I dagens läge, där ett alltmer pressat och samtidigt aggressivt Ryssland upprätthåller tryck genom hybridmedel och minoritetsretorik mot NATO-medlemmarna i Baltikum framstår Socialdemokraternas nedtoning av närområdesfokus som en återgång till en tidigare linje. En positionering som i högre grad sammanfaller med Kremls preferenser än den nuvarande mer NATO-anpassade politiken.

I en intervju med POLITICO i slutet av september 2026 kritiserade Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson den sittande regeringen under Ulf Kristersson för att ha lagt för stor vikt vid Östersjöregionen och Sveriges närområde. Samtidigt menade hon att man förbisett ”den globala södern”.

Uttalandet kommer mot bakgrund av både den historiska svenska säkerhetspolitiken gentemot Sovjetunionen och den aktuella händelseutvecklingen i Baltikum där hybridhot från Ryssland är dokumenterade och intensifierade sedan 2022.

Historisk balansakt i skuggan av Sovjetunionen

Under större delen av efterkrigstiden fördes svensk utrikes- och säkerhetspolitik under socialdemokratiskt styre. Politiken vilade på en bred konsensus om alliansfrihet och neutralitet, driven av realpolitiska överväganden för ett litet land intill en supermakt. Detta ledde till pragmatism och i vissa fall undfallenhet, särskilt i förhållande till de baltiska staterna.

Sverige erkände de facto Sovjetunionens inkorporering av Estland, Lettland och Litauen 1940 och var bland de första västländerna efter Nazityskland att göra det genom att överlämna de baltiska legationerna och reglera ekonomiska fordringar inklusive baltiskt guld. De flesta andra västländer vägrade formellt erkännande. 2011 bad dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt om ursäkt för såväl erkännandet som för utlämningen av soldater.

Baltutlämningen 1945–46 är det mest omdiskuterade exemplet. Efter kriget flydde omkring 2 700 tyska och baltiska soldater till Sverige. En samlingsregering beslutade sommaren 1945 att tillmötesgå sovjetiska krav på utlämning, som verkställdes i januari 1946 under socialdemokratisk ledning. Cirka 146 balter utlämnades tillsammans med ett större antal tyskar.

Sverige hade ingen formell skyldighet enligt Jaltaavtalen men valde att undvika konflikt med Moskva. Många av de utlämnade hamnade i sovjetiska läger eller fängelser. Händelsen betraktas allmänt som en mörk fläck i svensk historia.

Under kalla kriget prioriterade Sverige stabila relationer med Sovjetunionen och undvek att kraftfullt ifrågasätta Baltikums status. Ett uppmärksammat exempel är utrikesminister Sten Anderssons uttalande 1989 i Tallinn där han sade att Estland inte var ockuperat utan annekterat och att krafterna för full självständighet utgjorde en minoritet. Uttalandet möttes av stark kritik.

Samtidigt tog Sverige emot tiotusentals baltiska flyktingar, upprätthöll kulturella kontakter och bedrev i hemlighet militärt samarbete med väst. Sverige erkände de baltiska staternas självständighet i augusti 1991 under Ingvar Carlssons regering efter augustikuppen och ryskt erkännande. Gentemot Polen var den svenska politiken generellt mer stödjande, bland annat genom fackligt och humanitärt stöd till Solidaritet. Men undantag fanns. Bland annat menade Pierre Schori, vid tidpunkten internationell sekreterare för Socialdemokraterna, att S inom ramen för Socialistinternationalen skulle ställa sig bakom en sovjetisk militär intervention vid varvsarbetarna i Gdansk strejk som leddes av Lech Walesa.

En annan verklighet men samma eftergifter

Denna historiska linje kontrasterar mot den nuvarande säkerhetspolitiska miljön. Idag är Sverige en del av försvarsalliansen Nato och har därmed inte den fulla frihet att manövrera helt utan att samordna sig med länderna i det direkta närområdet. Östersjöområdet och det som utgör Natos norra flank. Sverige har en avtalad roll och funktion att fylla.

Enligt baltiska, europeiska och västerländska underrättelsebedömningar 2025–2026 är en fullskalig konventionell rysk invasion av de baltiska staterna osannolik på kort sikt, då Ryssland är bundet i Ukraina och skulle behöva flera år för att återuppbygga kapacitet. Risken för begränsade provokationer och hybridoperationer bedöms däremot som hög och växande. Med ett ökande antal incidenter inrapporterade.

Det pågående hotet omfattar sabotage, cyberattacker, GPS-störningar, påverkan på undervattensinfrastruktur samt användning av proxy-nätverk. Luftrumskränkningar med drönare förekommer regelbundet och NATO har skjutit ner drönare i bland annat litauiskt luftrum. Militär signalering från Kaliningrad och gränsområden, inklusive övningar och en mer uttalad kärnvapenretorik kombineras med instrumentalisering (flyktingar som del av en riktad krigföring) av migranter via Belarus. Informationspåverkan syftar till att splittra samhällen och underminera stöd för Ukraina och NATO.

Ryssland använder återkommande motivet att skydda rysktalande minoriteter eller ”compatriots” i Estland, Lettland och Litauen. Detta är exakt samma retoriska mönster som föregick interventioner i Georgien, Krim/Donbas och den fullskaliga invasionen av Ukraina. Rysslands president Vladimir Putin har nyligen, bland annat den 25 september 2026, upprepat att rättigheterna för rysktalande kränks och att Ryssland kommer att agera genom humanitära medel och internationell rätt samtidigt som planer på krig mot Europa förnekas.

Moskva driver diplomatiska noter och förbereder rättsliga processer, inklusive planer på stämning vid Internationella domstolen för påstådd diskriminering av rysktalande balter. Baltiska regeringar har svarat med språkkrav och integrationsåtgärder vilket utnyttjas propagandistiskt. Lettlands säkerhetstjänst och andra aktörer har beskrivit detta som en form av hybridkrigföring där rättsliga processer kan tjäna som politiskt narrativ.

De baltiska staterna har höjt försvarsutgifterna kraftigt, ofta över fyra–fem procent av BNP, stärkt gränser, kopplat bort elnäten från Ryssland och Belarus samt integrerat ytterligare med NATO. De behandlar hybridhoten som en daglig verklighet.

Fantomsmärtor eller något annat

Socialdemokraternas och Magdalena Anderssons kritik av att ha ett starkt försvars- och säkerhetspolitiskt fokus på närområdet bör därför läsas mot denna bakgrund. Den historiska svenska neutralitetspolitiken, som under långa perioder präglades av socialdemokratiskt styre, prioriterade relationer med Moskva och undvek konfrontation i närområdet.

I dagens läge, där Ryssland upprätthåller tryck genom hybridmedel och minoritetsretorik mot NATO-medlemmarna i Baltikum framstår en nedtoning av närområdesfokus som en återgång till en linje som i högre grad sammanfaller med Kremls preferenser än den nuvarande mer NATO-anpassade politiken. Samtidigt var den tidigare neutralitetspolitiken ett resultat av bred konsensus och småstatsrealism, inte enbart partipolitik. Hur denna historiska erfarenhet ska vägas mot dagens hybridhot är en central fråga i den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Och inte minst inför en kommande regeringsbildning.