Aftonbladet Kultur efterlyser förhandscensur av vissa nyheter i samband med val. Det finna alla goda skäl att ta varningssignalen på allvar. När till och med en kulturredaktion på en av Sveriges största tidningar vill begränsa tryck och yttrandefriheten befinner sig svensk media och den svenska politiska debatten på ett sluttande plan.

I en artikel på Aftonbladet Kultur efterlyser Saga Cavallin implicit någon form av restriktion mot opinionsundersökningar i samband med val. Tanken känns igen. När opinionsmätningar upplevs styra den politiska dagordningen, förenkla komplexa väljarrörelser till siffror och ge braskande rubriker blir slutsatsen för många att själva mätandet, eller åtminstone publiceringen av det, borde begränsas. En form av censur.

Problemet är att resonemanget pekar åt fel håll. Det är inte undersökningsföretagen som bär det publicistiska ansvaret för hur opinionssiffror används. Novus, Sifo, Ipsos och de andra instituten levererar en produkt. De levererar en mätning med angiven metod, urval och felmarginal. Vad som händer därefter, det vill säga hur siffrorna vinklas, vilka rubriker som sätts, vilken dramaturgi som byggs kring en förändring på någon enstaka procentenhet, är helt och hållet en fråga som avgörs av de medier som beställer och publicerar undersökningarna.

Ansvaret ligger hos utgivaren, inte hos mätinstitutet

Det svenska medielandskapet vilar på ett system där ansvarig utgivare har det fulla och ensamma ansvaret för allt som publiceras. Detta är en konstruktion som är grundlagsfäst i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Till detta kommer det självreglerande pressetiska regelverket där en av de allra första principerna är att vara kritisk mot sina källor och kontrollera sakuppgifter så noggrant omständigheterna medger.

En opinionsundersökning är, ur det perspektivet, en källa som redaktionen ska värdera precis som vilken annan källa som helst. Journalisten och redaktören förväntas granska metodval, urvalsstorlek, felmarginaler och beställarens eventuella intressen. Innan siffrorna blir löpsedel.

Om en tidning väljer att presentera en förändring inom felmarginalen som ett dramatiskt “ras” är det inte mätinstitutets fel. Det är en redaktionell bedömning som fattats av en redaktion under en utgivares ansvar. Vill kritiker komma åt missbruket av opinionssiffror är det dit blicken ska riktas – mot den egna branschens metodkritik, transparens och självdisciplin – inte mot att förbjuda eller strypa själva mätandet.

Att efterlysa förbud är att efterlysa censur

Att vilja reglera bort opinionsmätningar inför val eller tvinga fram en “tystnadsperiod” där resultat inte får publiceras är i grunden ett förslag om att staten ska begränsa vilken sanningsenlig, metodiskt framtagen information medborgare och press får tillgång till strax innan de ska utöva sin mest grundläggande demokratiska rättighet.

Det spelar ingen roll om motivet är gott. Konsekvensen är densamma som vid annan förhandscensur som helst. Myndigheter eller lagstiftare bestämmer vilken sann information som får nå allmänheten och när.

Det är vad förslaget om att införa censur eller tystnadsperioder innan val innebär eftersom den formen av förslag ofta förpackas som ett mediekritiskt ställningstagande snarare än vad det är: ett krav på att begränsa yttrande- och informationsfriheten.

Erfarenheterna från andra länder avskräcker

Sverige skulle inte vara först med att pröva den här typen av lagstiftning och erfarenheterna är i det närmaste enhälligt negativa.

• Frankrike införde 1977 ett förbud mot att publicera opinionsmätningar under veckan före valomgångar. Lagen höll sig kvar i drygt två decennier men blev alltmer verkningslös i takt med att internet gjorde nationsgränser irrelevanta för informationsspridning. Redan 1997 kringgick tidningar som Libération och France-Soir förbudet genom att länka till mätresultat publicerade i Schweiz och uppmanade rentav läsarna att själva söka upp siffrorna på nätet. 2007 och 2012 kraschade belgiska och schweiziska mediesajter av trafiktoppar från franska väljare som sökte de förbjudna resultaten. 2001 slog den högsta franska domstolen, Cour de cassation, fast att veckolånga förbudet stred mot artikel 10 i Europakonventionen – rätten till yttrande- och informationsfrihet. Lagen skrevs 2002 om till en kort, 24-timmars – senare cirka 32-timmars – tystnadsperiod endast under själva valdagen. Även den regeln beskrivs i dag av bland andra franska politiker själva som omodern och i praktiken tandlös, eftersom sociala medier gör den meningslös att upprätthålla.

• Kanada gick igenom en liknande utveckling. Ett 72-timmarsförbud mot publicering av valundersökningar underkändes 1998 av landets högsta domstol i målet Thomson Newspapers Co. mot Kanada med motiveringen att det inskränkte den grundlagsskyddade yttrandefriheten utan att det gick att visa att förbudet faktiskt skyddade väljarna från någon påvisad skada.

Det gemensamma mönstret är slående- Lagstiftning av det här slaget har konsekvent visat sig vara både författningsstridig i länder med starkt grundlagsskydd för yttrandefriheten och praktiskt overksam i en tid av gränslös digital informationsspridning.

Det enda den lyckas åstadkomma är att flytta publiceringen till utländska medier och sociala plattformar. Det vill säga utan press-etisk granskning, utan ansvarig utgivare och utan möjlighet till genmäle eller rättelse. Ett förbud straffar med andra ord seriösa aktörer som är beredda att stå till svars för sitt innehåll medan informationen ändå når allmänheten via kanaler som inte kan hållas ansvariga alls.

Lösningen finns redan – Publicistiskt ansvar

Den svenska modellen med grundlagsskyddad tryck- och yttrandefrihet i kombination med ett självreglerande pressetiskt system och ett personligt ansvar för varje utgivare är redan konstruerad för att hantera den här typen av problem. Om opinionsmätningar presenteras missvisande, om felmarginaler sopas under mattan eller om en beställares intressen inte redovisas är det en fråga för Medieombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd och i förlängningen för redaktionernas egen trovärdighet gentemot läsarna.

Idag publicerar i praktiken samtliga medier felmarginaler när de redovisar opinionsundersökningar förutom Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Dessa undanhåller konsekvent läsarna denna information.

Att i stället kräva ett lagstadgat mät- eller publiceringsförbud är att ge upp på den lösningen i förtid och samtidigt öppna dörren för en typ av statlig informationsstyrning som demokratier med erfarenhet av just den åtgärden, gång på gång, har tvingats dra tillbaka.

När Aftonbladet Kultur reflexmässigt efterlyser censur av media, vilket det är frågan om, finns det alla goda skäl att ta varningssignalen på allvar. När till och med en kulturredaktion på en av Sveriges största tidningar vill begränsa yttrandefriheten befinner sig media på ett sluttande plan.

Not:

Det var Aftonbladet Kultur som kan sägas sätta fokus på #metoo-rörelsen med sitt reportage om Stadsteaterns dåvarande VD och konstnärlige ledare Benny Fredriksson. Pressens Opinionsnämnd (PON) klandrade Aftonbladet för flera publiceringar under metoo-vågen.

Nämnden ansåg att tidningen brutit mot god publicistisk sed genom att publicera overifierade uppgifter och kränka den personliga integriteten

Fredriksson tvingades bort från sin tjänst och tog något år senare sitt liv.