Docent Christian Sandström har i dagarna givit ut en uppföljare kring sin serie av beskrivningar av den gröna omställningen, “Gröna bubblor 4 – Solsting, börsbabbel och vätgasdagis i Mariestad”. En sammanställning som ger en bra överblick över flera av de uppenbara problemen med den “Gröna omställningen”. Men där läsaren till syvende og sist själv måste ta sitt ansvar för de slutsatser som inte bara kan, utan måste, dras. Om inte historien ska upprepa sig själv.

Docent Christian Sandström har på fyra år hunnit bygga upp något som liknar ett eget löpande register över den svenska och europeiska gröna industripolitikens haverier. Efter Gröna bubblor 1–3 och fjolårets Northvoltkraschen – som sålde slut på tio dagar – kommer nu del fyra. Gröna bubblor 4 på 196 sidor som med Timbro-seriens korthuggna kapitelformat betar av börsbubblor, den spanska elkraschen, vätgashaverier, CCS och till sist den bredare systemanalysen.

För den som följt Ledarsidornas egen genomgång av Northvolt-konkursens efterspel, Statskontorets utvärdering av statens kreditgarantiprogram och nätverket kring Vargas Holding är boken både en bekräftelse och ett komplement. Men också, på ett par punkter, en bok som stannar där.

Den egna granskningen samt inte minst debatten om andra politiska eller semipolitiska aktörers ansvarstagande måste fortsätta för att relevanta och adekvata erfarenheter skall kunna dras inför framtiden.

Stegra – Undantaget som bekräftar mönstret

Bokens mest relevanta kapitel för svenska läsare är “Insatserna Stegras i Boden”, och det är här Sandström gör sin skarpaste iakttagelse. Medan ArcelorMittal tackade nej till 14 miljarder kronor i tyska subventioner för vätgasbaserat stål, medan ThyssenKrupp pausade sin satsning i Duisburg och Salzgitter sköt sina planer tre år på framtiden är Stegra i Boden det enda europeiska vätgasstålprojekt som fortsätter i nuvarande, om än kraftigt försenad, takt.

Sandströms förklaring är strukturell snarare än teknisk vilket är en av bokens största förtjänster. Etablerade och lönsamma bolag som LKAB, ArcelorMittal och Salzgitter har en alternativkostnad, dessa företag tar resurser från en fungerande verksamhet om de satsar på vätgas. Stegra har ingen sådan spärr. Bolaget “stod och föll” med Boden-satsningen från start, utan historik och utan lönsam kärnverksamhet att skydda.

Slutsatsen – att detta gör bolaget “beroende av såväl extern kapitaltillförsel som politiska leveranser av bidrag, kreditgarantier och allehanda stöd” – är i praktiken samma mekanism som Statskontorets granskning av kreditgarantiprogrammet pekade på i somras:

Ett system dimensionerat för helt andra riskvolymer än de 1,2 miljarder euro och 13 år som Stegra-garantin representerar, hanterat av samma slutna process och samma ensamma miljöanalytiker som släppte igenom Northvolt-ärendet innan det small.

Vad Sandström inte gör är att namnge nätverket bakom konstruktionen. Det är i och för sig inte en forskares roll men det finns ändå ett värde att lyfta fram detta kluster. Finansmannen Harald Mix figurerar som medgrundare till både Northvolt och Stegra, och citeras inledningsvis i boken med en rad om att detta “kanske är den största industriella revolutionen” han kommer att uppleva. Men Bo Normark, de tidigare statsråden (S) Ibrahim Baylan och Mikael Damberg, d.v.s de personer vars namn binder samman EIT InnoEnergy, Vargas Holding och de politiska besluten om kreditgarantier nämns inte.

Det är där Ledarsidornas nätverkskartläggning tagit vid.

Cinis Fertilizer – Ett ouppklarat skuggfall

En av bokens mest underskattade poänger ur ett Northvolt-perspektiv är fallet Cinis Fertilizer. Detta var konstgödselbolaget som gick i konkurs våren 2026 och vars affärsidé i praktiken var byggd runt Northvolts natriumsulfat-restprodukter. Sandström visar att ordet “Northvolt” förekommer 70 gånger i Cinis 150-sidiga börsprospekt, att bolagets expansionsplaner var samlokaliserade med Northvolts anläggningar i Skellefteå och Borlänge och att kollapsen 2024–2025 drog undan mattan för hela affärsmodellen.

Detta är ett par nya trådar värda att dra i för den som redan kartlagt konkursförvaltningens sekvensering och preskriptionsriskerna i moderbolaget. Inte minst är det något som konkursförvaltaren till både Northvolts och Cinis Fertilizer bör ta i beaktande i sina respektive slutrapporter. När det skall avgöras om någon av konkurserna, främst Northvolt, skall prövas rättsligt.

Om Cinis avtal och prospekt dokumenterar hur djupt sammanflätade parterna var finns här ett skuggfall som kan belysa hur Northvolt-ledningens externa kommunikation 2021–2022, den period där Sandström själv pekar på att förlusterna gick från en dryg miljard till 3,5 miljarder uppfattades och vidareförmedlades av samarbetspartner som i sin tur sökte offentlig finansiering (Cinis fick 300 miljoner kronor i exportkreditgaranti från SEK/EKN).

Northvolts dåvarande hållbarhetschef Emma Nehrenheims 2021-uttalande om att saltåtervinningen var ett exempel på minsta möjliga miljöavtryck citeras av Sandström . Ett citat som mot bakgrund av vad som sedan hände får en bitter eftersmak.

Systemfelet i politisk kapitalism

Bokens avslutande del, “Ett grön-blå-rött systemfel”, är där Sandström försöker resa sig från anekdoterna till teori. Hans begrepp är “politisk kapitalism” Detta är ett tillstånd där ekonomiska och politiska eliter ömsesidigt upprätthåller varandras status. Det är en beskrivning som ligger mycket nära Janos Kornais soft budget constraint och William E Schluters ramverk för mjuk korruption som återkommande använts i granskningen av svensk civilsamhällesfinansiering vilket Ledarsidorna löpande beskrivit.

Samma mekanism, d.v.s frånvaron av en trovärdig och oberoende ekonomisk granskning kombinerat med att både gröna och röda och blå block har egna skäl att inte dra i nödbromsen återfinns i båda analyserna. Bara applicerad på olika sektorer.

Sandströms siffra om att 122 miljarder kronor årligen går till “företagsfrämjande” (Tillväxtanalys, våren 2025) är också värd att notera för den som separat följt Riksgäldens kreditgarantiram på 80 miljarder kronor 2024–2025. Sandström påpekar själv att Tillväxtanalys-siffran inte inkluderar just kreditgarantierna eller EU-medel vilket gör att den underskattar snarare än överdriver den offentliga finansieringens totala omfattning i den gröna sektorn.

En enda lång svit av eländen

Sandström är själv tydlig med bokens begränsning i inledningen. Formatet är medvetet kortfattat, “en enda lång svit av eländen” skriven för läsare med ont om tid, där varje historia “hade kunnat utökas till minst tio sidor”. Det är en rimlig avvägning för en snabbt uppdaterad sammanställning men det betyder också att den som vill ha den djupare dokumentbaserade genomgången av just Northvolt-komplexet även fortsatt får gå till Northvoltkraschen eller till egen research.

Detta gäller även systerföretaget Stegra. Stegra-kapitlet i Gröna bubblor 4 är endast åtta sidor, inte den fördjupning ägarstrukturen och finansieringskedjan egentligen kräver.

Bokens styrka ligger istället i mönsterigenkänningen. Genom att ställa Stegra bredvid ArcelorMittal, ThyssenKrupp, Salzgitter, CELSA och Fortescue blir det tydligt att Boden-projektets fortlevnad inte är ett bevis på teknisk eller kommersiell överlägsenhet utan en effekt av att bolaget saknar allt att förlora och har därför inget att förhandla med sig själv om.

Det är precis den typen av jämförande och europeisk kontext som gör att en läsare av den svenska Northvolt/Stegra-bevakningen bör ha boken i hyllan. Även om den inte ersätter andras grävande uppföljningar av vem som faktiskt tjänar på att dessa gröna omställningsprojekt eller andra liknande projekt hålls vid liv.

Not:

Undertecknad tackas i bokens efterord för “support i stort och smått”. Det ändrar inget i den granskning som följer, men läsaren skall veta det.