En obehaglig insikt
En högt uppsatt Sverigedemokrat lämnar partiet sedan misstankar uppstått om innehav av barnpornografiskt material. Händelsen har skakat partiet och väckt obehagliga frågor om ett brott som är svårare att upptäcka – och mer utbrett – än de flesta vill tro. Det som kan ha avslöjats i den politiska miljön inom ett specifikt parti är inte den första gången. Och garanterat inte den sista för något parti.
Reaktionerna inom Sverigedemokraterna beskrivs internt som en blandning av ilska, bestörtning och känslan av att ha blivit lurad. En person som under lång tid haft förtroendeuppdrag inom partiet misstänks nu för ett av de mest skambelagda brotten i den svenska lagboken. Men enligt Sara Nilsson, ansvarig utgivare för Dumpen, bör inte reaktionen av chock och överraskning komma som någon överraskning i sig.
– Det går inte att se, det går inte att märka, säger Nilsson till Riks.
Uttalandet är enkelt. Konsekvenserna av det är långtgående.
Ett brott med ett ansikte ingen förväntar sig
Föreställningen om att förövare vid sexualbrott mot barn på något sätt bär en synlig prägel är djupt rotad. Det är en föreställning som forskning och erfarenhet gång på gång visar är felaktig – men som ändå lever kvar och skapar falsk trygghet.
Sara Nilsson beskriver ett mönster hon sett upprepas i liknande fall: att omgivningen reagerar med chock för att personen inte “såg ut” att kunna begå sådana brott.
– Vi förväntar oss att personer som har ett sexuellt tändningsmönster mot barn beter sig på ett visst sätt. Att det nog ändå går att se på något sätt eller förstå. Och så gör det inte det, och då blir vi jättechockade, säger hon.
Hon lyfter också fram att det finns en viss koppling mellan maktbegär och personlighetsdrag som narcissism och psykopati – men understryker att det inte innebär att sådana personer är överrepresenterade i politiken. Viktigare är det mer obehagliga faktum som hon formulerar med stor tydlighet:
– Det finns pedofiler i alla partier, i alla föreningar och organisationer.
Statistiken bakom mörkertalet
Den bilden bekräftas av brottsstatistiken. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, ökade antalet anmälda barnpornografibrott i Sverige med hela 76 procent under 2025 jämfört med föregående år – en ökning med drygt 4 500 anmälda brott. Det är en extrem ökning i en brottskategori som annars under lång tid legat på en relativt stabil och låg nivå.
Men siffrorna berättar inte hela historien. Mörkertalet bedöms som synnerligen stort. Barnpornografibrott begås till överväldigande del i digitala miljöer, på krypterade nätverk och via plattformar utom räckhåll för vanlig polisiär spaningsverksamhet. Det finns ingen brottsplats att besiktiga, inget vittne som hörde ett skrik.
Lagföringstalen är också nedslående låga i förhållande till anmälningsvolymen. Under 2024 fattades totalt 115 820 lagföringsbeslut i Sverige för alla typer av brott – men för barnpornografibrott specifikt är andelen som faktiskt resulterar i dom eller strafföreläggande anmärkningsvärt liten.
Utredningarna är tekniskt komplexa, kan ta ett till tre år att genomföra, och kräver resurser och kompetens som inte alltid finns tillgängliga hos polisen.
En lagstiftning som skärpts – men räcker den?
Sverige har skärpt lagstiftningen kring barnpornografibrott vid ett flertal tillfällen. Innehav av sådant material kriminaliserades den 1 januari 1999. Sedan dess har bland annat preskriptionsregler setts över, straffskalan för grova brott höjts och definitionen av vad som utgör ett barn har preciserats till 18 år.
Ändå visar rättslig praxis och kritik från bland annat barnrättsorganisationer att lagen fortfarande tillämpas otillräckligt. Att dömas för grovt barnpornografibrott enbart på grund av innehav – utan spridning – har historiskt sett krävt ett oerhört stort antal bilder, oavsett hur allvarliga de övergrepp som avbildas är.
Domare har i detta sammanhang kritiserats för att inte bedöma varje bild som det det faktiskt är: ett dokumenterat övergrepp mot ett barn.
Barnombudsmannen och ECPAT Sverige har dessutom länge varnat för att övergreppsmaterialet inte bara ökat i volym – det har också blivit grövre och rör allt yngre barn.
Rehabilitering – glömt eller omöjligt?
I den offentliga debatten dominerar straff. Rehabilitering av förövare diskuteras mer sällan, trots att forskning visar att behandling kan minska risken för återfall. I Sverige bedrivs behandlingsprogram vid bland annat Skogomeanstalten utanför Göteborg – men kapaciteten är begränsad och behandlingstiden ofta för kort för att ge varaktig effekt.
Strafftiderna för barnpornografibrott hinner ibland ta slut innan behandlingen ens kommit igång.
Offren befinner sig i en ännu svårare situation. Det fysiska övergreppet kan bearbetas och läkas. Det som är nästan omöjligt att komma över är vetskapen om att det finns dokumenterat – att materialet spridits på internet och aldrig kan försvinna.
En fråga som berör oss alla
Det som skett inom SD är inte en historia om ett specifikt parti. Det är en historia om ett brott som gömmer sig i vardagen, bakom karriärer och förtroenden och leenden som ingen uppfattar som alarmerande. Sara Nilsson sätter fingret på kärnan i det som gör detta så svårt att hantera – både för individen och för samhällsinstitutionerna:
– Man förstår på ett bättre sätt hur utbrett det är när man har problematiken i de egna leden och inte kan se det själv.
Det är en obehaglig insikt. Men det är också en helt nödvändig sådan.
Johan Westerholm
