Ingen misstänkte kommunistjägaren
I den svenska arbetarrörelsens självbild är antikommunismen en hederssak. Det finns en självbild av socialdemokratin som höll kommunisterna stången. Denna bild är dock långt ifrån den absoluta sanning som fått tillåtas att sätta bilden av Socialdemokraterna som det bästa försvaret mot Kreml. Tvärtom präglades relationen istället av samarbete och öppna relationer under långa perioder.
I den svenska arbetarrörelsens självbild är antikommunismen en hederssak.Det finns en självbild av socialdemokraten som höll kommunisterna stången. Men. Material från två olika håll ger anledning till en mer komplicerad bild av relationerna. Å ena sidan Anatolij Tjernjajevs dagbok, förd inifrån det sovjetiska kommunistpartiets internationella enhet och å andra sidan Olof Frånstedts uppgifter om IB:s verksamhet.
Sammantaget pekar de mot att antikommunism på hemmaplan och en fungerande kanal till Moskva under 1970-talet inte nödvändigtvis stod i motsats till varandra sett från den sovjetiska sidan. Och att detta utbyte och samband inte förutsatte någon betalning eller ekonomisk ersättning.
Moskva skrev av de västliga kommunistpartierna
Anatolij Tjernjajevs dagbok återkommer år efter år, från 1972 till 1986, till en och samma slutsats och bedömning. De västeuropeiska kommunistpartierna hade i stort upphört att vara en tillgång för sovjetisk utrikespolitik under efterkrigstiden. Den internationella avdelningen bekämpade den mer självständiga eurokommunismen och stödde istället i flera Moskvatrogna utbrytargrupper i de länder sådana fanns.
Bilden varierade dock mellan länderna och skillnaden är central för resonemanget. Där det inhemska kommunistpartiet självt utgjorde en massrörelse, framför allt i Sydeuropa var läget ett annat.
I Italien beskrev Boris Ponomarjov den italienske kommunisten Enrico Berlinguers parti som den enda verkliga kraften inom den kommunistiska rörelsen i den kapitalistiska världen. I det italienska kommunistpartiet bekämpade Moskva eurokommunismen och finansierade en utbrytargrupp mot det dominerande partiet.
I Portugal var förhållandet det omvända. Sommaren 1975 noterade Ponomarjov med oro att Willy Brandt, Olof Palme och Bruno Kreisky stödde socialisten Mário Soares i vad han betecknade som en antikommunistisk offensiv samtidigt som Moskva satsade på kommunisten Álvaro Cunhal. Där kommunistpartiet var starkt var socialdemokratin alltså inte någon sovjetisk kanal utan tidvis en motpart.
Satsningen på socialdemokratin som fungerande kanal framstår därmed som ett i huvudsak nordvästeuropeiskt mönster. I Skandinavien, Västtyskland, Storbritannien, Finland,, det vill säga just i de länder där kommunistpartierna var marginella.
Definitionen är funktionell snarare än ideologisk. Socialdemokratin blev kanalen där det egna kommunistpartiet var för svagt för att fylla den rollen. Ett starkt socialdemokratiskt parti som höll ett svagt kommunistparti nere tycks, utifrån dagboken, inte ha uppfattats som ett problem för Moskva utan snarare som ett önskat läge.
Kampanjen mot CH Hermansson
Vad som hände den som avvek från linjen illustreras av ett konkret fall. Efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 krävde den svenske kommunistpartiledaren CH (Carl-Henrik) Hermansson och hans parti offentligt att alla band till Sovjetunionen skulle klippas.
Moskvas svar blev en kampanj mot Hermansson som person. I sovjetisk television framställde programledaren Viktor Sjragin Hermansson som gift med en förmögen kvinna av judisk härkomst. Tjernjajev återger utan invändning Sverigehandläggaren Vorozjejkins interna kommentar om att Hermansson, utan hustrun, aldrig hade blivit kommunist. Apparaten förde även bok över partiledarhustruns förmögenhet.
Hustrun hette Märta Katz (1916–2001) och kom från en judisk köpmannafamilj i Göteborg. Hon var brorsdotter till textilfabrikören Aron Katz vilket också låg bakom Hermanssons redan cirkulerande inhemska öknamn “rike Herman”. Sjragins inslag gav en redan existerande antydan dess sovjetiska, uttalat antisemitiska formulering. Partiledaren “avslöjades” via sin förmögna judiska hustru.
Att bildsättningen om den förmögne juden bakom mannen förekom parallellt hos svenska meningsmotståndare och i sovjetisk statlig television säger något om antisemitismen hos dem som använde den, inte om Hermansson. Att den sovjetiska partiapparaten riktade angreppet mot en av sina egna, en kommunist, understryker hur pass institutionaliserad företeelsen var.
Åtgärden var riktad mot en olydig kommunist. Frågan om vem den gynnade är strukturell snarare än konspiratorisk. Angreppet riktades mot en försvagad konkurrent inom samma politiska utrymme, socialdemokratin.
Här finns ännu inte något underlag för att styrka en direkt orsakskedja. Inget material visar att det svenska regeringspartiet beställde eller ens välkomnade den sovjetiska tv-attacken. Men poängen gäller riktning och syfte. Moskvas reaktion på en avvikande kommunist och regeringspartiets intresse av en svag kommunistisk konkurrent pekade åt samma håll, utan att det ena behöver ha orsakat det andra.
Kanalen vänds
Händelserna som Ledarsidorna beskrivit i den tidigare artikelserien om mötena 1965 och framåt bör läsas mot den bakgrunden. När kontakten med det svenska kommunistpartiet var bruten vände sig Ponomarjov inte till Hermansson utan till socialdemokraternas partisekreterare. Tre månader senare möttes samma krets på restaurang Metropol med en sovjetisk diplomat som Säkerhetspolisen bedömde vara knuten till KGB.
När en officiell centralkommittédelegation år 1972 för första gången på åtta år besökte Sverige var det svenska kommunistpartiet enligt dagbokens inledande anteckningar det utfrusna och åsidosatta partiet medan socialdemokraterna beskrevs som värdar man “redan var vänner” med.
Samtalet med utrikesminister Krister Wickman illustrerar förhållandet.
Enligt dagboken var den socialdemokratiska ledningen påtagligt nöjd med att de sovjetiska gästerna hade “förklarat allt” för de svenska kommunisterna. Regeringspartiet, det vill säga Socialdemokraterna, tycks här ha använt den sovjetiska kontakten för att hantera det egna kommunistpartiet. Kanalen hade i praktiken vänts. Partiet som ursprungligen skulle bära förbindelsen till Moskva hade förlorat den medan partiet vid makten fördjupade den.
Sammanfallande intressen
De personer inom den svenska arbetarrörelsen som ägnade sig åt att hålla kommunisterna nere var delvis samma personer som aktivt odlade och upprätthöll Moskvakanalen. De registrerades av Kreml och KGB som källor och tog emot centralkommitténs delegationer.
Ingen skulle kunna misstänka en självdefinierad kommunistjägare för att löpa Kremls ärenden. Det skulle vara lika omöjligt som att anklaga Potifars hustru för otrohet.
Detta behöver inte tolkas som en paradox, utan snarare som en konvergens mellan två skilda motiv som råkade sammanfalla i tid och rum.
En inhemsk antikommunism som höll det egna kommunistpartiet svagt tjänade, oavsett avsikt och utan ersättning, samma syfte som Moskva eftersträvade sedan man skrivit av de västeuropeiska kommunistpartierna till förmån för socialdemokratin.
Det sammantagna materialet ger därför inte stöd för en tes om mutor, utan för en tes om sammanträffande intressen och agendor. Den linjen behövde inte köpas för att gagna Kreml.
Tidigare relaterade artiklar
Källor och noter
Tjernjajevs dagbok (National Security Archive; övers. Anna Melyakova, red. Svetlana Savranskaya)
- Sverigekapitlet, 14–20 maj 1972: frysningen av kontakterna sedan 1964; Sjragins tv-attack mot Hermansson med Vorozjejkins kommentar; samtalet med utrikesminister Wickman den 18 maj (SAP-ledningens tillfredsställelse med att gästerna “förklarat allt” för de svenska kommunisterna); den vänskapliga tonen hos de socialdemokratiska värdarna.
- Återkommande bedömning av de västliga kommunistpartiernas nedprioritering och kampen mot eurokommunismen: årgångarna 1972, 1975, 1982 och 1986.
- Cossutta–Paese Sera-finansieringen: dagboken 1983.
- Uttalanden om antisemitism inom den sovjetiska statsapparaten: dagboken 1973 (“the de-facto anti-Semitism of the state”) och 1982 (organiserad antisemitisk krets kring förlaget Molodaja Gvardija och publicisten Jevsejev); förberedelse av material om sionismen, oktober 1983.
Olof Frånstedt, Spionjägaren, del 1 (ICA Bokförlag, 2013)
- Mötet mellan Ponomarjov och Sten Andersson i Moskva, november 1965.
- Mötet på restaurang Metropol, februari 1966, med Sten Andersson, Pierre Schori och Anders Thunborg.
- Källbeteckningarna 1151 och 1152, offentliggjorda av SVT den 27 augusti 2013.
Lars-Arne Norborg m.fl., Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser, 2:a uppl. (Vänsterpartiet, 1996)
- Uppgift om att utbrytningen 1977 förbereddes “med stöd från DDR och Sovjetunionen”.
Bakgrund: Sovjetunionens antisionistiska kampanjer Sovjetunionen bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel efter sexdagarskriget 1967 och drev därefter officiella “antisionistiska” kampanjer som tidvis innehöll uttalat antisemitiska inslag. Att detta enligt Tjernjajevs egna anteckningar var ett systemiskt snarare än incidentellt drag ger sammanhang åt att en antisemitisk trop även riktades mot en sovjetisk kommunistledare. Distinktionen mellan antisionism och antisemitism är dock nödvändig att upprätthålla; frågan om den svenska vänsterns senare hållning till Israel tillhör ett annat och samtida, omtvistat spår som inte kan avgöras med detta material.
Uppgifter om Märta Katz Född Katz, dotter till direktör Samuel Katz, brorsdotter till Aron Katz. Källor: Vem är det(1985); gamlagoteborg.se samt Dan Korn, Aron Katz – ett judiskt liv (2005). Gravsatt på Södra judiska begravningsplatsen, Sköndal.
Johan Westerholm
