Två uppmärksammade fall visar hur svårt det är att dra gränsen mellan skyddet mot hat och skyddet för det fria ordet. Frågan är om lagen om hets mot folkgrupp fortfarande tillämpas på ett sätt som stärker rättsstaten eller om den blivit alltför oförutsägbar. De frågorna ställer sig Edward Nordén.

Ett av de mest uppmärksammade inslagen under de återkommande propalestinska demonstrationerna i Stockholm var en stor skylt utformad som den ökända järnporten till förintelselägret Auschwitz. Där den nazistiska texten Arbeit macht freien gång satt hade ordet GAZA placerats i samma karakteristiska stil.

Budskapet var en tydlig jämförelse mellan Israels krigföring i Gaza och Nazitysklands folkmord på Europas judar. Reaktionerna blev starka, inte minst från företrädare för den judiska minoriteten, som beskrev symboliken som djupt kränkande och som en relativisering av Förintelsen.

Polisen beslagtog skylten och inledde en förundersökning om misstänkt hets mot folkgrupp. Efter utredning lade åklagaren dock ned förundersökningen. Skälet var inte att budskapet ansågs lämpligt eller oproblematiskt, utan att det inte bedömdes uppfylla de höga krav som ställs för en fällande dom. Beslutet har därefter begärts omprövat.

Lagen om hets mot folkgrupp förbjuder inte alla kränkande eller provocerande yttranden. Den kriminaliserar offentliga uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning mot skyddade grupper. Syftet är att skydda människor mot hatpropaganda och allvarliga angrepp – inte att förbjuda stötande eller kontroversiella åsikter.

Vid prövningen gör domstolar en samlad bedömning där innehåll, sammanhang, symbolik och hur budskapet typiskt sett uppfattas vägs samman.

Jämför detta med gatukonstnären Dan Park, som vid upprepade tillfällen dömts för hets mot folkgrupp. I den senaste lagakraftvunna domen fälldes han för sex fall sedan domstolen bedömt att flera av hans konstverk och inlägg på sociala medier uttryckte missaktning mot skyddade grupper. Ett av verken var ett klistermärke med texten “Heil Pride” mot regnbågsbakgrund.

Park hävdade att verket var en satirisk kritik av Priderörelsen och dess, enligt honom, exkluderande hållning. Domstolen gjorde en annan bedömning och ansåg att verkets utformning och sammanhang överskred yttrandefrihetens gränser. Han dömdes till fängelse, bland annat med hänvisning till risken för återfall.

Här uppstår den principiellt intressanta frågan.

En eller två principer?

Hur kan en Auschwitz-liknande skylt med ordet GAZA falla utanför det straffbara området, medan satiriska verk av Dan Park leder till fällande domar? Oavsett vad man anser om Dan Park eller om Gaza-demonstrationerna illustrerar fallen hur svårt det kan vara att uppnå en förutsebar och konsekvent tillämpning av lagen.

Yttrandefriheten prövas inte av de åsikter som alla redan accepterar. Dess värde visar sig när den skyddar sådant som provocerar, upprör och utmanar. Satir och konst har historiskt fyllt just den funktionen – ofta osmaklig, ofta stötande, men ändå en del av ett fritt samhälles offentliga samtal.

Samtidigt ska staten ingripa mot uppvigling, olaga hot och andra yttranden som innebär konkreta risker för våld eller förföljelse. Svensk lag innehåller redan bestämmelser som tar sikte på sådana handlingar.

När gränsen för det straffbara blir svår att förutse riskerar lagen däremot att skapa osäkerhet om vilka uttryck som faktiskt omfattas av yttrandefriheten. Det är problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Ett öppet samhälle ska skydda människor mot våld och förföljelse – inte mot kontroversiella idéer.

Om människor kan demonstrera utklädda till Israels premiärminister med blodiga kläder, SS-uniform, dockor föreställande döda spädbarn, en sedelbunt och jämföra Gaza med Auschwitz utan att det bedöms utgöra hets mot folkgrupp, samtidigt som en pärlplatta med ett hakkors skapad av en kontroversiell satiriker leder till en fällande dom, finns det skäl att fråga sig om lagen tillämpas konsekvent.

Den frågan förtjänar en seriös debatt, inte minst av hänsyn till den yttrandefrihet som lagen ytterst är tänkt att samexistera med.

Rätten att uttrycka impopulära åsikter utgör själva kärnan i yttrandefriheten.

Min slutsats är att lagen om hets mot folkgrupp bör avskaffas. Yttranden som innebär verkliga hot, uppvigling eller andra konkreta brott kan redan hanteras inom ramen för annan strafflagstiftning. En ordning där staten i mindre utsträckning bedömer åsikters innehåll skulle enligt min mening ge ett starkare skydd för yttrandefriheten och en mer förutsebar rättstillämpning.

Edward Nordén

Lantbrukare, samhällsdebattör och styrelseledamot Medborglig Samling