Begreppet “kaderskola” används i dag brett, inte minst om Fatahs interna utbildningsinstitution som sedan 1992 i stor mån finansierats via Palmecentret, ABF och Sida. Men formen har en specifik och spårbar härkomst: Den leninistiska partiteorin och det sovjetiska utbildningssystem som växte fram under 1920-talet. Decennier innan någon svensk aktör kom i kontakt med den.

Grunden till kaderbegreppet och kaderskolorna lades 1902, i Vladimir Lenins broschyr Vad bör göras? Där formulerade han tanken att en revolutionär rörelse inte kunde byggas av en bred, löst organiserad massmedlemskår, utan krävde en liten, disciplinerad kärna av “professionella revolutionärer” – människor som ägnade sig åt partiarbetet på heltid, underkastade sig strikt organisatorisk disciplin och förde partilinjen vidare nedåt i leden.

Denna kärna, kadern, skulle skilja sig från medlemsmassan genom sin skolning, sin lojalitet och sin funktion som organisationens bärande skikt. Efter 1917 blev frågan om hur denna kader skulle reproduceras en institutionell fråga för den nya sovjetstaten och för Komintern, grundat 1919.

Institutionaliseringen – Internationella Leninskolan

Två institutioner blev centrala. Kommunistiska universitetet för Österns arbetande (KUTV) öppnade i Moskva 1921 och tog emot studenter från Sovjetunionens östra periferi men också från arabvärlden, Afrika och Asien. 1926 öppnade Internationella Leninskolan (MLSj) efter beslut av Kominterns femte kongress, uttryckligen för att “bolsjevisera” utlandssektionerna genom att höja de utländska partiledarnas kvalifikationer.

Skolan drevs till 1938 och tog under sina tolv år emot över tusen studenter från mer än femtio länder.

Undervisningen kombinerade teori och praktik: dialektisk och historisk materialism, leninistisk partiuppbyggnad och internationell politisk ekonomi. Men med lika mycket agitation, propaganda och konspirativ teknik för underjordiskt partiarbete samt praktiskt arbete på sovjetiska fabriker och kollektivjordbruk.

Kurserna var korta och intensiva med ett uttalat syfte att snabbt producera lojala och disciplinerade funktionärer snarare än marxistiska teoretiker. En brittisk studie av programmet konstaterar att skolningen sällan lyckades skapa självständiga tänkare men desto bättre lyckades utbildningen cementera lojalitet.

Till både det egna partiet och den sovjetiska regimen.

Efter avkoloniseringens början byggdes modellen ut till en ny målgrupp. Lumumbauniversitetet, grundat i Moskva 1960 utbildade tusentals studenter från Afrika, Asien och Latinamerika, bland dem framtida ledare inom nationella befrielserörelser. Samma organisationslogik, att en liten, särskilt skolad ledarkärna ska bära rörelsens disciplin och strategiska linje vidare överfördes därmed från de europeiska kommunistpartierna till väpnade och politiska befrielserörelser i det globala syd, oavsett om dessa rörelser i övrigt definierade sig som marxistiska.

Fatahs kaderskola

Det är i denna tradition Fatahs egen kaderskola hör hemma. Den grundades 1969, samma år som den socialdemokratiska partiledningen etablerade sin första direktkontakt med Fatah. Skolan leddes inledningsvis av Hani al-Hassan som var direkt knuten till Muslimska brödraskapet från början på 1950-talet.

Skolan var inte sovjetiskt finansierad eller styrd. Det formella sovjetiska stödet till PLO var i första hand militärt och underrättelsemässigt, kanaliserat via KGB, inte utbildningsstöd av den typ som senare byggdes upp med svenska medel. Men den var koordinerad då Fatah styrde innehållet och själva formen, en avgränsad, ledarskapsförberedande institution skild från rörelsens breda medlemskår är en direkt organisatorisk arvtagare till den leninistiska kadermodellen. Oavsett finansieringskälla.

Det är den formen den svenska arbetarrörelsens apparat AIC, senare Palmecentret, med ABF som anställande part och Sida som statlig medfinansiär via en multiplikatorprincip gick in och finansierade från 1992 och framåt. Kurser inom det som i dag är Fatahs ideologiska akademi har namngetts efter både al-Hassan (2018) och Fatahs underrättelse- och säkerhetschef Salah Khalaf/Abu Iyad (2025). Bägge aktade och höga representanter för det Muslimska brödraskapet.

ABF:s förbundsordförande 1982–2000 Bosse Bergnéhr har själv beskrivit att han inom ramen för den leninistiska, sovjetiska, kaderskolans modell hade ett explicit uppdrag från Pierre Schori och Sten Andersson att bygga relationer med just PLO, vid sidan av FMLN, SWAPO och ANC.

Här finns dock ett viktigt förbehåll, dokumenterat av personer med egen insyn i samarbetet. Enligt Palmecentrets tidigare generalsekreterare Thomas Hammarberg handlade verksamheten om praktiskt föreningsarbete, intern demokrati, revision och mandatperioder. Koordineringen med de mer militanta delarna har dock kommit att prägla verksamheten oavsett Hammarbergs egna bedömningar.

Det som talar mot Hammarbergs version är hur kaderskolorna själva beskriver sin verksamhet och mål. Palestinas slutliga befrielse. Inte ett ord om en tvåstatslösning.

Det är med andra ord i första hand inte doktrinen om proletariatets diktatur som förts vidare från Komintern till Jeriko, utan själva organisationsprincipen: att rörelsens kontinuitet och ledarskapsreproduktion kräver en medvetet utvald, särskilt skolad elit, kader, skild från massmedlemskapet och de vanliga medlemmarna. Den principen är leninistisk i sitt ursprung.

Det är denna glidningen, från sovjetisk ideologisk skolning till en mer generell organisationsteknik med vissa ideologiska inslag men med främst kaderprincipen intakt som förklarar varför en svensk, socialdemokratiskt förankrad biståndsapparat kunde gå in och finansiera en institution vars organisationsform en gång utformades för att fostra Kominterns egna funktionärer.

Källor

• Lenin, Vad bör göras? (1902)

• Material om Internationella Leninskolan (MLSj, 1926–1938) och KUTV (1921)

• Campbell m.fl., “Forging the Faithful: The British at the International Lenin School”, Labour History Review 68:1 (2003)

• Forskning om Lumumbauniversitetet (Katsakioris m.fl.)

• Bakr Abu Bakr, verksamhetsrapport för Fatahs ideologiska akademi (raya.ps, 2026)

• Bergnéhrs och Hammarbergs egna redogörelser, tidigare citerade i artikelserien.