Genom en sinnrik konstruktion av organisationer som från början saknade egna medel kunde Sverige bli en av huvudfinansiärerna av de palestinska kaderorganisationernas utbyggnad och kapacitetsutveckling från 1969 och framåt. En utveckling som var förankrad på högsta nivå och som byggde på ett intimt samarbete med företrädare och medlemmar i det Muslimska brödraskapet.

I del I och del II av artikelserien om ”Vänsterns våldsromantik” beskrivs hur en princip om hur väpnad kamp växte fram och vandrade från ett svenskfinansierat IUSY-seminarium i Santiago 1969 via Pierre Schoris referat i tidningen Frihet till Socialistinternationalens Hamburgresolution 1978 landade i en svensk delegationsrapport från Ramallah 2002.

I den genomgången dök Hani al-Hassan upp för första gången. Som Fatahs främste Europalänk under sextiotalet med bakgrund i Muslimska brödraskapet. Al-Hassan är dock inte vem som helst. Samma år som den svenska delegationen for till Alger, 1969, grundade Fatah sin kaderskola och al-Hassan blev dess förste chef. 

I denna artikelserie – Den svenska terrorfinansieringen – beskrivs i tre delar hur svenska skattemedel via olika skentransaktioner, inte olikt hawala-systemet, varit ryggraden i den palestinska kapacitetsuppbyggnaden av Fatah och delar av det Muslimska brödraskapet.

Relaterat ”Vänsterns våldsromantik”

• Del 1 Schori: “Varje revolutionär rörelse bör få välja sin metod”
• Del 2 Våldsprinciperna för den socialistiska kampen formaliseras

Skolan och kontakten

Den 2 juni 2021 publicerade Fatahs kommissariat för information och kultur en historik över rörelsens kaderutbildning. Idén om kaderförberedelse skriver kommissariatet började med grundandet av kaderskolan 1969. Hani al-Hassan anges som förste chef. Samme al-Hassan som återfinns i klustret kring terrorgruppen Svarta September tre år senare.

En Kaderskola (jfr eng. cadre school, ar. madrasat al-kawādir) är en intern utbildningsinstitution inom en politisk rörelse eller ett parti avsedd att forma och skola de medlemmar som ska bära rörelsens ledarskap, organisation och ideologiska linje vidare. Till skillnad från allmän medlemsutbildning riktar sig kaderskolan mot ett exklusivt urval av rörelsens funktionärer, dess ”kader”, med syftet att säkerställa intern disciplin, doktrinär efterlevnad och organisatorisk kontinuitet över tid.

Formen har sitt ursprung i den leninistiska partimodellen där kaderskolning användes för att bygga en styrande yrkesrevolutionär kärna skild från den bredare medlemsmassan. Konceptet spreds därefter till nationella befrielserörelser och väpnade organisationer under andra hälften av 1900-talet som ett sätt att överföra både organisatorisk metod och ideologisk linje till en ny generation ledare.

Samma år, 1969, etablerade den socialdemokratiska partiledningen sin direkta kontakt med Fatah genom decemberresan till Alger som redan behandlats i del I i artikelserien om vänsterns våldsromantik.

Socialdemokraternas partisekreterare Sten Anderssons fasta motpart med Fatah under det följande decenniet blev Salah Khalaf, även känd som Abu Iyad. Khalaf var Fatahs säkerhets- och underrättelsechef och enligt palestinska forskningsinstitutet PASSIAs eget personregister anslöt han sig till Muslimska brödraskapet 1951. Samma register anger motsvarande bakgrund för Hani al-Hassan som anslöt sig i i början av femtiotalet samt för en tredje av rörelsens grundare Mohammed Yousef al-Najjar. 

Dessa tre var grundargenerationens mest centrala företrädare vid sidan av Yassir Arafat. Det var denna generation som satt vid bordet när relationen till Sverige och de svenska socialdemokraterna etablerades.

En organisation utan egna resurser – Eller?

År 1978 bildade Socialdemokraterna, Kooperativa Förbundet och LO Arbetarrörelsens internationella centrum, AIC (idag Palmecentret). Enligt förste kanslichefen Bengt Säve-Söderbergh kom initiativet från partiledningen och LO:s ledning. Olof Palme blev ordförande.

Organisationen hade i praktiken inga egna resurser. Personalen var formellt anställd av ABF men löd under AIC:s styrelse. LO tillhandahöll lokaler och telefonväxel. Svenska Institutet avsatte medel för tolkning och översättning.

Finansieringen byggde på en multiplikator. Enligt Säve-Söderbergh sköt Sida till fyra kronor för varje insamlad krona under den första kampanjen 1979. Kanslichefen Margareta Grape beskrev senare samma mekanik. En hundralapp växte med åtta till niohundra kronor när Sidas andel lades till.

En liten egeninsats frigjorde ett stort statligt anslag och för ABF, vars intäkter till över nittio procent består av statliga, regionala och kommunala bidrag, var även egeninsatsen i grunden offentliga medel.

Penningtvätt eller dolda transaktioner

Vad mekaniken förmådde i praktiken framgår av det sydafrikanska fallet, i en siffra som är Säve-Söderberghs egen.

United Democratic Front, UDF, bildades 1983 och omfattade vid decenniets slut omkring sexhundra anslutna organisationer. Apartheidregimen krävde godkännande av alla transfereringar till landet. 

Lösningen som beskrivs i AIC:s egen jubileumsantologi var en indirekt finansiering. Sydafrikaner som ville emigrera men inte fick föra ut sina tillgångar överlämnade i stället beloppen till UDF:s kassör i landet varefter AIC satte in motsvarande summa på deras konto i Schweiz. Omkring sextio miljoner kronor förmedlades på detta sätt, utan att någon krona passerade gränsen.

Säve-Söderberghs egen sammanfattning beskriver hur bidragen från Sverige utgjorde omkring 65 procent av UDF:s hela budget. Först ur insamlade medel, senare med åtskilliga överföringar från Sida.

Konstruktionen tjänade två syften samtidigt. UDF fick tillgång till valuta inne i landet. De emigrerande fick ut sitt kapital ur landet. Den svenska organisationen förmedlade transaktionen och den beskrivs fyrtio år senare med stolthet i dess egen historieskrivning. Även om begreppet penningtvätt beskriver en juridisk klandervärd handling så är metoden snarlik.

Det är denna organisation och funktion i form av ett formellt kapitallöst organ, buret av ABF:s personalresurser och Sidas multiplikatorprincip som med bevisad förmåga att flytta betydande belopp diskret till en mottagarorganisation som stod under statlig belägring som fanns på plats när frågan gällde Sydafrika. 

Byggd i grunden efter samma principer och erfarenheter som drogs av att finansiera annan verksamhet. Framför allt den palestinska kaderskola som grundats 1969. Av personer som stod inte bara Svarta september nära utan även var fullvärdiga medlemmar i det Muslimska brödraskapet.

I nästa artikel beskrivs hur det gick till.

Källor

• Kortfattad historik över kaderförberedelse och utbildning i Fatahrörelsen, Fatahs kommissariat för information och kultur, fatehmedia.ps, publicerad 2 juni 2021. Punkt 1 om kaderskolans grundande 1969 och Hani al-Hassan som förste chef.

• PASSIA, “Palestinian Personalities”. Posterna om Salah Khalaf, Hani al-Hassan och Mohammed Yousef al-Najjar, passia.org.

• Jesper Bengtsson och Berith Andersson Alphonse (red.), ”40 år av Solidaritet. En antologi om arbetarrörelsens internationella arbete” (Olof Palmes Internationella Center, 2018), fritt tillgänglig på palmecenter.se. Bengt Säve-Söderberghs kapitel om AIC:s bildande, finansieringsmekaniken och den sydafrikanska konstruktionen. Margareta Grapes kapitel om multiplikatorn.

• ABF:s egna årsredovisningar.