Inte heller den här regeringen klarade av elefanten i rummet
Regeringen lät under gårdagen lansera ett lagförslag som innebär att kommuner och regioner ska kunna upprätthålla samhällsviktig verksamhet med egna resurser under minst två veckor. Ett välkommet förslag som höjer Sveriges beredskap. Men bara kortsiktigt. Inte heller den här regeringen har adresserat elefanten i rummet. Insatsvarorna.
Regeringen, genom civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M), lät under gårdagen lansera ett lagförslag som innebär att kommuner och regioner ska kunna upprätthålla samhällsviktig verksamhet med egna resurser under minst två veckor. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027 och är en del av arbetet med att stärka det civila försvaret och samhällets motståndskraft.
Förslaget adresserar framför allt den kommunala beredskapen och förmågan att hantera kortvariga störningar i försörjningskedjorna. Däremot berör det inte den mer långsiktiga frågan om livsmedelsproduktionens beroende av importerade insatsvaror. Om importen av exempelvis drivmedel, mineralgödsel eller växtskyddsmedel skulle avbrytas under en längre tid påverkas inte bara distributionen av livsmedel utan även möjligheten att producera dem.
Kommuner och regioner åläggs nu att upprätthålla livsmedelsberedskap på samma nivå som vad dagligvaruhandeln utan lagreglering har. Kommuner och regioner kan med andra ord inte längre förlita sig på att “någon annan” tar det ansvar som regeringen nu ålägger dem. Men även om förslaget innebär en klar förbättring och beredskapshöjning så fyller förslaget långt ifrån de hål som finns i denna sektors beredskap.
Elefanten i rummet
Den svenska livsmedelsförsörjningen beskrivs vanligen med två mått. Det ena är självförsörjningsgraden, det vill säga hur stor andel av den mat som konsumeras i Sverige som också produceras här. Det andra är den teoretiska produktionskapaciteten, där beräkningar visar att svensk jordbruksmark under vissa förutsättningar skulle kunna producera tillräckligt med kalorier för omkring 14 miljoner människor.
Båda måtten har emellertid en begränsning. De beskriver produktionen men tar i begränsad utsträckning hänsyn till att det svenska jordbruket är starkt beroende av importerade produktionsinsatser. Mineralgödsel, diesel, växtskydds- eller bearbetningsmedel och flera andra centrala insatsvaror kommer i stor utsträckning från utlandet. Ett långvarigt avbrott i dessa leveranskedjor skulle därför kunna minska produktionen kraftigt, även om odlingsmark och produktionskapacitet finns kvar.
Det innebär att den ofta angivna självförsörjningsgraden på omkring 50 procent inte nödvändigtvis speglar den faktiska motståndskraften vid en utdragen försörjningskris. Den inhemska produktionen är i betydande omfattning beroende av obrutna internationella leveranskedjor för att kunna upprätthållas.
Ur ett nordiskt perspektiv blir skillnaderna som tydligast. Sveriges självförsörjningsgrad uppskattas till omkring 50 procent, medan motsvarande nivå i Finland ligger kring 80 procent. Danmark producerar livsmedel motsvarande omkring 130 procent av den egna konsumtionen och har därmed ett betydande exportöverskott.
Historiskt har utvecklingen varit tydlig. Under 1980-talet var Sverige i huvudsak självförsörjande på de viktigaste baslivsmedlen. Under 1990-talet svarade svenska jordbruk för omkring 75 procent av den inhemska livsmedelskonsumtionen. Därefter har självförsörjningsgraden successivt minskat.
Även den geografiska koncentrationen av produktionen innebär en sårbarhet. Enligt Livsmedelsverkets och Jordbruksverkets rapport Livsmedelsförsörjningen i siffror (2025) sker omkring 52 procent av Sveriges primärproduktion i Skåne och Västra Götalands län. Om hela Götaland inkluderas står regionen för cirka 78 procent av landets producerade kalorier.
Skåne har en särskilt central roll. Regionen svarar för mer än 70 procent av den svenska produktionen av grönsaker, frukt och bär. Även livsmedelsindustrin är geografiskt koncentrerad. Västra Götaland, Skåne och Stockholms län rymmer tillsammans omkring hälften av landets förädlingsanläggningar. Beredning, paketering och andra tjänster är koncentrerade kring de tre storstadsregionerna.
Koncentrationen innebär att transporter blir en kritisk del av försörjningssystemet. Importerade insatsvaror ska distribueras till jordbruket samtidigt som färdiga livsmedel transporteras från de södra produktionsområdena till övriga delar av landet. Samma hamnar, vägar och logistikkedjor används ofta både för importen av produktionsinsatser och för den inhemska livsmedelsförsörjningen, vilket förstärker systemets växelvisa beroenden.
Det pågår samtidigt initiativ för att minska vissa av dessa sårbarheter. Jordbruksverket har utrett möjligheterna att etablera svensk produktion av mineralgödsel, men en sådan utbyggnad är beroende av omfattande tillgång till el samt tillståndsprocesser och bedöms därför ligga flera år fram i tiden.
Ekologiskt jordbruk har i vissa avseenden ett lägre beroende av importerad mineralgödsel och kemiska växtskyddsmedel. Däremot kvarstår beroendet av andra importerade insatsvaror som drivmedel. Detta förstärks av att skördenivåerna generellt är avsevärt lägre inom ekologisk livsmedelsproduktion än inom konventionellt jordbruk. Ekologisk produktion minskar därmed vissa beroenden men eliminerar inte den grundläggande sårbarheten i livsmedelssystemet.
Sammantaget innebär detta att den svenska livsmedelsberedskapen inte enbart kan bedömas utifrån hur stor del av maten som produceras inom landets gränser. Minst lika avgörande är i vilken utsträckning produktionen kan upprätthållas när internationella leveranskedjor för de insatsvaror som jordbruket är beroende av inte längre fungerar.
Johan Westerholm
