Slarvig källgranskning av Sveriges Radio
Sveriges Radio har givit stor publicitet åt en rapport från branschorganisationen WindEurope om spridningen av falska budskap kring vindkraft i Europa. Rapporten har dock så pass stora brister i metod, urval och direkta faktafel att den istället bör anses som en del av en alltmer polariserad debatt som kommit att domineras av des- och misinformation.
Sveriges Radio uppmärksammade den 21 april en rapport från branschorganisationen WindEurope om spridningen av falska budskap kring vindkraft i Europa. Enligt rapporten är Sverige det land där desinformation om vindkraft är mest omfattande. Falska eller vilseledande påståenden uppges främst röra vindkraftens påverkan på hälsa, miljö och ekonomi. Bakom spridningen pekas bland annat proryska aktörer, fossila bränsleintressen, politiker och alternativa medier ut.
Sveriges Radios budgetäskande för verksamhetsåret 2026 drygt 3,5 miljarder kronor. Enligt sändningstillståndet skall Sveriges Radio
SR ska meddela nyheter, stimulera till debatt, kommentera och belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor.
SR ska granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra maktsfärer.
(Reds fetmarkering)
Med nyhetsinslaget framgår att någon djupare granskning av WindEurope eller organisationens rapport inte genomförts i någon mening av Sveriges Radio. Trots det totalt sett väl tilltagna budgetutrymmet för att leva upp till kvalitetskraven i sändningstillståndet..
WindEurope rapport som tagits fram av i samarbete med analysföretaget CASM Technology, beskriver vad den kallar ett “välorganiserat ekosystem” av aktörer som anses motverka utbyggnaden av vindkraft och därmed även Europas energisäkerhet och konkurrenskraft.
Samtidigt väcker rapporten kritik – inte minst vad gäller metod och urval.
Riktad metod riskerar snedvridning
Metodologin bakom studien finns dokumenterad i en separat metodrapport, men innehåller flera strukturella svagheter. Analysen bygger på en så kallad seed-lista med 881 konton på sociala medier som identifierats som “kända eller misstänkta vindkraftskritiker”. Dessa har sedan utgjort utgångspunkt för en nätverksanalys där ytterligare aktörer inkluderats baserat på interaktioner.
Under perioden maj 2024 till februari 2026 identifierades 573 aktiva konton som tillsammans producerade drygt 42 000 inlägg.
Problemet är att ansatsen riskerar att skapa en självförstärkande bild. Genom att utgå från redan utpekade aktörer och expandera analysen därifrån ökar sannolikheten att fånga upp liknande röster – medan andra perspektiv faller bort. Detta kan leda till en bekräftelsebias, där kritiska men legitima synpunkter inkluderas i ett sammanhang som definieras som desinformation.
Kompletterande sökningar via nyckelord på plattformar som X och TikTok har dessutom varit begränsade och delvis manuellt filtrerade, vilket ytterligare påverkar representativiteten.
Gränsen mellan kritik och desinformation
En central invändning gäller hur rapporten definierar desinformation. Kategorier som hälsopåverkan, miljöeffekter och ekonomiska konsekvenser klassas i många fall som “myter”. Samtidigt finns det etablerade forsknings- och policydebatter kring exempelvis vindkraftens lokala påverkan på landskapsbild, biologisk mångfald och elsystemets stabilitet.
Kritiker menar att rapporten riskerar att blanda samman konspirationsteorier med legitim samhällsdebatt. Lokala protester, forskningsbaserade invändningar och politiska ställningstaganden kan därmed komma att kategoriseras som desinformation enbart genom sin koppling till det analyserade nätverket.
Ett exempel som lyfts är den norska organisationen Motvind Norge, som i rapporten beskrivs som radikaliserad – trots att den i stor utsträckning organiserar lokal opinion mot vindkraftsutbyggnad.
Ekonomiska antaganden ifrågasätts
Rapporten framhåller återkommande att vindkraft är den billigaste energikällan, ofta baserat på så kallad LCOE (Levelized Cost of Energy). Detta är i många fall korrekt för nya landbaserade projekt, men måttet tar inte fullt ut hänsyn till systemkostnader såsom balansering, nätutbyggnad och reservkapacitet.
Vid hög andel intermittent produktion kan dessa kostnader bli betydande, vilket gör den totala systembilden mer komplex än vad som framgår i rapporten. Siffror om omfattande samhällsekonomiska besparingar – exempelvis på EU-nivå – presenteras utan tillräcklig kontext i WindEurope underlag.
Rapporten lyfter även hur medier och opinionsbildning påverkar synen på energipriser. Här menar WindEurope att förnybar energi ofta felaktigt framställs som en drivande faktor bakom höga priser.
Samtidigt pekar analyser från europeiska systemoperatörer, som ENTSO-E, på att energimarknadens utveckling beror på flera samverkande faktorer – däribland bränslepriser, nätkapacitet, marknadsdesign och tekniska begränsningar i elsystemet. Förnybar energi kan i vissa situationer bidra till komplexa systemeffekter, utan att vara den enskilda orsaken.
Rapportens slutsatser om att desinformation leder till miljardförluster, försenade projekt och högre energipriser är direkt missledande. Även om opinion och tillståndsprocesser spelar roll, pekar flera analyser på att andra faktorer – såsom byråkrati, finansieringsvillkor och nätkapacitet – är minst lika avgörande för utbyggnadstakten.
Även tolkningen av opinionsdata är omstridd. Att en större andel av allmänheten uppfattar att förnybar energi bidrar till högre priser speglar faktiska erfarenheter under energikrisen snarare än enbart som en effekt av påverkan från desinformation vilket WindEurope hävdar.
En polariserad debatt
Sammantaget illustrerar rapporten – och kritiken mot den – en alltmer polariserad energidebatt i Europa. Frågan om vindkraftens roll rymmer både tekniska, ekonomiska och sociala dimensioner, där gränsen mellan fakta, tolkning och opinion inte alltid är tydlig.
Medan WindEurope påstår sig vilja synliggöra och motverka organiserad desinformation bidrar rapporten istället med sina brister till att förstärka des- och misinformationen som sprids. Detta genom att inte tillräckligt skilja mellan falska påståenden och legitim kritik.
Hur denna balans hanteras kan få stor betydelse – inte bara för energipolitiken, utan också för det offentliga samtalets trovärdighet. Där Sveriges Radio nu blivit en mer eller mindre aktiv och / eller medveten aktör.
































































































