Utsläppsrätter for Dummies
EU:s system för handel med utsläppsrätter brukar beskrivas som EU:s flaggskeppsverktyg för klimatpolitik. Ett system där industrin köper och säljer rätten att släppa ut koldioxid. Det låter rent och enkelt. Verkligheten är dock mer komplicerad. Bakom alla förkortningar döljs en struktur av riktade fonder och korsvisa relationer mellan branscher och medlemsstater där jordmånen för korruption är lika slående som stor.
EU:s system för handel med utsläppsrätter, ETS, Emissions Trading System, brukar beskrivas som EU:s flaggskeppsverktyg för klimatpolitik. Ett marknadsbaserat s.k “cap-and-trade”-system där industrin köper och säljer rätten att släppa ut koldioxid. Det låter rent och enkelt – ett pris sätts, marknaden optimerar och utsläppen minskar till lägsta möjliga kostnad.
Verkligheten är dock mer komplicerad. Under användandet av begreppet av “marknad” döljer sig ett nätverk av gratis tilldelningar, riktade fonder och korsvisa relationer mellan sektorer och medlemsstater.
Den här artikeln går igenom mekaniken steg för steg. Den är skriven för dig som vill förstå vad som faktiskt händer när politiker, företag och lobbyister pratar om “utsläppsrätter”.
Grundidén: Ett tak – inte en skatt
Föreställ dig att EU-kommissionen bestämmer sig för att bara en viss mängd koldioxid får släppas ut av kraftverk, stålverk, cementfabriker och flygbolag inom unionen varje år. Den mängden, eller”taket” sjunker för varje år som går.
För varje ton koldioxid ett företag vill släppa ut måste det ha en “utsläppsrätt” eller EUA, European Union Allowance. Rätterna kan köpas på auktion, handlas mellan företag på en börs. Eller, och det är här det börjar bli intressant på riktigt, delas ut gratis av staten.
Subventionen ingen kallar subvention
Det är i den fria tilldelningen som beteckningen “subventionssystem” blir svår att argumentera bort. Historiskt har stora delar av den tunga europeiska industrin som stål, cement, kemi och raffinaderier fått en betydande andel av sina utsläppsrätter helt gratis. Detta har motiverats av risken för ”koldioxidläckage” eller i klartext att produktionen annars flyttar till länder utan ett pris på utsläpp av koldioxid.
Detta är i sak identiskt med en riktad subvention och ingenting annat. Staten ger bort något med ett marknadsvärde (rätten att släppa ut vilket annars måste köpas för pengar) till utvalda branscher och företag baserat på politiska prioriteringar och riktmärken snarare än faktiska utsläpp. Ett företag som är mer utsläppseffektivt än sin branschs riktmärke kan till och med gå med vinst på sina gratisrätter genom att sälja överskottet vidare. Vilket är en del av konceptet.
Detta system är nu på väg att långsamt fasas ut. Kopplat till att gränsjusteringsmekanismen CBAM eller Carbon Border Adjustment Mechanism, som börjar rullas ut som den fria tilldelningen i CBAM-sektorerna minskar gradvis. Nedtrappningen sker fram till 2034 för branscher och sektorer som inte anses lika utsatta för koldioxidläckage, medan reduktionstakten är snabbare för de sektorer som omfattas av CBAM.
Konkret innebär det att den fria tilldelningen för CBAM-sektorer, enligt branschanalysen CBAM Guide, sjunker från 97,5 procent 2026 till noll procent vid ingången av 2034, med det brantaste enskilda hoppet mellan 2029 och 2030.
Subventionen försvinner med andra ord inte, den byts istället ut gradvis mot en annan konstruktion (se CBAM nedan), och tar nio år på sig att göra det.
Pengarna som aldrig lämnar systemet
Auktionerna av utsläppsrätter genererar intäkter genom att staterna säljer utsläppsrätter och får in pengar. Men en betydande del av de pengarna kanaliseras tillbaka in i just det gröna industrikomplex som ETS är tänkt att reglera via två EU-fonder:
- Innovationsfonden finansierar “banbrytande” grön teknik – vätgas, koldioxidlagring, batteriproduktion med intäkter från auktionering av 530 miljoner utsläppsrätter. Enligt EU-kommissionens egna beräkningar med ett antaget pris på 75 euro per ton skulle detta kunna generera omkring 40 miljarder euro till fonden mellan 2020 och 2030. I maj 2026 delade kommissionen ut 2,9 miljarder euro till 61 projekt inom Nettonoll-teknik eller bolag med Nettonoll-status finansierat direkt av ETS-intäkter.
- Moderniseringsfonden riktar sig till EU:s lägre inkomstländer och finansierar energiomställning i bland annat Polen, Rumänien och Tjeckien. Fonden hade i juli 2026 delat ut totalt 23,2 miljarder euro sedan starten i januari 2021, varav en enskild utbetalningsomgång i juli 2026 omfattade 2,5 miljarder euro till 51 energiprojekt i elva medlemsländer.
Staten och EU tar med andra ord in pengar genom att sälja rätten att förorena och skickar sedan en stor del av samma pengar vidare till industriprojekt som staten själv valt ut som politiskt önskvärda.
Det är knappast en marknadsmekanism i klassisk mening. Det är en statlig kapitalallokeringsapparat med utsläppsrätter som mellanled. En form av planekonomi skräddarsydd för en liten grupp utvalda företag.
CBAM: Subventionens nya kostym
När den fria tilldelningen fasas ut måste EU-industrin plötsligt betala fullt pris för sina utsläppsrätter. Det gör dem mindre konkurrenskraftiga mot importerade varor från länder utan koldioxidpris.
Lösningen är CBAM. Importörer av stål, cement, gödningsmedel, aluminium, vätgas och el måste från och med 2026 köpa “CBAM-certifikat” som motsvarar de utsläpp varan orsakat vid tillverkning utomlands. Det första datumet för deklaration och inlösen av certifikat är satt till den 30 september 2027 för utsläpp som importerats under 2026. Priset på certifikaten är för 2026 kopplat till kvartalsvisa genomsnitt av auktionspriserna på vanliga utsläppsrätter, och från 2027 till veckovisa genomsnitt.
Istället för att ge EU-industrin gratis utsläppsrätter lägger EU en motsvarande avgift på konkurrenterna utanför EU. Det är fortfarande ett sätt att skydda utvald inhemsk industri från prispress bara det att notan nu skickas till en utländsk producent istället för att tas ur statskassan. En form av riktad skyddstull.
Systemets kärna, att skydda vissa branscher och utvalda företag från den fulla kostnaden av koldioxidpriset är detsamma. Bara det att mekanismen har bytt namn.
Subvention eller inte?
Delar av ETS är en ganska renodlad marknadsmekanism (auktionerad handel med rätter mellan företag), medan de andra delarna såsom gratis tilldelning, riktade fonder och CBAM-skydd fungerar som riktade subventioner eller tullskydd. Förklädda i klimatspråk.
Att kalla hela systemet enbart “en marknad” är en förenkling som gynnar dem som vill undvika debatt om vem som faktiskt betalar och vem som faktiskt tjänar på konstruktionen.
Det är den distinktionen som gör ETS svårgenomskådligt för den som inte dagligen sysslar med EU:s klimatarkitektur och som gör det så lätt för politiker att prata om systemet som om det vore självreglerande samtidigt som miljarder i statligt styrd kapitalallokering riktad till utvalda industrier och företag flödar genom det varje år.
Det är just denna för allmänheten svåröverblickbara arkitektur och regelverk som ger förklaringen till varför tidigare ministrar och statssekreterare är så viktiga för bolag som Vargas, Northvolt, Stegra med flera. Tidigare politiker verksamma inom näring, klimat och miljö som hittar i systemet, är värda miljoner för de aktörer som behöver en osynlig hjälpande hand.
Att få, eller kunna försvara, statusen och förmånerna som att vara en utvald industri innebär. En Nettonoll-industri.
Johan Westerholm
