Flera tecken och händelsesamband som kan styrkas pekar på att främmande makt utnyttjar oroligheterna i Frankrike. Situationen tydliggör hur sociala protester i en demokrati kan instrumentaliseras av auktoritära stater utan att dessa behöver placera egna aktörer på gatan.

De våldsamma protesterna i Frankrike den 17 oktober har snabbt blivit en fråga om hybridpåverkan. Hundratusentals demonstranter marscherade mot höga levnadskostnader och bristande offentlig service men i flera städer övergick det i plundring, brandattentat och sammandrabbningar med polis.

Stadshuset i Limoges skadades svårt i en brand, butiker plundrades och närmare 1 800 personer greps. Inrikesministeriet har främst pekat på ultravänstergrupper och opportunistiska kriminella som drivande bakom våldet. Samtidigt har franska myndigheter öppet varnat för att främmande makter aktivt utnyttjar situationen.

Utrikesminister Jean-Noël Barrot formulerade problemet och hotet tydligt den 13 oktober. I ett tal konstaterade han att de skolmanifestationer som startade i september och sedan breddats “har exploaterats av fientliga narrativ från Ryssland, Kina, Iran och MAGA-communityn”.

Uttalandet kom i en kontext där Frankrike redan skärper lagstiftningen mot utländsk påverkan inför presidentvalet 2027. Barrot har tidigare beskrivit hur aktörer systematiskt söker utnyttja inhemska spänningar kring invandring, sekularitet och Israel–Palestina-konflikten.

Iran har agerat mest synligt. Den 7 oktober kallade det franska utrikesdepartementet upp den iranska ambassadören i Paris. Anledningen var en desinformationskampanj som franska myndigheter tillskriver iranska officiella kanaler. Iranska uttalanden och sociala medier har beskrivit polisingripanden mot studentprotester som “våldsam repression” och “omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter”.

En del material har innehållit uppenbart felaktiga påståenden, bland annat om tiotusentals försvunna studenter. Teheran har samtidigt använt händelserna för att relativisera den egna regimens behandling av protester. Frankrike svarade med att kalla agerandet för “ovärdiga provokationer” och avfärdade Irans tidigare uppläxning av den franska ambassadören i Teheran som grundlös.

Ryssland har verkat genom etablerade kanaler. Statliga medier som Vesti har ramat in oroligheterna som ett tecken på Macrons misslyckande och kopplat dem till franskt stöd till Ukraina. Kommentarer har jämfört situationen med 1968 och 1789.

Parallellt har botnätverk kopplade till operationer som Matryoshka spridit fabricerat material, bland annat en falsk video med Le Figaro-logotyp som påstod att en stor majoritet av fransmännen föredrog Putin som presidentkandidat. Ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zakharova har kritiserat fransk polis för våld mot “obeväpnade barn och studenter”. Detta ligger i linje med dokumenterade ryska informationsoperationer mot Frankrike under de senaste åren, där landet rankas bland de mest utsatta i Europa enligt EU:s rapporter om Foreign Information Manipulation and Interference.

Även kinesiska kanaler har nämnts av Barrot även om detaljerna i de fallen är mindre offentliga. MAGA-relaterade aktörer, inklusive uttalanden från Donald Trump och JD Vance har kopplat oroligheterna till invandring och islam. Dessa kommentarer har fått spridning och används i franska och europeiska debatter, vilket Barrot inkluderat i sin beskrivning av utländsk påverkan.

Systematisk informationsförstärkning

Det finns i nuläget inga offentliga bevis för att främmande makter direkt organiserar eller finansierar våldet på gatorna. Den franska regeringen fortsätter att peka på inhemska aktörer. Det som däremot är belagt är en systematisk informationsförstärkning. Reella och genuina sociala missnöjesyttringar förvrängs, förstärks och används för att underminera förtroendet för den sittande regeringen samt för demokratiska institutioner inför valet 2027. Frankrike har under senare år sett både cyberattacker tillskrivna ryska underrättelsetjänster och riktade kampanjer mot potentiella presidentkandidater.

Mönstret är inte unikt. Liknande exploatering har noterats under tidigare franska protestvågor. Skillnaden denna gång är att myndigheterna öppet namnger aktörer och att händelserna sammanfaller med en intensifierad hybridhotbild mot europeiska länder som stöder Ukraina. President Emanuel Macron har tidigare talat om ökade ryska hybridhot mot kritisk infrastruktur. De aktuella oroligheterna ger ytterligare underlag för den bedömningen, även om de omedelbara våldsamheterna i första hand tenderar att ha inhemska drivkrafter.

För svensk del är frågan relevant av flera skäl. Dels visar den hur sociala protester i en demokrati kan instrumentaliseras av auktoritära stater utan att dessa behöver placera egna aktörer på gatan. Dels illustrerar den den fortsatta utmaningen att skilja legitima demonstrationer från koordinerad påverkan. Och slutligen vilka svenske medier som fortsätter amplifiera och förstärka främst ryska och iranska narrativ.

Franska myndigheter har hittills varit tydliga med att skilja på dessa saker. Huruvida den distinktionen håller när valrörelsen inför nästa års president- och parlamentsval närmar sig återstår att se.