Demoskops egna kommentarer väcker frågor om tillförlitlighet
Demoskops senaste förtroendemätning för Liberalernas partiledare Simona Mohamsson väcker nya frågor om institutets arbetsmetoder. Kritiken handlar både om självrekryterande paneler, långa fältperioder och bristande transparens – samtidigt som resultaten svänger kraftigt på kort tid.
Demoskops mätmetoder har under lång tid fått kritik eftersom de bygger på en självrekryterande panel – en metod som enligt flera forskare riskerar att ge mindre tillförlitliga resultat än sannolikhetsbaserade urval.
Två av de mest profilerade kritikerna är professor Jon Krosnick vid Stanford University och Gary Langer vid Langer Research. Även om de vid branschorganisationen AAPOR:s årsmöte tidigare i maj inte specifikt pekade ut Demoskop, riktade de skarp kritik mot just självrekryterande paneler som metod. Deras invändningar framstår som högst relevanta i ljuset av Demoskops senaste partiledarförtroendemätning.
Relaterat:AAPOR: Självrekryterade paneler mäter inte verkligheten
Enligt Demoskop har endast 13 procent av väljarna förtroende för Liberalernas partiledare Simona Mohamsson. Mätningen, genomförd på uppdrag av Aftonbladet, visar att Mohamsson backar sex procentenheter sedan föregående mätning.
Demoskops opinionschef Johan Martinsson förklarar nedgången med att föregående uppgång var ett uttryck för ”nyhetens behag” efter pressträffen tillsammans med Jimmie Åkesson och att många moderata och sverigedemokratiska väljare tillfälligt lättades över att regeringsfrågan inte längre skulle kompliceras.
Samtidigt uppger 65 procent att de saknar förtroende för Mohamsson – en nivå som Martinsson själv beskriver som oroande.
Relaterat: Demoskop försvarar sig – men luckorna i underlaget kvarstår
Förklaringen till tappet framstår dock som svår att förena med undersökningens egen metodbeskrivning. Mätningen bygger på 1 751 svar insamlade under perioden 22 april till 20 maj 2026, med andra ord under en fältperiod på fyra veckor.
En så lång insamlingsperiod innebär att resultatet knappast kan beskrivas som en ögonblicksbild av opinionen. Snarare handlar det om ett genomsnitt över en månad, där eventuella snabba rörelser mot slutet av perioden riskerar att jämnas ut. Om stödet faktiskt fallit successivt under insamlingsperioden kan nedgången i realiteten vara betydligt större än de sex procentenheter som redovisas.
Detta illustrerar en av flera metodologiska svagheter i Demoskops upplägg. Bilden av en instabil – eller i värsta fall skevt sammansatt – panel förstärks av att det nu är Demoskops egna tidigare uppmätta ”hopp” i stödnivån som lika snabbt tycks suddas ut.
Vid tidigare kraftiga förändringar har Demoskop hänvisat till att panelen lyckats fånga kortvariga opinionseffekter under ett fåtal identifierbara dagar. Den förklaringen blir svår att upprätthålla när mätningar med långa fältperioder plötsligt visar lika tvära rörelser åt motsatt håll.
Martinssons resonemang harmonierar dessutom dåligt med decennier av svensk valforskning. Erfarenheten visar att väljarkårens rörelser i förtroendemätningar normalt är tröga och kräver betydande politiska framgångar eller omfattande skandaler för att ge större utslag.
Utvecklingen kring Mona Sahlin och Håkan Juholt är illustrativa exempel. Där skedde förändringar först efter massiv och ihållande mediebevakning. Mohamssons mediala exponering har varit av en helt annan omfattning. I relativa termer knappt mätbar. Även Demoskops transparens väcker frågor. Företaget uppger att man följer riktlinjer från både AAPOR och ESOMAR, men detta avspeglas inte fullt ut i kommunikationen med omvärlden.
Bland annat har Demoskop inte besvarat eller offentliggjort svaren på de 37 standardfrågor som ESOMAR ställer till medlemsföretag för att säkerställa insyn i metod och datainsamling.
Ledarsidorna har vid upprepade tillfällen sökt Johan Martinsson för kommentarer kring detta – utan resultat.
Relaterat: Så fuskar Aftonbladet och SvD med opinionsundersökningar
Johan Westerholm
