Den svenska jihadismens historia börjar inte med IS
Redan på 1990-talet fanns i Sverige personer och miljöer med kopplingar till internationella islamistiska terrornätverk. GIA, den algeriska organisation som låg bakom några av 1990-talets mest uppmärksammade attentat i Europa, är ett tidigt exempel. Frågan är varför så mycket av denna historia förblivit okänd för den breda allmänheten frågar sig Edward Nordén.
Sverige har under flera decennier förekommit i historien om internationell islamism, terrorism och våldsbejakande extremism. Kopplingarna har sett olika ut: personer, propaganda, finansiering, logistiskt stöd och internationella nätverk. För de flesta svenskar är denna historia fortfarande relativt okänd.
Ett av de tidiga exemplen är GIA – Groupe Islamique Armé, den väpnade algeriska islamistiska organisation som blev en av de mest brutala aktörerna under Algeriets inbördeskrig på 1990-talet.
Det svarta årtiondet
Algeriet befann sig under 1990-talet i ett blodigt inbördeskrig. Bakgrunden var bland annat parlamentsvalet 1991, där det islamistiska FIS – Front islamique du salut – vann stort i den första valomgången. Militären avbröt därefter valprocessen, FIS förbjöds och konflikten utvecklades till ett långvarigt väpnat uppror. Det som följde blev känt som det svarta årtiondet. Tiotusentals människor dödades.
GIA blev den mest ökända av de väpnade islamistiska organisationerna. Gruppen riktade sitt våld inte bara mot säkerhetsstyrkor utan också mot civila, journalister, utlänningar och andra islamister.
På julafton 1994 kapade GIA-medlemmar ett Air France-plan på flygplatsen i Alger. Planen var enligt de franska utredarna att spränga flygplanet över Paris. Kapningen slutade i Marseille när den franska antiterrorstyrkan GIGN stormade planet. Samtliga fyra kapare dödades.
Året därpå drabbades Frankrike av en serie bombdåd. Bomben vid Saint-Michel i Paris den 25 juli 1995 dödade åtta människor och skadade över hundra. I den efterföljande utredningen riktades blickarna även mot miljöer utanför Frankrike. En av dem fanns i Sverige.GIA i Sverige
GIA genomförde inga motsvarande attentat i Sverige. Men enligt den bild Säkerhetspolisen senare återgav fanns under 1990-talet ett antal militanta muslimska rörelser med kopplingar till internationell terrorism etablerade i landet.
I en rapportering i Sydsvenska Dagbladet den 18 september 2001 uppgavs att Säpos terroristrotel redan under 1990-talet hade identifierat ett tiotal sådana rörelser. Det finns också uppgifter om att svenska myndigheter vid enstaka tillfällen ingrep mot GIA-anhängare.
Ett annat spår leder till Al-Ansar, GIA:s internationella propagandapublikation. Den förknippades framför allt med London, men hade också beröringspunkter med Sverige.
Sommaren 1995 grep svensk polis, på begäran av franska utredare, en algerier i Stockholmsområdet som av fransmännen betraktades som en betydande person i den europeiska GIA-miljön. Den svenska utredningen kunde samtidigt placera honom i Sverige när attentaten i Paris genomfördes. Det innebar att misstankarna mot honom inte kunde användas på samma sätt som de franska utredarna hade avsett. Det gjorde emellertid inte nätverket omkring honom ointressant.
Samtida uppgifter pekade även på ytterligare GIA-anknutna personer i Sverige och på kontakter mellan Sverige och London. Det förekom uppgifter om pengar, resor och vapentransporter. Det är en historia som i dag är svår att hitta i den svenska offentligheten.
Lund och den bredare jihadistmiljön
GIA är samtidigt bara en del av en större historia. Den skånska universitetsstaden Lund förekommer exempelvis i berättelserna om hur fundamentalistiska miljöer etablerades i Sverige under 1990-talet.
Den tidigare islamisten Anna Sundberg har själv berättat hur hon under mitten av 1990-talet drogs in i en fundamentalistisk miljö i Lund och senare gifte sig med den algeriske jihadisten Saïd Arif. Arif var senare involverad i europeiska terrorutredningar och hade kopplingar till jihadistiska miljöer med anknytning till bland annat al-Qaida och det så kallade tjetjenska nätverket. Han ska däremot inte utan vidare beskrivas som GIA-medlem.
Just den distinktionen är viktig. Den svenska historien handlar inte om en enda organisation, utan om överlappande miljöer och nätverk som förändrades över tid. Flera algeriska islamister med svensk anknytning förekom under samma period i europeiska terrorutredningar.
Frågan nådde riksdagen
Problemet var heller inte okänt för svenska politiker. Miljöpartisten Yvonne Ruwaida drev under denna period frågor om rättssäkerheten för personer som misstänktes för terrorism och argumenterade bland annat för att lagen om särskild utlänningskontroll skulle avskaffas.
Det finns inget som talar för någon koppling mellan Ruwaida och GIA. Hennes argument handlade om rättssäkerhet. Men frågan illustrerar något annat: internationell islamism och terrorism var redan under 1990-talet en del av den svenska politiska diskussionen.
Problemet var alltså inte att frågan aldrig hade upptäckts. Problemet var vad som hände därefter.
Från stöd till egna resor
Säkerhetspolisen konstaterade i rapporten Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige från 2010 att den våldsbejakande islamistiska miljön i Sverige under 1990-talet och början av 2000-talet huvudsakligen ägnade sig åt finansiellt och logistiskt stöd till internationella nätverk och stridande grupper utomlands.
Under 2000-talet förändrades bilden. Islamister med anknytning till Sverige började i större omfattning själva resa till konfliktområden för att ansluta sig till väpnade grupper. Utvecklingen kulminerade under 2010-talet när hundratals personer reste från Sverige till Syrien och Irak för att ansluta sig till Islamiska staten och andra jihadistiska organisationer. Även Somalia och Afghanistan förekommer i den svenska jihadismens historia.
Det var således inte en plötslig utveckling som började med IS. Det var en utveckling som hade föregåtts av decennier av internationella kontakter, stödverksamhet, propaganda och rekrytering. GIA är ett tidigt exempel på detta mönster.
Det är därför missvisande att betrakta GIA:s svenska kopplingar som en historisk kuriositet. De visar att Sverige redan under 1990-talet fanns med på kartan över den internationella jihadistiska infrastrukturen.
Det betyder inte att Sverige medvetet skyddade terrorister. Tvärtom har Sverige samtidigt varit ett land dit människor flytt från islamistiskt våld och förföljelse. Men samma egenskaper som gör ett öppet samhälle attraktivt för människor på flykt kan också utnyttjas av organisationer och individer som vill bygga nätverk, samla in pengar, sprida propaganda eller organisera stöd till verksamhet utomlands. Det är denna dubbla verklighet som ofta försvinner i efterhand.
En historia som aldrig sammanfogades
Det kanske mest anmärkningsvärda är därför inte att informationen saknades. Säkerhetstjänsten, myndigheter, politiker, domstolar och journalister hade under olika perioder tillgång till delar av bilden. Uppgifterna finns utspridda i statliga rapporter, riksdagshandlingar, rättsfall och tidningsarkiv. Men delarna har sällan satts samman till en sammanhängande berättelse.
Det har skapat en märklig situation. Den svenska jihadismens historia har i den offentliga debatten ofta börjat med al-Qaida efter den 11 september 2001, eller med Islamiska staten efter 2013. Men historien börjar tidigare.
När bomberna exploderade i Paris sommaren 1995 fanns redan personer och miljöer med kopplingar till GIA i Sverige. Svenska myndigheter hade uppmärksammat delar av den internationella islamistiska miljön och vid vissa tillfällen ingripit. Det var en tidig varningssignal.
Sedan följde ytterligare tre decennier av utveckling. Från GIA till al-Qaida. Från stöd till internationella jihadistiska nätverk till resor till konfliktområden. Från en relativt begränsad miljö till den omfattande mobilisering som följde under IS framväxt.
Frågan är därför inte bara vad svenska myndigheter visste. Frågan är varför den samlade kunskapen så länge haft så liten plats i den bredare offentliga diskussionen.
Och en annan fråga återstår. Hur mycket av den verksamhet som bedrivits av dessa miljöer har under årens lopp, direkt eller indirekt, finansierats eller möjliggjorts av det svenska offentliga systemet? Den frågan kräver inte politiska slagord utan dokumentation. Det är hög tid att gå igenom materialet.
Historien finns redan där. Den ligger i arkiven.
Edward Nordén
Debattör, jordbrukare och partistyrelseledamot Medborgerlig Samling










































































