bättre infrastruktur, zonindelning och byggregler stärker även den finansiella motståndskraften. Även Svensk Försäkring har krävt en nationell strategi för kustnära bebyggelse.

Spanien vill ha bindande anpassningsmål, vilket är rätt tänkt. Men det är politiskt enklare att betala ut efter en översvämning än att neka bygglov före den. Pengar till invallning av tätorter och bättre dagvattensystem får därför inte hamna i samma påse som ersättningen.

Tre villkor bör gälla för svenskt stöd:

• Inget EU-skydd för nybyggnation i kartlagda riskzoner efter ett stoppdatum,

• Öppet redovisade riskbaserade premier samt

• Förebyggande åtgärder före kompensation.

Riksdagen bör få veta regeringens linje i EU-nämnden innan nästa möte i Bryssel, inte efteråt.