När den spanske premiärministern i fredags reste till Ceuta för att möta konsekvenserna av veckans migrationskris handlade det officiella budskapet om akut krishantering. Men bakom kaoset ligger en fyra år lång diplomatisk kris som sällan får uppmärksamhet. Den spanska regeringens omsvängning i Västsahara-frågan 2022, dess pris i form av en brusten relation med Algeriet samt en intern spricka i PSOE som partiledningen upprepade gånger försökt sopa under mattan utan att lyckas.

Den 14 mars 2022 undertecknade Spaniens premiärminister Pedro Sánchez ett brev till Marockos kung Mohammed VI. Innehållet blev inte känt genom en spansk regeringskommuniké utan via ett pressmeddelande från det marockanska kungahuset. 

Med brevet bröt Spanien sin historiska hållning av neutralitet i konflikten om Västsahara. Västsahara är den forna spanska kolonin som Marocko de facto kontrollerar men som Polisario-rörelsen, med stöd av Algeriet, hävdar rätt till självbestämmande för. Sánchez regering ställde sig i stället bakom Marockos autonomiplan som innebär att Västsahara lyder under marockansk suveränitet men med viss lokal självstyrelse. Ett förslag Polisario konsekvent avvisat.

Ingen offentlig motivering till kursändringen har någonsin presenterats och fyra år senare kvarstår enligt flera bedömare samma osäkerheter som varit beslutets mest bestående kännetecken. Den mest spridda tolkningen bland kritiker inom såväl PSOE som inom oppositionen är att omsvängningen var ett resultat av marockansk påtryckning snarare än en genomtänkt utrikespolitisk linje. 

Bakgrunden brukar kopplas till det så kallade Ghali-fallet. Polisario-ledaren Brahim Ghali hade strax innan tagits emot för sjukvård i Spanien under falsk identitet vilket utlöste en marockansk diplomatisk kris med Madrid.

Omedelbar och kraftfull reaktion

Reaktionen från Alger blev omedelbar och kraftfull. Algeriet som länge varit Polisarios viktigaste regionala sponsor och härbärgerar de saharawiska flyktinglägren kallade hem sin ambassadör från Madrid. I juni 2022 suspenderade Algeriet vänskaps- och samarbetsfördraget med Spanien och frös delar av utrikeshandeln. Gasleveranserna, Algeriet är en av Spaniens viktigaste energileverantörer, påverkades dock inte, och säkerhets- och migrationssamarbetet upphörde inte helt, men försvagades märkbart.

Det sistnämnda fick konsekvenser som sträcker sig fram till dagens Ceuta-kris. Algeriet hade under flera år varit en nyckelpartner i den spanska migrationshanteringen och bidragit till att hålla nere de irreguljära migrationsströmmarna från Nordafrika. Efter brytningen 2022 upphörde detta samarbete vilket av flera analytiker beskrivits som att en ventil öppnades för en okontrollerad tillväxt av migrationsflödena via den algeriska rutten.

Inom PSOE utlöste den förändrade hållningen genast oro. Redan i dagarna efter beslutet rapporterades om förvirring bland regionala och kommunala företrädare, som efterlyste en förklaring och en intern debatt som aldrig kom till stånd. Partiledningen motiverade i stället tystnaden med att frågan var för känslig för öppen diskussion och att “mod” krävdes för att lösa en långvarigt infekterad konflikt.

Missnöjet har sedan dess manifesterat sig systematiskt i det spanska parlamentet. Redan i april 2022 röstade kammaren med regeringens egna koalitionspartner igenom ett stöd för en folkomröstning om självbestämmande vilket lämnade PSOE och premiärminister Pedro Sanchez isolerade. Ett liknande nederlag upprepades i juni 2024 med ett initiativ som krävde att regeringen skulle rätta till sitt stöd för den marockanska planen. 

Spänningen nådde sin kulmen inför regeringspartiet PSOE:s 41:a kongress i slutet av november 2024. Partiledningens huvudtext för kongressen hade då strukit varje referens till Marocko och Västsahara,  ett tydligt försök att begrava frågan inför partiets högsta beslutande organ. Flera lokala och regionala partiföreträdare lyckades dock driva igenom ändringsförslagoch återgå till partiets traditionella stöd för en folkomröstning bland Västsaharas invånare i enlighet med FN:s förslag.

Relationen till Polisario-rörelsen har under tiden i praktiken upphört helt. 

Sedan mars 2022 finns inga formella kontakter mellan den spanska regeringen och Polisario. Konflikten har även spillt över till EU-nivå. PSOE anklagas för att via sin position i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet ha bidragit till att en tjugoårig parlamentarisk vänskapsgrupp för det saharawiska folket inte förnyades inför innevarande mandatperiod.

Algeriet flyttar fram posititionerna

Från slutet av 2023 inleddes en gradvis normalisering mellan Madrid och Alger. Algeriet skickade tillbaka en ambassadör till Marockos huvudstad Rabat och handelsrestriktionerna lättades stegvis. Processen kulminerade den 20 juli i år då Sánchez reste till Alger för att möta president Abdelmadjid Tebboune. 

Besöket resulterade i en överenskommelse om ökade gasleveranser till Spanien på förmånliga villkor samt en fullständig normalisering av de bilaterala relationerna. Parterna enades även om att i oktober hålla det åttonde högnivåmötet mellan länderna, ett forum som inte sammankallats sedan 2018. Från EU-håll ska utvecklingen ha mottagits med lättnad. Spanien blev den första större medlemsstaten att återupprätta fulla förbindelser med Alger efter en längre tids frusna relationer..

Det som gör normaliseringen anmärkningsvärd är vad den inte innehåller. Spanien har inte ändrat sin ståndpunkt i sakfrågan.

Regeringen fortsätter att offentligt stödja den marockanska autonomiplanen medan Algeriet vidhåller sitt stöd för Polisario och det saharawiska folkets rätt till självbestämmande. Kärnkonflikten mellan de två nordafrikanska staterna, där Marocko betraktar varje ifrågasättande av sin suveränitet över territoriet som en rödlinje förblir med andra ord olöst. Spanien, som tidigare kolonialmakt över territoriet enligt FN, har i praktiken valt att hantera relationen till Alger som en fråga skild från Västsahara-konflikten. Trots att den senare var den direkta orsaken till brytningen.

En tolkning i spansk press är att Sanchez besöke i Alger, endast tio dagar före den akuta krisen, bidrog till att utlösa ökningen av försök att simma över gränsen från Marocko. Denna förklaring saknar dock stöd i det officiella narrativet. inrikesministeriet och flertalet källor kopplar i stället migrantvågen till att kriminella nätverk för människosmuggling utnyttjat ett nyligen fattat domslut samt till säsongsmässiga faktorer. Marocko lägger själv skulden på “kriminella organisationer”.

Förklaringarna stämmer delvis utan att behöva utesluta varandra. En redan sårbar balans präglad av bristande koordination mellan Spanien, Marocko och Algeriet sedan 2022 kan ha förvärrats av en tillfällig utlösande faktor. Att något eller någon part, sannolikt Marockanska intressen, gav en triggerpuls för att momentant slå in en kil i den europeiska yttre gränsen ter sig som sannolikt för att få upp frågan på dagordningen.

Marocko har tidigare öppnat för att släppa på ett växande migranttryck från Mali genom att agera transitland för länder söder om Sahara som del av sin påtryckning mot EU och Spanien. Så länge den marockanska rutten är stängd och Marocko aktivt hindrar terrorister och resande jihadister från att komma till Europa bidrar landet till EU:s säkerhet. Ett spelkort alla inblandade parter är medvetna om att Marocko förfogar över.

Vad som står bortom rimligt tvivel är att fyra år av bruten migrationssamverkan med Algeriet lämnat spansk gränskontroll strukturellt sett svagare än före svängningen 2022 oavsett vilken enskild händelse som utlöste den senaste krisen.

Det som  däremot framträder är en spansk regering och premiärminister som hanterar sin Nordafrika-politik i separata spår utan samordning. En pragmatisk energilinje mot Algeriet, en säkerhetsallians med Marocko och en Västsahara-fråga som varken lösts eller övergivits utan tystats ner internt. 

Priset har varit nederlag i det egna parlamentet, en bruten relation med Polisario samt en migrationsinstabilitet där EU:s yttre gräns riskerar att krackelera. Frågan som Pedro Sanchez och PSOE ännu inte besvarat, fyra år efter brevet till Mohammed VI, är om denna situation någonsin kommer lösas.