Stegra ömsar skinn – och ingen granskar korten
I tysthet ömsar det nästan färdigställda stålbolaget Stegra skinn. I en manöver där de nya ägarna säkrar det värdefullaste som finns i bolaget samtidigt som den tidigare kärnverksamhetens upparbetade kostnader vältras över på skattebetalare, pensionärskollektiv och tidiga aktieägare. Utan att några frågor kunnat ställas.
Utan ett ord offentligt har ett av den gröna omställningens flaggskepp ritats om. Vid en extra bolagsstämma den 10 juni 2026 beslutade ägarna i Stegra AB att byta namn på moderbolaget till Green Nexus Investment Holding AB. Bolaget säger att det inte kommenterar förrän finansieringen är klar. Men pappren talar redan.
Det viktigaste är inte namnet. Det är vad bolaget enligt sina nya regler ska syssla med. Tidigare stod det stål, järn och vätgas. Nu ska bolaget “äga och förvalta” andra bolag och egendom. Bolaget i toppen på pyramiden som skapats ska inte längre tillverka något. Det ska bara äga. Stålverket i Boden flyttas ned till ett dotterbolag. Kvar på toppen blir ett rent ägarbolag — precis vad “Investment Holding” beskriver.
Samtidigt har man öppnat för att mer än fördubbla antalet aktier. Skälet framgår indirekt: i protokollet från stämman är en hel punkt — punkt 7 — övermålad med svart, både rubrik och text. Med all sannolikhet är det där beslutet om Wallenbergs inträde står.
Aktieägarvärdet nedskrivet till nära noll
För att förstå vem som vinner och förlorar måste man känna till en sak om hur bolag avvecklas. Tänk dig en kö till kassan den dag bolaget säljs eller läggs ned. Först i kön står de som satsat pengar mot förtur — och de ska ha tillbaka sin insats med god ränta, i flera fall minst en och en halv gång pengarna, innan någon annan får ett öre.
Sist i kön står ägarna av vanliga aktier: grundare, ledning, tidiga medarbetare. De får något bara om det finns pengar kvar sedan alla med förtur fått sitt. Det är mot den bakgrunden man ska läsa Harald Mix öde.
Medgrundaren och tidigare styrelseordförande äger i dag drygt en femtedel av bolaget — mer än någon annan. När Wallenbergs nya aktier tillkommer krymper hans andel automatiskt, kanske till en åttondel. Han får inte vara med och köpa de nya aktierna. Men det är inte det värsta. Nästan allt han äger är vanliga aktier — den sort som står sist i kön. På pappret ser han fortfarande ut som en stor ägare. I verkligheten är hans innehav i dag nära nog värdelöst, och blir värt något bara om bolaget mot alla odds blir en stor framgång. Grundaren har i tysthet skrivits ned till nästan ingenting — och sitter numera och justerar stämmans protokoll.
Samma sak gäller dem som byggt bolaget operativt. Bland ägarna av vanliga aktier finns vd Henrik Henriksson, teknikchefen Maria Persson Gulda, samt den tidigare finanschefen Otto Gernandt och Olof Hernell. Det officiella budskapet är att Wallenberg räddar bolaget och att grundare och ledning är kvar ombord. Bolagets egna aktieregler säger att deras värde redan är borta.
På samma ägarlista, men i en annan roll, finns namn som knyter bolaget till politikens och bankvärldens toppskikt. Anders Sundström — tidigare socialdemokratisk näringsminister, sedan ledande i bank och försäkring — finns där med en mindre post. Liksom kommunikationsbyrån Bellbirds VD Anders Kempe och bankveteranen och Svensk Exportkredits tidigare kreditordförande Reinhold Geijer. V
ar och en med ett blygsamt innehav, men med kontakter som öppnar dörrar både i Regeringskansliet och hos dem som beviljar lån. Att ett bolag utan intäkter, byggt nästan helt på lån, över huvud taget kunde resas med statens hjälp handlade inte bara om teknik. Det handlade om vilka som gick i god för det. Den frågan ska ställas öppet — inte som anklagelse, utan som granskning.
Ny struktur – Nya möjligheter
Den nya strukturen öppnar ny en möjlighet som inte belysts tillräckligt. Det mest värdefulla bolaget förfogar över är kanske inte stålet, utan något mer odramatiskt: rätten till en mycket stor elanslutning i Norrbotten och långa avtal om billig el. Sådant är i dag extremt eftertraktat — inte minst av datacenter, som slukar el.
Den nya bolagsstrukturen gör det möjligt att lägga den tillgången i toppen eller i ett systerbolag, åtskilt från stålverket. Skulle stålverket längre fram gå omkull tar det med sig de statligt garanterade lånen i fallet — men elvärdet, och de nya ägarna, kan sitta kvar oskadda en våning upp.
Det är här Riksgälden kommer in. Staten gick 2023 i borgen för bolagets banklån: en garanti som täcker 80 procent av lån på 13,5 miljarder kronor, alltså upp till 10,8 miljarder i statlig risk, kopplad till ett knippe på nitton banker. Enligt Riksgäldens egen årsredovisning togs 7,7 miljarder i anspråk under 2025 — mot 459 miljoner året innan, en sjuttonfaldig ökning. Hur mycket det blivit sedan dess är hemligstämplat.
Wallenbergs eget tillskott uppges vara omkring 2,7 miljarder — att jämföra med skulder på ett tjugotal miljarder. Affären handlar alltså inte i första hand om nya pengar. Den handlar om vem som till sist ska bära lånen.
Stegra gör en Lyten – men utan konkurs
Innan finansieringen stängs och bolaget öppnar munnen bör därför följande besvaras:
- Vem har egentligen tagit de lån som staten garanterar — moderbolaget som nu blir ägarbolag, eller stålverksdottern? Det avgör om skulden kan låsas in i ett stålverk som sedan kan försättas i konkurs. Har bankerna elanslutningen och elavtalen som säkerhet — eller kan de tillgångarna flyttas upp i koncernen utan att bankerna säger ifrån?
- Innehåller statens garanti villkor om ägarbyte och om att sälja eller flytta tillgångar, och har de villkoren i så fall utlösts av Wallenbergs inträde och omstruktureringen?
- Hur stor del av de 10,8 miljarderna är i dag förbrukad — och varför ska den siffran vara hemlig 2026, när motsvarande uppgift var offentlig 2024? Vilka villkor skyddar staten om stålverket avvecklas medan elvärdet behålls av de nya ägarna?
Mönstret är inte nytt.
När Northvolt gick i konkurs i mars 2025 köptes resterna upp av det amerikanska batteribolaget Lyten. Men det mest värdefulla på fabriksområdet i Skellefteå var aldrig batterierna — det var elen. Enligt journalisten Gunnar Lindstedt, som skildrat affären i boken Northvoltfallet, var det riskkapitaljätten EQT som sköt till finansieringen så att Lyten kunde köpa konkursboet, varefter EQT:s eget datacenterbolag EdgeConneX fick tillgång till marken. I dag planeras där ett av Europas största datacenter, med en elförbrukning i klass med en kärnreaktor — och enligt Lytens egen marknadschef ska omkring två tredjedelar av områdets elkapacitet gå dit. Lindstedt ställer frågan rakt ut:
- Var batteriaffären i själva verket en trojansk häst för att komma åt kraften?
Skillnaden mot Stegra kan vara just det avgörande. I Northvolts fall krävdes en konkurs för att lösgöra elanslutningen. Det som nu sker i Boden kan ge samma resultat — en gigantisk grön elanslutning på väg mot annan användning — men utan att någon konkurs behöver utlösas. En holdingstruktur i stället för ett konkursbo.
De inblandade slipper den offentliga förödmjukelse en konkurs innebär, och ansiktet räddas för ägare, långivare och de myndigheter som gått i god för projektet.
Den gröna omställningen skulle drivas av marknaden, med staten som hjälpande hand. Det som nu sker i Stegra ser ut att bli tvärtom: vinsten säkras högt upp hos de nya privata ägarna, medan förlusten riskerar att hamna längst ner — hos staten. Att slippa en konkurs kan rädda ansiktet på de inblandade. Det räddar inte skattebetalaren.
Medborgaren har rätt att veta exakt vad Riksgälden har skrivit under på.
Extramaterial
Green Nexus Investment bolagsordning samt det maskade stämmoprotokollet.
Stämmoprotokollet
Bolagsordningen
Johan Westerholm
