USA:s president Donald Trump lät under gårdagen presentera”det största oljeavtalet i världshistorien” när han kungjorde det avtal mellan Venezuela och USA som skall frigöra Venezuelas oljereserv. Men avtalet är mer begränsat än rubriken antyder och riskerna är omfattande. Om detta vittnar marknadsreaktionerna som i praktiken uteblev.

USA:s president Donald Trump lät under gårdagen presentera”det största oljeavtalet i världshistorien” när han kungjorde det avtal mellan Venezuela och USA som skall frigöra Venezuelas oljereserv. Men avtalet är mer begränsat än rubriken antyder. Venezuela har 303 miljarder fat i oljereserver, och det nybildade bolaget kommer att kontrollera 65 miljarder av dessa fat. Detta skulle mer än fördubbla de 46 miljarder fat i oljereserver som USA redan kontrollerar, enligt EIA.

Men det handlar om reserver, inte produktion eller ens tillgång i närtid. 

Avtalet ger USA majoritetskontroll genom en 55-procentig andel i utfallet från ett nytt bolag som ska förvalta reserverna och USA får inte omedelbart tillgång till de 35,75 miljarder fat som ligger utanför den initiala andelen. Andelen gäller den olja som slutligen produceras från de 17 venezuelanska fält som omfattas av avtalet. 

Det mest talande osäkerheten kring avtalet är den omedelbara prisreaktionen. En affär som beskrivs som det största oljeavtalet i historien mätt i reserver gav en baissesignal snarare än en riskpremie för en kommande utbudschock. Förklaringen ligger i tidsperspektivet. Venezuelansk produktion har kollapsat från cirka 3 miljoner fat per dag på 1990-talet till klart under 1 miljon fat per dag före avtalet till följd av sanktioner, kronisk misskötsel och ett svårt förfall av infrastrukturen kring oljefälten. Ingen omedelbar ökning av fysisk export väntas från de 65-miljardersfälten.

Analysfirman Rystad Energy bedömde redan i somras att venezuelansk oljeproduktion skulle kunna öka med 17 procent till 2028 men under förutsättning att betydande framsteg görs. Mer optimistiska amerikanska uttalanden pekar ännu längre in i framtiden. Att ta produktionen från dagens cirka 1 miljon fat/dag till 4 miljoner fat/dag skulle enligt analytiker ta ungefär ett decennium och kräva omkring 100 miljarder dollar i investeringar. Trumps löfte om lägre bensinpriser före mellanårsvalen i november är alltså svårt att infria på den tidshorisont som är politiskt relevant för honom.

Avtal med risker

Kina är den stora förloraren. Kina var tidigare slutdestinationen för ungefär 80 procent av Venezuelas sanktionerade oljeexport till kraftigt rabatterat pris som betalning för miljardskulder som arbetats upp under den tidigare regimen. Men Kina kan komma att se eventuella förluster som hanterbara om dessa ställs mot en eskalerad konflikt med USA.

Regional instabilitet och sabotagerisken är den konkreta säkerhetsrisken för själva oljeinfrastrukturen. USA:s administration överväger att använda privata militära entreprenörer för att säkra Venezuelas oljeinfrastruktur för att försäkra stora energibolag som ExxonMobil och Chevron om att deras tillgångar kan skyddas i ett volatilt maktvakuum. Hotbilden är långt ifrån hypotetisk utan i allra högsta grad verklig.

Terrorgruppen ELN i Colombia har upprepade gånger attackerat kritisk oljeinfrastruktur, bland annat sprängningen av pipelinen Caño Limón-Coveñas, och gruppen har byggt ut sin närvaro i venezuelanska gränsstater mot Colombia.  Colombia riskerar att bli den mest akuta spridningsvägen av destabilisering och hot mot oljeproduktionen. Migrationsvågor och en press på Petro-regeringens säkerhetsstrategi nämns återkommande av regionala analytiker som en direkt konsekvens av den fortsatta amerikanska Venezuela-politiken.

Investeringsklimatet förblir dessutom en flaskhals oavsett avtalets juridiska konstruktion. Exxons vd har kallat landet ”oinvesterbart”. Amerikanska myndigheter har fortsatt utfärdat en “do not travel”-varning för amerikanska medborgare i Venezuela med hänvisning till godtycklig myndighetsutövning, kidnappningsrisk och civil oro.

Marginell marknadspåverkan

Kortsiktigt menar analytiker att det kommer resultera i en marginell påverkan på det globala oljepriset – marknaden har redan visat att den prisar in avtalet som en långsiktig, inte omedelbar, utbudsförändring. Och det sker dessutom i ett läge med redan existerande överutbud globalt.

På medellång sikt kan avtalet innebära en blygsam produktionsökning förutsatt att säkerhetsläget stabiliseras och investeringar faktiskt kommer till stånd. Vilket inte är givet.

Det verkliga geopolitiska värdet ligger mindre i oljeflödena och mer i maktförskjutningen i den västra hemisfären.  Att flytta Venezuela, och därmed en nod för kinesiskt, ryskt och iranskt inflytande i Karibien, in i den amerikanska intressesfären. Det är den delen av affären som sannolikt betyder mest, snarare än de 65 miljarderna fat olja i sig.