I juni publicerade tidskriften MOSAIQ en granskning av Försvarshögskolans rapport Salafism och salafistisk jihadism 2.0 från 2022. Granskningen har sina poänger och tar upp befogad kritik men trovärdigheten faller eftersom granskarna inte själva på någon punkt eller i någon större omfattning själva lever upp till sina egna kvalitetskrav.

I juni publicerade tidskriften MOSAIQ en granskning av Försvarshögskolans rapport Salafism och salafistisk jihadism 2.0, skriven av Magnus Ranstorp och Linda Ahlerup 2022 på uppdrag av dåvarande MSB. 

Granskningen, författad av journalisten Mattias Irving tillsammans med diakonen, debattören och doktoranden Anna Ardin, idag efter ett namnbyte numera Anna Karlsson, är delvis välgrundad. Den pekar på en verklig och allvarlig svaghet i originalrapporten, en begreppslig glidning där en stringent akademisk definition av salafism i inledningskapitlet överges i de empiriska avsnitten till förmån för en betydligt vidare och mer diffus användning av samma begrepp.

Problemet är att MOSAIQ:s egen text, när den läses med samma kritiska blick som författarna anlägger på sitt studieobjekt, uppvisar exakt de svagheter som den anklagar Försvarshögskolan för.

Ardin/Karlsson har tillsammans med Irving tidigare anlitats av Leopold Weiss Institute, en av den turkiska AKP- och regimkontrollerade tankesmedjan SETA kontrollerade forskningsinstitutioner för författandet av det svenska avsnittet i European Islamophobia Report.

Delar av SETA har idag inkorporerats i den turkiska underrättelse- och säkerhetstjänsten.

En granskning som inte är fristående

Ardin och Irving är tydliga med att granskningen har sitt ursprung i material som klipptes bort ur en tidigare artikel de skrev tillsammans publicerad i Islamophobia Studies Journal 2025. En artikel om hur svenska myndighetsdokument reproducerar antimuslimska stereotyper. Den artikeln citeras sedan tre gånger i den nya texten (not 2, 11, 23) som stöd för centrala påståenden. Bland annat att antimuslimska stereotyper “genomsyrar” Ranstorp och Ahlerups rapport.

Det är ett cirkelresonemang av samma typ som författarna själva identifierar och kritiserar hos Salafism 2.0, där rapportens egna respondenter används för att bekräfta slutsatser hämtade från Norrbyrapporten. En rapport med överlappande källor från samma myndighetsmiljö. 

I klartext innebär det att en forskare hänvisar till tidigare egen forskning som källa i syfte att skapa en illusion av bredd och en djup allmän acceptans för de presenterade aktuella granskningarna eller resultaten. Det kan tolereras om den tidigare forskningen som hänvisas till genomgått en “peer-review” och publicerats i en godkänd vetenskaplig tidskrift.

Men så är inte alltid fallen.

När MOSAIQ upprepade gånger lutar sig mot sin egen tidigare, icke oberoende och framför allt icke kvalitetssäkrad slutsats som bevis för en ny slutsats, är strukturen densamma. Samma forskarpar bekräftar sig själva och presenterar det som ett brett underbyggt underlag och forskningsläge vilket inte är vetenskapligt korrekt.

Ofullständiga källor – i en text om källkritik

En granskning som gör källhantering till sitt huvudtema bör hålla en särskilt hög standard i den egna notapparaten. Det gör den inte alltid. Flera fotnoter i Ardin/Karlssons och Irvings artikel saknar fullständig uppgift i källförteckningen. Det gör påståendena lika ogranskningsbara som de källhänvisningar MOSAIQ kritiserar i Ranstorps Salafism 2.0 för. Där författarna hänvisar till “verifierade databaser” utan att namnge dem.

Det tydligaste exemplet gäller avsnittet om Ranstorps sidouppdrag i den internationella rådgivande styrelsen för Hedayah Center i Förenade Arabemiraten 2017–2022. MOSAIQ konstaterar att Muslimska brödraskapet – en rörelse Ranstorp enligt artikeln inte själv forskat på – blev en återkommande hotbild i hans uttalanden “från ungefär samma tidpunkt” som styrelseuppdraget.

Ingen dokumenterad kausal koppling redovisas, bara tidsmässig närhet och association till en organisation som är kritisk till Muslimska brödraskapet.

Det är i sak samma bevisstruktur som MOSAIQ på ett annat ställe i texten avvisar som ohållbar. Att en association till en miljö utan vidare specificerad koppling används för att så misstanke. När rapporten kritiserar Salafism 2.0 för att koppla dagbarnvårdare till extremism via oklara personkontakter kallas det spekulation.

Tillämpat på Ranstorp själv kallas motsvarande resonemang för granskning.

Kvällspress och sociala medier som bevis

MOSAIQ ägnar ett helt avsnitt åt att kritisera Salafism 2.0 för att i stor utsträckning bygga på kvällspress och opinionsmaterial utan källkritisk diskussion. Samtidigt vilar flera av MOSAIQ:s egna mest långtgående påståenden om Ranstorps trovärdighet på just den typen av källor. Ett SVT-inslag, en artikel i Fria Tidningen och en bildtext på Instagram anförs som stöd för att beteckna ett uttalande från Myndigheten för psykologiskt försvar som “empiriskt ohållbart” och “ideologiskt laddat”. 

Den källkritiska måttstock som ställs upp för motparten tillämpas inte konsekvent på det egna materialet.

I sin granskning av rapportens exempel med dagbarnvårdare gör MOSAIQ en egen kalkyl över kostnader för mat, lokal, försäkringar och liknande för att visa att verksamheten knappast kan finansiera extremism. Resonemanget är rimligt i sak, men siffrorna, 8 000–9 000 kronor i matkostnader, är ett exempelvis som anges utan källa eller underlag. Det är samma typ av ostyrkta sifferexempel som artikeln annars kritiserar hos Salafism 2.0.

Det MOSAIQ identifierar hos Salafism 2.0, som begreppslig elasticitet, cirkelreferenser, oklar källverifiering, otillräcklig granskning av tendensiösa vittnesmål är adekvata och delvis allvarliga anmärkningar. 

Men en granskning som gör metodologisk stringens till sitt existensberättigande underminerar sitt eget anspråk när den upprepar exakt samma mönster som den kritiserar. Cirkulära hänvisningar till egna tidigare texter, ofullständiga källor, association som bevis och sekundärjournalistik som facit. 

Om Salafism 2.0 inte kan skilja mellan bön och våld som MOSAIQ påstår i sin slutsats, kan MOSAIQ:s egen text inte skilja mellan association och bevis. 

Båda delarna av den frågan förtjänar en lika sträng granskning. Inte minst eftersom MOSAIQ:s text i likhet med den rapport den kritiserar med all sannolikhet kommer att citeras som auktoritativt underlag i den fortsatta debatten.