Klockan tickar för Andersson
De politiska låsningarna och svårigheterna att bilda en regering riskerar nu att påverka förtroendet för Socialdemokraterna. Detta kan avläsas i flera nyligen genomförda opinionsundersökningar. Oppositionen har efter valet ett numerärt övertag i riksdagen. Men mandat är inte detsamma som handlingsutrymme när partierna inte kan enas om hur dessa mandat ska användas.
Indikator Opinions oktobermätning som presenterades av SR/Ekot visar en tydlig förskjutning i väljarnas förtroende för partiledarna. 55 procent uppger nu stort förtroende för Ulf Kristersson (M), en ökning med tio procentenheter sedan augusti. Magdalena Andersson (S) backar fem procentenheter till 48 procent. För första gången under mandatperioden toppar Kristersson förtroendeligan.
Utvecklingen sammanfaller med en utdragen regeringsbildning. Efter 49 dagar saknas fortfarande en lösning. Oppositionen – S, V, C och MP – fick 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Andersson utropade sin sida till segrare och uppmanade övriga partier att ompröva sina röda linjer. Men försöket att bli statsminister misslyckades i voteringen den 15 oktober. Därefter följde nya sonderingar och ett talmansförslag om Elisabeth Thand Ringqvist (C) som statsminister för en konstellation med C, S, KD, MP och L. Omröstningen är planerad till den 3 november. Faller förslaget går sonderingsuppdraget vidare till Kristersson.
En färsk mätning från DN/Ipsos visar även att allt färre vill se Socialdemokraterna och Centerpartiet i en kommande regering. Direkt efter valet svarade 55 procent att de vill att S ska ingå i den nya regeringen, nu har den siffran sjunkit till 49 procent.
Den politiska låsningen ser ut att nu att påverka förtroendet för Socialdemokraterna. Till SR/Ekot sammanfattade en väljare frustrationen. Att partierna ”kommer ju inte överens om någonting”. Samtidigt visar andra mätningar att Moderaterna närmar sig Socialdemokraterna i väljarstöd. Förskjutningen i partiledarförtroendet sker därmed i ett läge där även styrkeförhållandet mellan partierna kan vara på väg att förändras.
Kritiken mot partiledningen kommer även inifrån Socialdemokraterna. Annie Ross, ordförande för S-föreningen Reformisterna, har kallat strategin ”en förlorande strategi” och efterlyst tydligare ledarskap från Andersson. Hon menar att partiledningen borde ha förberett sig bättre på motsättningarna mellan C och V. V kräver ministerposter, medan C motsätter sig detta. Ross varnar samtidigt för att S riskerar att göra omfattande eftergifter, liknande dem under Januariavtalet.
Under gårdagen lät vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson på plattformen X ånyo förstå att partiet avser rösta nej till varje regering som de själva inte ingår i. Oavsett statsministerkandidat.
Syftet jag har haft när jag twittrat eller på andra sätt öppet diskuterat regeringsfrågan, är att det ska vara tydligt för alla var V står och varför. V har inga tankesmedjor eller stora ledarsidor som kan ”spinna” vår sak. Dessutom tror jag att det gynnar möjligheterna att få en regering på plats om man kör med raka rör. Då vet alla vad som gäller. Innehållet i en regeringsförklaring förhandlas bäst utanför Twitter, men det som inte är förhandlingsbart, dvs rätten till likvärdigt inflytande i en regering om V-mandaten efterfrågas, finns ingen anledning att vara otydlig kring.
Jag har förstått att det spekuleras om varför jag inte twittrat, främsta skälet är helt enkelt att jag tror att dom flesta nu förstått och att tjata om något som gått fram är inte min grej.
Elisabeth Thand Ringqvist har haft sonderingsuppdraget för att undersöka förutsättningarna för en regering i ”mitten”, i det regeringsalternativet har V inte varit aktuella. C har alltså sonderat för att bilda en regering där V-mandaten inte behövs. Eftersom V bara kräver inflytande i en regering om våra mandat efterfrågas så har vi inte haft så mycket att säga/invända under den här tiden. Hade Thand Ringqvist lyckats hade vi fått acceptera det, även om det inte varit vad V önskat.
Jag har respekt för att C i första hand vill gå till botten med mittenlösningen som inkluderar fler borgerliga partier. Nu verkar det dock stå klart att det alternativet inte har stöd och därmed är det avslutat i och med voteringen i kammaren.
Då går processen vidare och Ulf Kristersson får sondera. Jag har mycket svårt att tro att C byter sida och väljer att styra med SD, hade det varit en möjlighet för C, hade de inte tydligt valt Magdalena Andersson som statsministerkandidat.C-väljarna förväntar sig att Thand Ringqvist står fast vid det. Men med det sagt, varje parti har förstås rätt att göra sina egna val, väljer C att byta sida och stödja Tidö är det deras eget val.
Jag tror inte på samarbeten som bygger på förnedring. I ett samarbete måste alla komma väl ut. Ett parti som C, med en borgerlig identitet, måste kunna känna igen sig själva. Hur det behovet ska kunna säkras är V villiga att diskutera.
Det enda som inte är möjligt att diskutera är V:s beslut om att ingå i regeringen. Det är ett beslut vi landat i efter en omfattande process, de flesta partier har samma hållning, och vi accepterar dessutom att alla partier som har Magdalena Andersson som statsministerkandidat ges lika möjligheter. Detta trots sakpolitiska skillnader och dåliga erfarenheter från januariavtalet. Vill man bilda en majoritet med andra, kan man inte sätta upp begränsningar för samarbetspartners rätt till inflytande.
Hur skulle vi som valt samma statsministerkandidat då kunna lösa det? Det som är helt bortkastat är att rödgröna tyckare lägger tid på att försöka få V att backa i regeringsfrågan och jag är ärligt talat förvånad över att några, trots vår tydlighet, inte förstår att den dörren är helt stängd. För oavsett vad man tycker om det behöver man ju leta andra vägar om vi ska kunna gå framåt och undvika extraval. Vill man lösa situationen få då C att fundera över om det verkligen inte finns andra saker som kan göra ett samarbete med oss rödgröna attraktivt än V utanför. V kommer inte backa på regeringsfrågan men vi är förstås villiga att diskutera allt annat som kan viktigt för C.
V har inte tagit beslutet i regeringsfrågan för att vara taskiga mot C eller för att det ska bli svårare att bilda en regering. Vi har meddelat det i god tid och kravet är egentligen bara en självklarhet, i övriga Norden har Vänsterpartiet regerat, så det är inget konstigt med det. V har suttit i riksdagen sedan demokratin infördes och det valresultatet vi fick i årets val är ett av de bästa någonsin. Vi har under decennier haft avtal, förhandlat budgetar, haft anställda på Regeringskansliet mm, behövs våra mandat den här gången ska vi ingå i regeringen och just det är inte förhandlingsbart.
— Ida Gabrielsson (@idagabrielsson) November 1, 2026
Även Linn Svansbo inom Reformisterna har kritiserat partiets förberedelser och beskrivit dödläget som ”skämmigt och förödande”. Kritiken speglar en bredare konflikt om Socialdemokraternas strategi: ska partiet prioritera kompromisser för att säkra regeringsmakten eller driva en tydligare ekonomisk och politisk linje? Förhandlingsläget har blottlagt att ett parlamentariskt övertag inte automatiskt ger ett fungerande regeringsunderlag.
Anderssons kamp mot klockan
Anderssons förtroende har under mandatperioden vilat på en kombination av personlig trovärdighet och ett relativt stabilt opinionsläge för Socialdemokraterna. Efter valet har regeringsförhandlingarna blivit ett test av hennes förmåga att omsätta partiets ställning som största parti i politiskt inflytande. Kristersson gynnas samtidigt av att kunna framstå som ett alternativ till den pågående låsningen, trots att Tidöpartierna saknar egen majoritet.
Det går inte att slå fast att regeringsförhandlingarna ensamma förklarar förändringen i förtroende. Men tidpunkten och utvecklingen ger Socialdemokraterna skäl att ta signalerna på allvar. Intern kritik förstärker dessutom bilden av en partiledning som inte har förberett sig tillräckligt för de motsättningar som nu blockerar en uppgörelse.
Om dödläget består riskerar förtroendet att sjunka ytterligare. För att vända utvecklingen behöver Andersson visa att Socialdemokraterna kan omsätta valresultatet i en konkret lösning. Det kan innebära kompromisser, en annan regeringskonstellation eller en tydligare prioritering mellan partiernas krav. Det avgörande är att förhandlingarna leder någonstans.
Oppositionen har ett numerärt övertag i riksdagen. Men mandat är inte detsamma som handlingsutrymme när partierna inte kan enas om hur dessa mandat ska användas. Indikator Opinions mätning visar att Anderssons tidigare försprång i partiledarförtroende har brutits. För Socialdemokraterna handlar nästa steg därför inte bara om att lösa regeringsfrågan, utan också om att visa väljarna att partiet klarar av att leda processen.
Johan Westerholm
