Under valåret 2026 har så här långt två böcker som adresserar islam givits ut. Böckerna i sig är varandras motpoler eller motsatser. Inte bara i disposition utan även perspektiv och slutsatser. Men det innebär inte att någon har helt rätt eller helt fel när islam ska beskrivas i en politisk debatt. Och där professor Simon Sorgenfrei konsekvent undviker konfrontation med uppenbara problem tar sig riksdagsledamoten Richard Jomshof an sig dessa med full kraft. Ibland ensidigt, men ändå.

Under året har två böcker om islam kommit att ges ut som adresserar den politiska debatten. Dels ”Öppna dina Hjärtan” av Simon Sorgenfrei, dels Kafir (Asp & Lycke 2026) som är skriven av Richard Jomshof. Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, Jomshof som tidigare partisekreterare och riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. 

Det är inte fel att ställa dessa verk mot varandra då de är varandras motsatser. Ingen av dem skulle kunna sägas vare en undermålig eller bristfällig produkt men inte något av verken kan sägas vara en heltäckande beskrivning av islam i allmänhet eller islam i Sverige. Sorgenfreis bok har recenserats separat av Ledarsidorna varför denna bokpresentation fokuserar främst på Jomshofs.

I förordet tackar Jomshof alla islamofober för er kamp mot den pågående islamiseringen” — en formulering som redan i inledningen sätter tonen och signalerar att detta är ett partsinlägg snarare än ett försök till neutral religionshistorisk framställning. Men det innebär inte att boken inte har kvaliteter.

Där Sorgenfrei undviker islams mörka sidor, som problem med förtryck, radikalisering och terrorism ger sig Jomshoff rakt på utan att vika. Vilket är hans syfte.

Jomshoff rör sig kronologiskt och tematiskt genom islams historia. Profeten Mohammeds liv, kalifatens expansion, jihad-begreppet, sharia, det muslimska slaveriet, terrorism kopplad till islam, samt ett avslutande kapitel som problematiserar begreppet “islamofobi”. Trots det stora omfånget känns inte boken tung att läsa. Språket har ett flyt och dispositionen begriplig även för en ovan läsare. Jomshofs bakgrund som lärare borgar för att han kommer nå en bred publik. Och Jomshof är väl förberedd för den kritik som han och boken kommer möta.

Boken har flera uppenbara styrkor, ämnet till trots. Kapitelindelningen är tydlig och kronologisk, med sammanfattande inledningar och en genomgående, driven berättarstil som gör materialet lättillgängligt för en bred läsekrets.

Boken har över 570 slutnoter samt en flerdelad referenslista (litteratur, tidskriftsartiklar, rapporter, rättskällor och särskilda “islamiska källor”). Jomshof anger genomgående varifrån enskilda påståenden och citat kommer, vilket gör det möjligt för läsaren att själv kontrollera underlaget.

Utöver sekundärlitteratur hänvisar boken direkt till centrala islamiska urkunder — Koranen, flera stora hadithsamlingar (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Sunan Abi Dawud, Sunan Ibn Majah), klassiska rättskällor som Reliance of the Traveller samt tafsir-litteratur (Ibn Kathir, al-Jalalayn). Det ger boken ett visst källkritiskt djup jämfört med rent debattinriktade texter som enbart bygger på sekundärkällor.

Inte minst redogör Jomshof öppet  sina val: vilken koranöversättning han använt (Bernströms, med hänvisning till al-Azhar universitetets godkännande), varför han valt att återge citat på originalspråk och att han själv inte gör anspråk på att vara islamforskare utan snarare sammanställer och tolkar redan existerande litteratur.

Mot dess styrkor bör bokens svagheter ställas. Jomshof utgår redan från början från en fastslagen slutsats och väljer sitt material för att stödja den tesen. Men han är inte ensam om denna bias. Detta är även något som Sorgenfrei tämligen exakt tenderar att göra i sin presentation, men från motsatt perspektiv.

En stor del av det tunga tolkningsarbetet vilar i Jomshofs bok på ett fåtal starkt islamkritiska författare (bland andra Robert Spencer och Bat Ye’or), vars verk inom akademin generellt betraktas som opinionsbildande snarare än vetenskapligt normerande. Dessa varvas visserligen med mer etablerade orientalister och historiker (Rodinson, Watt, Armstrong, Andræ & Widengren, Encyclopedia of Islam), men urvalet av vem som citeras för vilken typ av påstående följer ett tydligt mönster. Den kritiska tolkningen ges genomgående sista ordet. 

Men vem i duon Jomshof / Sorgenfrie har rätt om islam och islam i Sverige? Det är inte en helt enkel fråga att besvara men att Jomshofs bok tillför något i den svenska debatten bör ändå hållas för troligt.

Sorgenfrei ger inga förklaringsmodeller till flera av de växande samhällsproblem som idag allt fler politiska partier tvingas erkänna. Hedersrelaterat förtryck där religionen används som sköld och vapen, parallella rättssystem, politisk-religiös radikalisering samt inte minst religiös terrorism ger Jomshof tydliga svar på och sett till nyhetsflödet så ser det inte bättre ut för Simon Sorgenfrei att han gjorde ett stort misstag med att systematiskt undvika att försöka besvara dessa frågor i sin bok.

Och sanningen om islam i Sverige? Sannolikt någonstans mitt emellan dessa linjer om böckerna används som debattunderlag. Och med tanke på samhällsutvecklingen så finns det utrymme för Jomshof att ur ett författarpespektiv konstatera att han avsevärt mycket bättre lyckats presentera flera av de orsakssamband som präglar utvecklingen än Sorgenfrei.

Jomshofs bok kan du beställa här.