Northvolt är inte Theranos – Det är värre
Ett industriellt misslyckande är inte detsamma som ett bedrägeri. Northvolt tog stora tekniska och kommersiella risker som inte föll väl ut. Motsvarande risker togs av den politiska nivån, väl medvetna om den fördel den hade att inte riskera att behöva ställas till svars. För att bedöma Northvolts ansvar måste man skilja mellan felaktiga prognoser, bristande riskkontroll och medvetet vilseledande samt mörkläggningsförsöken. Från både bolagets perspektiv och från den politiska nivån.
Den viktigaste skillnaden mellan Northvolt och Theranos är inte att det ena bolaget lyckades sämre än det andra. Den handlar om vad ledningen visste och vilka uppgifter den lämnade till dem som finansierade verksamheten. Frågan är aktuell med Affärsvärldens granskning av AP-fonderna och den politiska styrning som regeringen Löfven, genom finansmarknadsminister Per Bolund (MP) försökte sig på.
S–MP-regeringen (2019–2021) införde sekretess som AP-fonderna kunde gömma sig bakom när Northvolt-investeringen började granskas av media. Samma regering försökte även inskränka hur fondernas anställda har rätt att tala med media.
I en promemoria från 2020 föreslog Löfven-regeringen att den så kallade meddelarfriheten skulle inskränkas för uppgifter om AP-fondernas investeringar. Detta skulle ske genom en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (OSL). Även om lagförslaget aldrig gick igenom så har medias granskning av denna form av investeringar med skatte- och pensionsmedel aktivt försvårats från såväl den politiska nivån som olika förvaltningsmyndigheter.
Theranos vs Northvolt
Industriprojekt innebär alltid en osäkerhet. En ny fabrik kan få problem med produktionsutbyte, kvalitet, kostnader och uppskalning. Marknaden kan utvecklas annorlunda än väntat, finansieringen bli dyrare och kapitalbehovet större. Ledningen kan göra allvarliga felbedömningar, underskatta problemen och fortsätta investera för länge utan att det i sig utgör bedrägeri.
Bedrägeri är en annan kategori. Då handlar det inte enbart om att prognoserna slår fel, utan om att någon med uppsåt vilseleder andra, exempelvis genom att lämna osanna uppgifter eller dölja omständigheter som är avgörande för deras beslut. Den exakta straffrättsliga bedömningen beror på vilka uppgifter som lämnats, vad den ansvarige visste och om lagens övriga rekvisit är uppfyllda.
I Theranos fall prövades frågan i domstol. Elizabeth Holmes dömdes för bedrägeri mot investerare efter att ha lämnat vilseledande uppgifter om bolagets teknik och verksamhet. Det var inte enbart teknikens misslyckande som låg till grund för domen, utan även hennes agerande gentemot dem som investerade.
För Northvolt finns ingen motsvarande fastställd bedrägeridom. Bolaget utvecklade och producerade verkliga battericeller. Problemen gällde bland annat förmågan att skala upp produktionen, nå tillräckligt högt utbyte och tillverka till konkurrenskraftiga kostnader. Det är belägg för ett omfattande industriellt misslyckande, inte i sig för att investerare eller långivare blev utsatta för bedrägeri.
Men kombinationen av bolagets slutenhet och myndigheternas agerande genom en överdriven sekretessbeläggning av bedömningar och beslut blev förödande för de leverantörer och de kommuner som kom att drabbas av konkursen.
Tre frågor som inte får blandas ihop
Northvolts kollaps aktualiserar tre separata frågor.
1. Tog bolaget för stora risker?
Det är en fråga om affärsstrategi och riskbedömning. Var produktionsmålen realistiska? Underskattades teknikproblemen och kapitalbehovet? Byggde finansieringen på antaganden som saknade tillräckligt stöd? Fortsatte bolaget att expandera trots att utvecklingen avvek från planerna?
Här kan ledningen ha gjort allvarliga misstag utan att ha begått brott.
2. Brast kontrollen?
Det är en fråga om bolagsstyrning och finansiell tillsyn. Fick styrelsen tillförlitliga uppgifter om produktionen och ekonomin? Kunde ägare och långivare själva bedöma riskerna? Vilka kontroller genomförde offentliga finansiärer innan de beviljade lån, garantier eller andra stöd?
Bristande kontroll kan medföra betydande ekonomiska förluster och ansvar för dålig styrning. Men inte heller det är automatiskt bedrägeri.
3. Vilseleddes finansiärerna medvetet?
Det är den fråga som kan föra saken från misslyckad affärsverksamhet till straffrättsligt ansvar. Visste ledningen att centrala uppgifter om produktionskapacitet, leveransförmåga eller kapitalbehov var felaktiga? Lämnades ändå dessa uppgifter för att få investerare, långivare eller offentliga aktörer att skjuta till mer pengar?
Att ledningen borde ha förstått att prognoserna var orealistiska är inte automatiskt detsamma som att den visste att uppgifterna var falska. Inte heller är det tillräckligt att konstatera att bolaget fortsatte att söka finansiering trots växande problem. Det avgörande är vad som faktiskt kommunicerades, vad de ansvariga kände till och vilket syfte de hade.
Den avgörande frågan om Northvolt
Nortvolts grundare och VD Peter Carlsson har i efterhand sagt att Northvolt borde ha bromsat tidigare. Uttalandet aktualiserar frågan om ledningens riskbedömning, men avgör inte frågan om eventuellt bedrägeri.
Att fortsätta investera i ett projekt som senare kollapsar kan vara ett uttryck för överdriven optimism, felaktiga antaganden eller bristande omdöme. Det kan också finnas situationer där ledningen känner till att verksamheten inte kan leva upp till sina löften men ändå lämnar missvisande uppgifter för att säkra fortsatt finansiering. De två förklaringarna är inte likvärdiga och får inte blandas samman.
För att bedöma Northvolts agerande behöver man därför rekonstruera informationsläget vid varje enskild finansieringsrunda. Vilka produktionsresultat fanns? Vilka avvikelser var kända? Hur redovisades problemen för styrelsen, ägarna, långivarna och de offentliga finansiärerna? Vilka prognoser presenterades, och vilket underlag fanns för dem?
Det är först när dessa frågor besvaras som det går att avgöra om det handlade om affärsmässiga felbedömningar, bristande kontroll eller uppgifter som kan grunda rättsligt ansvar. Northvolt och Theranos kan jämföras när det gäller grundarnas berättelser, investerarnas förtroende, den begränsade insynen och politikens roll. Men jämförelsen får inte sudda ut den centrala skillnaden.
Northvolts kollaps motiverar därför tre parallella granskningar. Den ena gäller varför bolaget, dess ägare och dess finansiärer underskattade de tekniska och kommersiella riskerna. Den andra gäller om någon lämnade medvetet vilseledande uppgifter för att få eller bevilja fortsatt finansiering.
Den första frågan handlar om beslutsfattande, riskkontroll och ansvar för förlusterna. Den andra handlar om möjliga brott. Att hålla dem åtskilda är inte att tona ned Northvolts misslyckande. Det är en förutsättning för att granska det sakligt.
Den tredje, och ur ett demokratiskt perspektiv allvarligaste frågan är om hur den politiska nivån och myndigheter såsom AP-fonderna och Energimyndigheten hanterat informationen i relation till allmänheten och media. En allmänhet som kom att förlora miljarder i skattemedel och pensionsavsättningar.
Det är i den processen som regeringen Löfvéns agerande, att tidigt försöka sekretessbelägga investeringsverksamheten, kastar annat ljus på en av de största konkurserna i svensk industrihistoria.
Johan Westerholm
