När Moderaterna vill kalla in opinionsinstituten efter valet följer partiet exakt samma logik som USA:s president Donald Trump har drivit långt längre. Skillnaden ligger i medlen, inte i tanken. Skjut budbäraren, inte budskapet.

Efter valet har Moderaterna reagerat kraftigt på mätningarna som gjordes inför det. Moderaternas biträdande partisekreterare Martin Borgs har meddelat att han ska kalla till sig företrädare för alla opinionsinstitut för att gå till botten med hur partiet, enligt honom, kunnat underskattas kraftigt tre val i rad. Detta var Expressen först att rapportera om.

Borgs har också förklarat varför det spelar roll. Medierna bygger sin rapportering på mätningarna, och när det talas om “kräftgång” för ett parti som själv menar sig ha gjort en bra kampanj påverkar det mediebilden. Novus vd Torbjörn Sjöström kallade upplägget “anmärkningsvärt och ansvarslöst”. Enligt honom väljer partiet att skylla på kartan i stället för att försöka förstå väljarna och acceptera att mätningar har felmarginaler och visar ett nuläge.

I en längre analys på Globeknot redogör Sjöström för svårigheterna med att mäta opinion i en allt rörligare och snabbare väljarkår som bestämmer sig allt senare. Där 19 procent av väljarna bestämmer sig de sista dygnen samtidigt som i årets valrörelse avslutades de sista fältperioderna (mätperioderna) under torsdagen och valet genomfördes på söndagen. Trots detta var Novus ett av de institut som fångade Moderaternas begynnande uppgång vilket inte tycks lindra Moderaternas vrede.

Den ögonblicksbild som varje undersökning representerar är inte att förväxla med prognos vilket är en grundläggande faktor för att kunna förstå vad undersökningsföretagen bedriver för verksamhet. Den ögonblicksbild som instituten redovisade och som publicerades i media under fredagen baserades på mätperioder som avslutades under torsdagen och är med andra ord inte söndagens valresultat.

Varför Moderaterna inte kallar till sig chefredaktörerna, som ansvarar för den redaktionella vinklingen och bildsättningen av undersökningsföretagens rapporter är okänt. Men sannolikt skulle det leda till en direkt utmaning av den svenska Tryckfrihetsförordningen, ett ännu större steg som partiet inte är beredda att ta. Ännu.

Det är lätt att avfärda Moderaternas agerande som ett ögonblick av valfrustration. Men det vilar på en logik som har en tydlig släkting på andra sidan Atlanten.

Mätningen som politisk aktör

När USA:s president Donald Trump stämde pollstern Ann Selzer och Des Moines Register i december 2024 gällde det en mätning som visade Kamala Harris tre procent före i Iowa. Tre dagar senare vann Trump delstaten med 13 procent. Stämningen, som grundades på Iowas konsumentbedrägerilag, beskrev mätningen som “brazen election interference” eller valmanipulation. Trump sade själv att han ville “straighten out the press”. Senare har han skrivit att falsk och bedräglig opinionsmätning i det närmaste borde vara ett brott och att hans advokater krävt att institut sparar sina data och sina beräkningar.

Den gemensamma nämnaren är att en opinionsmätning inte längre behandlas som ett mätinstrument utan som en aktör i valrörelsen.

Om en mätning bara är en nulägesbild med felmarginal är ett felaktigt utfall just ett fel, något som går att analysera. Men om mätningen ses som en handling som påverkar väljare, medier och kampanjer blir felet en skada och den som publicerade den blir ansvarig för den. I det svenska fallet skulle det därmed vara aktuellt med att kalla chefredaktörerna, de som bär det publicistiska ansvaret, men Moderaterna väljer istället att kalla mätinstituten.

Det är där logiken tar steget från kritik till skuldfördelning. Borgs resonemang, att mätningarna formar mediebilden som formar valet, är samma resonemang som ligger under Trumps stämning. Mätningen är inte en beskrivning av verkligheten utan en intervention i den.

Tre val i rad och en obekväm följdfråga

Det vore orättvist att påstå att Moderaterna saknar poäng. Att ett parti systematiskt underskattas över flera val är en fråga som förtjänar en metodologisk förklaring, och instituten ska kunna redogöra öppet för hur de viktar och väljer sina urval. Även Selzer gjorde det i en efteranalys där hon konstaterade att hennes urval innehöll fler tidigare Biden-väljare än Trump-väljare trots att Trump vunnit Iowa 2020 med åtta procent.

Men den frågan ställs bäst offentligt och i sak till instituten som kollektiv och i granskningens form. Det är något annat än att partiet bjuder eller kallar in dem till ett slutet möte som, oavsett avsikt, sänder signalen att den som mäter fel får stå till svars inför den som mättes. Sjöströms ord om ansvarslöshet handlar just om det. Kontakten mellan makt och mätare är inte längre neutral om moderaternas utveckling tillåts fortsätta.

Skillnaderna mellan Trump och Moderaterna är dock än så länge stora. Trump har använt domstolar och hotat med straff, han är dessutom sittande president med staten bakom sig. Moderaterna har ett möte. Ingen behöver påstå att de är samma sak, och det vore ett dåligt argument att göra det.

Men logiken, och de bakomliggande motiven kräver inte en Trump. Den räcker med ett parti som Moderaterna som är besviket över hur det framställts och en föreställning om att mätningar är något som görs mot en, inte något som sägs om en. Trump visar vart resonemanget leder när det förs till sin spets.

Frågan är var Sverige står på den vägen och vilka som ska säga ifrån när nästa besvikna aktör tar ett steg till i moderaternas spår.