Migrationskrisen i Ceuta har på några dygn blivit ett svenskt inrikespolitiskt slagträ. Där bägge sidor blockgränsen ägnar sig åt något som bäst kan liknas för “Cherry-picking”. Kravet i debatten borde istället vara att hålla sig till sakläget och ge hela bilden. Det är rimligt i tider med desinformation.

Frågan om migrationskrisen i den spanska exklaven Ceuta har djupa rötter. Det räcker dock inte att stanna vid 2012. Sakläget sträcker sig tillbaka till Genève 1930, Berlin 1943 och Kairo 1947 och passerar Rabat i Marocko i september 1969. År 1969 råkar vara samma år som en svensk socialdemokratisk delegation landade i Alger. Där frågan kom upp igen. Av lätt insedda skäl eftersom Algeriet och Marocko är varandras arvfiender.

I förra veckan tog sig uppskattningsvis 60 000 människor övervägande del unga män från Marocko in i den spanska exklaven Ceuta. De flesta simmade runt vågbrytarna vid Tarajal och Benzú eller gick längs strandkanten. Under helgen uppgav spanska myndigheter att omkring 50 000 hade återvänt frivilligt. Spanien skickade militär till exklaven och den spanske premiärministern Pedro Sánchez (PSOE) besökte den samma dag.

Den spanska sidan av krisen, brevet till kung Mohammed VI den 14 mars 2022, brytningen med Alger, den interna sprickan i PSOE och sedan normaliseringsmötet med Algeriets Abdelmadjid Tebboune president den 20 juli 2026 har redan behandlats separat på Ledarsidorna. Det som följer i denna artikelserie är den andra halvan: Varifrån själva konflikten bottnar.

Relaterat: Ceuta-krisen personligt nederlag för Pedro Sanchez

Det är inte första gången gränsen används. I maj 2021 tog sig omkring 9 000 människor över gränsen sedan marockansk polis tillfälligt lättat på kontrollerna. Merparten då var marockanska medborgare, minst 1 200 ensamkommande barn. Europaparlamentet antog den 10 juni 2021 en resolution om marockanska myndigheters användning av minderåriga i migrationskrisen i Ceuta. Bakgrunden då var att Spanien tagit emot Polisarios ledare Brahim Ghali för sjukhusvård under falsk identitet. Gränsöppningen var en motreaktion.

Gränsen fungerar som en utrikespolitisk regulator. Det som skett i Ceuta var ett varningsskott på Spanien och EU. Väldigt nära örat.

Marocko har använt metoden mot andra länder. Som Sverige. Ingen i debatten idag minns vilka problem som de marockanska gatubarnen utgjorde i den svenska inrikespolitiken. Ingen politiker eller någon media såg sambandet. Men Marocko, vilket är allmänt känt hos de som har grundläggande kunskaper om regionen, möter varje hot mot sina nationella intressen med de tre vapen de förfogar över:

• Fisket

• Fosfatet

• Migrationen

Relaterat: Ny maktbalans i västra Medelhavet när Marocko garanteras överhöghet över Västsahara

Beslutet som aldrig genomfördes

Den 5 december 2012 riktade Sveriges riksdag ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige snarast borde erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken som en fri och självständig stat och verka för detta även inom EU. Utskottsmajoriteten i betänkande 2012/13:UU8 bestod av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna reserverade sig.

Beslutet genomfördes aldrig. I motion 2016/17:467 krävde Björn Söder med flera att regeringen skulle verkställa det. I motion 2016/17:982 krävde Åsa Westlund fortsatt arbete för västsahariernas rätt till en egen stat, tullkontroll av jordbruksprodukter felaktigt märkta som marockanska samt utvidgat FN-mandat. Motionerna ligger på samma linje och skrevs samma höst. Linjen upprepas i motion 2022/23:2172 av Jacob Risberg (MP) med flera och i motion 2023/24:1984 av Magnus Manhammar. (S).

Men världen lyssnade inte på Sverige. Som tur är.

Den 31 oktober 2025 antog FN:s säkerhetsråd resolution 2797, som framhåller Marockos autonomiplan som en grund för förhandlingar om Västsahara. Som i Marocko kort och gott kallas för “Territoriet”. Den 19 januari 2026 uttalade Utrikesdepartementet att Sverige istället ställer sig bakom detta. Interpellationsdebatter följde den 5 februari och den 9 mars 2026.

Den 2 februari 2026 publicerade sju svenska organisationer ett gemensamt uttalande mot regeringens besked. Bland undertecknarna fanns Louise Lindfors för Afrikagrupperna, Josefine Malm för Svenska Västsaharakommittén, Paul Carlsson för Praktisk Solidaritet – och Oscar Ernerot, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.

Erkännandelinjen som drevs sedan 2012 utgjordes av en majoritet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hade med andra ord förlorat. Den organisation som protesterade högst efter den svenska kursändringen högst 2026 är arbetarrörelsens egen paraplyorganisation för internationell solidaritet. Olof Palmes Internationella Center.

Decennier av stöd till befrielsefronter och terrororganisationer

Hur linjen om ett stöd till Polisario och ett autonomt Västsahara kom in i svensk politik syns bland annat i ABF:s egen förteckning över biståndsarbete i folkbildningens regi, bevarad i en arkiverad ögonblicksbild av abf.se från den 8 februari 1997.

Under rubriken Västsahara redovisas ett projekt med Polisario Front som mottagarorganisation, i ABF:s handlingar kategoriserad som befrielseorganisation. Givarorganisationer var Unga Örnar i Blekinge och Kronoberg med ABF Blekinge och ABF Kronoberg som medansvariga. Målgruppen var västsahariska flyktingar i Algeriet. Projektstart 1988, Sida-finansiering från 1991, beräknat avslut 1996.

Jesper Eneroth, tidigare vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet samt med bakgrund från Palmecentret är bördig från Kronoberg. Magnus Manhammar är riksdagsledamot från Blekinge. Det är inte en slump att det är just dessa två ABF-distrikt som driver fram linjen om ett oreserverat stöd till Polisario.

Samma mönster återfinns i Internationella unionen av socialistisk ungdoms resolution från 1996, där organisationens ordförande och generalsekreterare sänds till Polisarios ungdomsförbund UJSARIO:s fjärde kongress. På plats riktar han uppmaningen till stöd till alla demokratiska och progressiva krafter i Marocko.

Det är samma princip som gällde PLO, ANC, SWAPO, FMLN och den sandinistiska gerillarörelsen. Rörelse talar med Rörelse. Staten betraktas som en borgerlig konstruktion och rörelsen som folkets egentliga uttryck.

Vad Moskva faktiskt gjorde

Sovjetunionen erkände aldrig den sahariska republiken. I mars 1978 undertecknades ett bilateralt avtal om sovjetiska investeringar i marockansk fosfatutvinning i storleksordningen två miljarder dollar, jämte ett varuutbytesprotokoll över trettio år. CIA:s analys från samma år noterar att avtalen skulle göra Marocko till Sovjetunionens största handelspartner i Afrika, och att Moskvas retoriska stöd för saharisk självbestämmanderätt var tillräckligt dämpat för att marockanerna skulle tolerera det.

Amerikanska diplomatiska handlingar kompletterar bilden. Kung Hassan II berättade för utrikesminister Henry Kissinger hur han sänt premiärminister Osman till Moskva. Fosfatavtalet var inga problem för någon part men fiskeavtalet drog ut på tiden, vilket tycktes bero på frågan om Saharas kustlinje.

Kungen lät sin ambassadör fråga Sovjetunionens dåvarande premiärminister Aleksej Kosygin om orsaken var algeriska påtryckningar. Kosygin blev rasande och påpekade att Sovjetunionen var en självständig stat. Men det visar sig senare att det var där skon klämde. Algeriets strävan mot tillgång och kontroll över fri Atlantkust.

Moskva drev två linjer samtidigt: Retoriskt stöd för befrielserörelsen via Alger och ett trettioårigt fosfatprotokoll med ockupationsmakten. Man behövde aldrig välja.

Det är metod – ta emot resurser från alla håll, lova lojalitet till ingen – och den återkommer genom det material som analyseras i denna artikelserie.

Imorgon redovisas kopplingarna till det Muslimska brödraskapet och Algeriet. Kopplingar som hade en direkt påverkan på framför allt de svenska ställningstagandena.

Islamismen i Sverige – Muslimska brödraskapet

Detta är överskottsmaterial från min fristående uppföljare till Islamismen i Sverige – Muslimska brödraskapet (2020). Den ligger ute fritt efter att jag med läsares stöd kunnat köpa loss förlaget Lava/Vulkans del. Uppföljaren kommer, av lätt insedda skäl, inte ges ut med förlaget som partner även om jag önskar personalen där lycka till i framtiden.

Friköpet kom i vad jag bedömer vara i sista sekund då förlaget gått in i rekonstruktion sedan den 26 juni och vad som skulle hänt med rättigheterna om jag inte lyckats köpa loss dessa orkar jag inte tänka på.

Nu förfogar jag över dessa själv och har istället gjort boken tillgänglig för alla. Du finner den i länken här.

Vill du bidra till den folkbildningen om Muslimska brödraskapet jag gjort tillgänglig ber jag dig sprida länken eller tanka ner pdf:en. Den har gjort nytta genom att flera myndigheter och kommuner numera har den som kunskapsunderlag.

Vill du ansluta dig till den skara som gjorde lossköpet möjligt genom sina gåvor kan du scanna koden eller swisha 0701 73 22 60.