Ikea, gatubarnen och Västsahara: Marockos påtryckningar mot Sverige 2012–2016
Det som hände i Ceuta är ingen isolerad händelse. Redan 2012–2016 pressade Marocko Sverige med samma medel, migration och handel, för att stoppa ett svenskt erkännande av Västsahara. Historien om Ikea, gatubarnen på Södermalm och den tystnad som följde ger perspektiv på dagens svenska stöd för Marockos autonomiplan.
År 2012 drev en i praktiken enig riksdag igenom ett tillkännagivande om att regeringen skulle erkänna Västsahara som stat och SADR, eller Polisario, som dess legitima företrädare. De som drev frågan tydligast var Åsa Westlund (S) och Björn Söder (SD), även om de inte koordinerade sina respektive motioner.
Efter regeringsskiftet 2014 och den utrikespolitiska deklaration samma höst där utrikesminister Margot Wallström, å regeringens vägnar, erkände Palestina trots brister i underlaget planerade regeringen Löfven I att erkänna Västsahara som nästa steg i den feministiska utrikespolitiken.
Den svenska beslutsavsikten kom Marocko till del – och den marockanska regeringen valde att gå till motangrepp med två av de medel man förfogade över. Migration och handel.
År 2015 stoppade marockanska myndigheter öppnandet av landets första Ikea-varuhus utanför Casablanca, med formella hänvisningar till att tillstånd saknades. Krisen kopplades i stället samman med uppgifter om att Sverige övervägde att erkänna Västsahara. Efter diplomatiska turer löstes situationen och varuhuset kunde öppna. Men det var inte hela bilden som gavs eller ens nära sanningen.
Ikea var inte det som till syvende och sist fällde avgörandet för Sveriges del. Även om publiciteten blev omfattande var det något annat som fick en djupare psykologisk och mer dramatisk politisk effekt. Ett stängt Ikea-varuhus hade gått att hantera. Inte det andra som Marocko redan hade initierat.
Flyktingbarnen
Mellan 2012, d.vs direkt efter riksdagens tillkännagivande, och 2016 sökte sig hundratals marockanska pojkar och unga män till Sverige. Flera levde i extrem hemlöshet runt centrala Stockholm och Södermalm. Många hamnade i missbruk och försörjde sig genom stölder eller annan kriminalitet.
Ett av de mer uppmärksammade fallen var gruppvåldtäkten vid Fåfängan på Södermalm i Stockholm. Den ägde rum i september 2015, då en 23-årig kvinna utsattes för ett utdraget övergrepp av flera unga män. Polisen kopplade gärningsmännen till den grupp av marockanska gatubarn som vid tidpunkten rörde sig i centrala Stockholm utan fast identitet eller uppehållstillstånd. De allra flesta saknade asylskäl och fick avslag på sina ansökningar, men vägrade ofta att samarbeta med myndigheterna.
Att strömmen av gatubarn upphörde 2016 var ingen slump. Sverige hade då, efter påtryckningar från bland annat den franske och tyske inrikesministern inom ramen för Europol-samarbetet, tvingats ge garantier om att inte gå vidare med planerna på ett erkännande. I stället kom Margot Wallström att lägga frågan i en utredning som, efter två år och på tre sidor, konstaterade att ett erkännande inte var en framkomlig väg för någon part. Som i ett trollslag klingade problemen med gatubarnen av och de försvann strax efter detta. Antingen repatrierade eller vidare till andra länder.
Mönstret är en direkt parallell till hur Marocko senare använt migrationen som påtryckningsmedel gentemot Spanien. Senast i händelserna i Ceuta.
Sedan dess har flera steg tagits i riktning mot en permanent lösning på frågan. EU:s ministerråd har beslutat att fördjupa handelsavtalen med Marocko och att låta landets autonomiplan för Västsahara utgöra grund för fortsatta förhandlingar om territoriet. Detta är ett tydligt skifte från den svenska linjen som konsekvent vilat på att folkrätten ska tillämpas fullt ut och att SADR och de som lever på territoriet ska få rösta om sin framtid.
Den linjen saknar numera stöd även i FN:s säkerhetsråd som tidigare i år antog en resolution om att Marockos plan ska ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Svenskt motstånd
Sju svenska organisationer publicerade den 2 februari 2026 ett gemensamt uttalande mot regeringens besked att stödja Marockos autonomiplan, i ljuset av säkerhetsrådsresolution 2797 (antagen i oktober 2025). Uttalandet publicerades ursprungligen via Afrikagrupperna och krävde bland annat att regeringen skulle dra tillbaka sitt stöd för autonomiplanen och verka för en genuin folkomröstning under FN:s överinseende.
Undertecknarna, som motsatte sig regeringens beslut och säkerhetsrådsresolutionen, var:
- Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
- Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
- Josefine Malm, ordförande, Svenska Västsaharakommittén
- Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
- Benjamin Ladraa, ordförande, Solidarity Rising
- Maria Padrón Hernández, solidaritetschef, Björkåfrihet
- Paul Carlsson, ordförande, Praktisk Solidaritet
I riksdagen har protesterna i formella termer varit lama. Främst har enskilda socialdemokratiska ledamöter, Magnus Manhammar och Johan Büser, protesterat mot stödet genom interpellationer. Johan Büser har uppträtt och interagerat med den palestinska stödföreningen Grupp 194. Föreningen har vid flera tillfällen kritiserats för att på sociala medier ha publicerat inlägg som hyllat barnmartyrer och en attack mot israeliska skolbarn samt uttryckt stöd för att dömda terrorister ska friges.
Både Manhammar och Büser har tydligt tagit ställning för den palestinska frihetskampen, en kamp där Polisario och PLO delar en gemensam historia som går tillbaka till organisationernas ursprung under tiden efter andra världskriget vilket beskrivits i tidigare artiklar i denna serie.
Varken Björn Söder (SD) eller socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson har senare valt att uttala sig i frågan. Inget av partierna kommer kunna hantera en tillbakagång till deras tidigare respektive partilinjer. För om de gör det så vet de redan nu vad den marockanska motreaktionen kommer bli.
Det riskerar då okontrollerat börja regna marockanska gatubarn över Stockholm igen.
Med allt det då för med sig.
Övriga artiklar i serien
Johan Westerholm
