I går publicerade Ledarsidorna del 1 av en genomgång av den sovjetiske politikern Anatolij Tjernjajevs dagbok och dess uppgifter om Socialdemokraternas kontakter med det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning. Vi lämnade berättelsen vid ankomsten till Sverige den 14 maj 1972. Nu fortsätter historien till själva mötet med socialdemokraternas partiledning.

Den 16 maj 1972 träffade den sovjetiska delegationen den socialdemokratiska partiledningen: partisekreterare Sten Andersson samt sekreterarna Carlsson och Thunell.

Dagboken anger endast efternamn, men befattningarna pekar ut personerna. Partiets internationelle sekreterare sedan 1970 hette Bernt Carlsson, parallellt utsedd till särskild rådgivare åt Olof Palme. Partistyrelsens informationssekreterare sedan 1969 hette Sören Thunell som hade efterträtt Anders Thunborg. Det är samme Thunborg som satt med vid Metropolmötet med Streltsov 1966. Vid bordet satt med andra ord det socialdemokratiska partiets tre nyckelsekreterare och chefstjänstemän. Partisekreteraren, den internationelle sekreteraren och informationssekreteraren.

Tjernjajev jämförde mötet med delegationens samtal med de svenska kommunisterna. I det mötet hade han mött nervositet, inre motsättningar och rädsla för att framstå som beroende av Moskva. Hos socialdemokraterna beskriver han en diametralt annan stämning.

Företrädarna var enligt honom självsäkra och inte rädda för att kontakten med sovjeterna skulle uppfattas som ett hot mot partiets självständighet. Tonen beskrivs som öppen och vänskaplig. När Sten Andersson flera gånger tvingades gå till riksdagens kammare för att rösta skämtade han enligt Tjernjajev om att den parlamentariska demokratin hindrade honom från att föra ett lugnt samtal med sina ”vänner”.

Den politiskt känsligaste uppgiften rör innehållet i samtalet. Tjernjajev skriver att svenskarna villigt berättade om interna partiangelägenheter, partistrider och politiska personbedömningar. För honom själv och den särskilde Sverigehandläggaren Jevgenij Vorozjejkin var detta inget nytt.

De var, enligt dagboken, redan ”vänner” med de svenska värdarna. Delegationsledaren Zimjanin beskrivs däremot som överraskad, det var enligt anteckningen första gången han såg socialdemokrater av den rangen och i så höga befattningar i den sinnesstämningen i relation till sovjetiska företrädare.

Dagboksnoteringarna dokumenterar en hög grad av förtrolighet som går längre än ett formellt artighetsutbyte. En ledande sovjetisk partifunktionär uppfattade att svenska socialdemokrater delade partiintern information, personbedömningar och interna konflikter med företrädare för SUKP:s internationella avdelning.

Sverigehandläggaren

Nyckelpersonen på sovjetisk sida var sannolikt inte alltid Ponomarjov själv. Jevgenij Aleksandrovitj Vorozjejkin var tjänsteman vid centralkommitténs internationella avdelning och anges i dagbokens notapparat uttryckligen som avdelningens specialist på Sverige.

Under resan 1972 noterade Tjernjajev ett separat möte som egen programpunkt. Det var frukosten Vorozjejkin–Palme den 15 maj med Palmes båda titlar utskrivna – partiordförande och statsminister. Vid mötet med partiledningen dagen därpå skriver Tjernjajev att det inte var första gången vare sig han eller Vorozjejkin mötte svenska socialdemokrater i denna förtroliga form.

Vorozjejkin framstår därmed som den tjänsteman som i praktiken upprätthöll kontakterna, förberedde mötena och sammanställde rapporteringen, medan Ponomarjov var den politiskt ansvarige chefen. Det betyder också att relevant arkivmaterial inte nödvändigtvis är registrerat under Sten Anderssons eller Ponomarjovs namn, utan kan finnas i mappar om Sverige, svensk socialdemokrati eller Vorozjejkins löpande arbete i andra arkiv.

I detta sammanhang ger den förre ambassadören och UD:s folkrättslige expert Bo Theutenbergs “Dagbok från UD” en adekvat yttre inramning.

Rapporteringen till Moskva

Tjernjajevs dagbok visar att besöket inte stannade vid samtal. Den 18 maj arbetade delegationen med ett chiffertelegram till Moskva. Därefter träffade den Olof Palme i riksdagshuset. Tjernjajev noterade att ingen frågade vilka de var när de gick in i byggnaden när de genomförde ett avslutande möte med partiledningen.

Inför offentliggörandet förhandlade parterna om en gemensam kommuniké. Förhandlingen fördes med Carlsson och den svenska sidan bad sovjeterna stryka en formulering om en gemensam kamp mot antisovjetism. Man åt sedan frukost tillsammans i riksdagens självservering.

Senare, sedan delegationsledaren Zimjanin rest hem, förde Tjernjajev ett samtal med utrikesminister Krister Wickman. Ämneslistan omfattade ekologi, Europas framtid, socialdemokratin, återförening med kommunisterna, Brandt, relationerna mellan SAP och SUKP samt fascismens faror. Att frågan om samgående med kommunisterna över huvud taget togs upp i ett samtal med Sveriges utrikesminister 1972 knyter an till det Frånstedt uppger att Sten Andersson förde på tal hos Ponomarjov sju år tidigare.

Tjernjajev antecknade att Wickman och Palme uttryckte belåtenhet över att den sovjetiska delegationen hade förklarat läget för det svenska kommunistpartiet. Regeringen Palme välkomnade att Moskva tillrättavisade de svenska kommunisterna. Wickmans sekreterare förde enligt anteckningen utförliga protokoll i en särskild bok vilket talar för att en svensk uppteckning av samtalet bör finnas i Utrikesdepartementets arkiv.

Att ett chiffertelegram upprättades är i sig inget bevis för en hemlig konspiration. Det var naturligt att en officiell sovjetisk delegation rapporterade hem löpande. Men det visar att samtalens innehåll behandlades som politiskt relevant material för Moskva och att det fanns två tydliga nivåer. En offentlig kommuniké där den svenska sidan inte ville binda sig till en gemensam kamp mot antisovjetism, och en friare intern diskussion där svenska partiförhållanden, personbedömningar och till och med föreningsfrågan kunde avhandlas.

En plan för arbetet med socialdemokratin

Tjernjajevs dagbok för 1973 fördjupar bilden. I april arbetade han med en promemoria om relationerna till socialdemokratin. Under sommaren träffade han Bernt Carlsson, alltjämt ansvarig för SAP:s internationella frågor, och beskrev honom som försiktig. Samtalet handlade bland annat om svenskarnas tilltro till Brezjnev och deras osäkerhet inför andra krafter inom den sovjetiska ledningen.

Den 27 augusti antecknade Tjernjajev i dagboken ”Plan för arbetet med socialdemokratin”. Planen hade utarbetats med utgångspunkt i information som Moskva lämnat till europeiska kommunistpartier. I samma anteckning skriver Tjernjajev att stora delar av ett tal han skrivit åt Ponomarjov senare hamnade i Brezjnevs avslutningsanförande.

Det handlade inte enbart om att Sovjetunionen tog emot besökande västeuropeiska politiker, utan om att Ponomarjovs avdelning bedrev ett organiserat arbete riktat mot socialdemokratin, med promemorior, politiska analyser och arbetsplaner. Den svenska kontakten ingick i en bredare sovjetisk strategi. Ponomarjov hade redan 1971 i tidskriften *Kommunist* (nr 15), skrivit om betydelsen av att stärka vänsterströmningar inom bland annat brittiska Labour, västtyska SPD och det svenska socialdemokratiska partiet.

Samtidigt betonade han att den ideologiska kampen mot socialdemokratin skulle fortsätta. Samarbete och ideologisk kamp var med andra ord inte motsatser i den sovjetiska strategin, utan två delar av samma politik.

Mötet i London 1979

År 1979 hade Bernt Carlsson blivit generalsekreterare för Socialistinternationalen, med säte i London under Willy Brandts ordförandeskap. Under ett besök där träffade Tjernjajev honom igen. Tjernjajev skriver denna gång uttryckligen att mötet organiserades av den sovjetiske KGB-residenten, som imponerades av hur Tjernjajev pressade Carlsson om Vietnam. Carlsson beskrivs som osäker i sakfrågan.

I samma avsnitt gör Tjernjajev en iakttagelse som påminner om Stockholmsanteckningen sju år tidigare. Vare sig socialisterna eller socialdemokraterna var till skillnad från kommunisterna rädda för att misstänkas ta emot order från Moskva vilket gjorde samtalen öppna. Detta förhållningssätt kontrasterade med Labourpartiet som undvek att träffa delegationen. Samma mönster återkommer alltså i ett annat land och ett annat årtionde.

Detta kan inte användas som belägg för att Bernt Carlsson hade en underrättelserelation till KGB. En sovjetisk underrättelseofficer kunde arrangera politiska möten utan att den utländske deltagaren var agent, källa eller annan var ens medveten om initiativtagarens fullständiga funktion. Anteckningen visar däremot att gränsen mellan den sovjetiska partiapparaten, diplomatin och underrättelsetjänsten i denna miljö inte var särskilt tydlig och att den internationella avdelningens arbete kunde överlappa med KGB:s kontakter och resurser.

Med Bernt Carlsson som återkommande aktör i dagboken framträder en kedja eller mönster. Carlsson förhandlar kommunikén med Moskvadelegationen 1972, tar emot Tjernjajev i Stockholm 1973, blir Socialistinternationalens generalsekreterare 1976 och möter Tjernjajev igen 1979 vid ett möte arrangerat av KGB-residenten. Carlsson omkom 1988 i Lockerbieattentatet, som den mest framstående av de 270 döda. Och med honom försvann ett centralt vittne till hela kontaktkedjan.

Carlsson tog med sig sitt vittnesmål i graven.

Men han var inte den enda svensken i den sovjetiska partiapparatens närbild. I del 3 vänder vi blicken mot Pierre Schori, mot ett ännu oöppnat östtyskt arkiv – och mot den amerikanska rapport som gav den sovjetiska strategin ett namn.

Första delen av denna artikelserie, preludiet, finner du här.

Del: Vi var redan vänner

Betalande prenumeranter kan redan idag ta del av del tre. De låses upp för övriga under morgondagen.

Del 3: De oöppnade arkiven

Källor till del 2

• Anatolij S. Tjernjajev, dagbok 1972, National Security Archive, övers. Melyakova/Savranskaya (2012), anteckningarna om mötet med Sten Andersson och sekreterarna Carlsson och Thunell (16 maj), frukosten Vorozjejkin–Palme (15 maj), chiffertelegrammet, Palmemötet och kommunikéförhandlingen (18 maj) samt samtalet med utrikesminister Wickman.

• Anatolij S. Tjernjajev, dagbok 1973, National Security Archive (2013), aprilanteckningarnas promemoria om socialdemokratin, mötet med Bernt Carlsson under sommaren samt anteckningen den 27 augusti om planen för arbetet med socialdemokratin.

• Anatolij S. Tjernjajev, dagbok 1979, National Security Archive (2019), Londonanteckningarna om mötet med Bernt Carlsson. Boris N. Ponomarjov.

• Kommunist, nr 15, 1971, s. 37–71.

• Enn Kokk, ”Last chorus: Sören Thunell”, enn.kokk.se, 10 december 2011.