Peter Carlsson, Northvolt och mediebilden: Allt var någon annans fel

Peter Carlsson. Illustration: Grok.
  • Söndag 14 jun 2026 2026-06-14
E-post

Peter Carlssons bok “Northvolt — Min historia” är officiellt en minnesbok. Men i praktiken är den ett svar på medierapporteringen. Det berättade Carlsson redan i maj 2025, månader innan boken kom ut. Han skrev den därför att han ansåg att bilden av honom och Northvolt inte hade varit rättvis. Och hans kritik mot media som aktör saknar vare sig poänger eller tydliga konspiratoriska efterhandskonstruerade inslag.

Temat, att media bidrog till bolagets problem och konkurs genomsyrar Peter Carlssons beskrivning av bolagets resa från grundandet till konkursen. Medierapporteringen behandlas inte som en spegling av bolagets tillstånd utan som en självständig kraft — delvis ideologiskt driven av motståndare till den “gröna planekonomin”, delvis kommersiellt motiverad av anonyma och okända intressenter, delvis ett resultat av kommunikationsmissar och illojala läckor inifrån det egna bolaget.

Och i slutändan, menar Carlsson, var det medierna som försvårade eller direkt omöjliggjorde den räddningsoperation som annars hade kunnat rädda Northvolt. Det är en logisk kedja som ser ut ungefär så här:

Den negativa rapporteringen fick till följd en minskad investerarvilja som i sin tur resulterade att bolaget kunde inte resa kapital vilket ledde till konkurs.

Att Carlsson har en poäng med att den tilltagande granskningen påverkade investerarklimatet är svårt att bestrida. Det är ett välkänt fenomen i krisande bolag. Det han förbiser — och aldrig problematiserar i boken eller i uttalanden — är att mediarapporteringen i stor utsträckning speglade verkliga förhållanden som han i andra sammanhang förnekade fanns eller tonade ned.

Rubriksvängningar och konspirationer

De konkreta exemplen är talande. Rubriksvängningarna i Dagens Industri 2018 beskriver Carlsson som något han och teamet fick “extra bränsle” av — ett motiv att bevisa kritikerna fel, snarare än en signal om faktiska problem.

Miljardärslistan som DI publicerade 2019, vilken Carlsson protesterade emot, fick hotbrev till följd av, och tvingades anlita ett säkerhetsbolag på grund av återges som ett exempel på hur medier okritiskt publicerar uppgifter som sätter privatpersoner i fara.

Det är rimlig kritik. Men Carlsson utvecklar den mot i bredare resonemang:

Om han hade vetat hur “media senare skulle vinkla” hans aktieförsäljningar, hade han aldrig sålt. Aktieförsäljningarna, alltså den transaktion som nu granskas av Ekobrottsmyndigheten, framställs av Carlsson som ett kommunikationsproblem snarare än ett substansproblem.

Det skarpaste angreppet riktas mot Affärsvärlden. Carlsson skriver att tidningen “måste ha publicerat hundratals negativa artiklar” och ställer retoriska frågor om journalistisk ensidighet. Sedan går han längre.

Carlsson hävdar att ett konsortium av förmögna svenska affärsmän ska ha finansierat tidningens granskning av den gröna industrin, och att chefredaktören Peter Benson ska ha utlovat artiklar med negativa vinklar i utbyte. Det är ett allvarligt påstående om koordinerat köpt journalistiskt innehåll. Carlsson lägger dock inte fram en enda källa som styrker det vilket istället styrker de konspirationsteoretiska dragen i hans försvarslinje.

Bokens disposition är dessutom i sig avslöjande. Del 3 ges rubriken Produktionsproblem, mediedrev och räddningsförsök. Att “mediedrev” ges samma statusnivå som “produktionsproblem” säger något om hur Carlsson konstruerar sin berättelse.

De faktiska produktionsproblemen, att fabriken i Skellefteå efter åtta år och investeringar på hundratals miljarder kronor knappt nådde två gigawattimmar per år (mot planerade 150) behandlas i boken med teknisk öppenhet. Den finansiella kommunikationen, de vilseledande pressreleaserna och informationsasymmetrin gentemot investerarna behandlas med betydligt mer överslätande försiktighet. Det som sedan låg till grund för den tilltagande kritiken.

Det är den asymmetrin som gör Carlssons mediekritik analytiskt svag och konspiratorisk, även där den har poänger. En del av vad han kallar “ensidiga vinklingar” och “mediesörja” var i verkligheten grundrapportering om ett bolag vars ledning sade en sak offentligt och visste en annan sak internt.

Den granskning som Carlsson beskriver som en extern självständig kraft mot Northvolt var, i huvudsak, journalistik som fungerade som den ska. Inte den stora konspiration som Carlsson implicerat och fortfarande mellan raderna låter förstå fortgår.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se