Miljöpartiets relation till Palestina-rörelsen och vilket inflytande partiet har både skiljer sig från och visar upp stora likheter med både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men med en viktig skillnad. Några av partiets främsta företrädare har aldrig hymlat med sin bakgrund och sina sympatier med den våldsbejakande yttervänstern. Något som även kommit att få genomslag i partiets biståndsarbete och politik.

Under perioden 1969–1999 etablerades två parallella ideologiska spår inom Miljöpartiet som senare skulle löpa samman .Dels grundaren Per Gahrtons personliga, öppna engagemang i den palestinska solidaritetsrörelsen parallellt med hans parlamentariska karriär, dels den ekoanarkistiska direktaktionsmiljöns växande kontaktyta mot Grön Ungdom med riksdagsledamoten Elisa Abascal Reyes som första dokumenterade knutpunkt.

Det som grundas under den första perioden är det som förklarar partiets påverkansroll inom internationellt biståndsarbete. En roll som partiet genom identifierade företrädare förberedde sig på redan från början.

Atikelserien behandlar Miljöpartiets relation till den palestinska solidaritetsrörelsen och den utomparlamentariska vänstern samt de religiösa kluster som anslöt sig över tid. Del 1 täcker perioden fram till 1999.

Grundargenerationen, 1969–1999

Vid den tredje internationella Palestinakonferensen i Alger i december 1969 var den svenska socialdemokratiska delegationen (Sten Andersson och Pierre Schori) redan hemresta när konferensen antog sin slutresolution. Kvar i salen fanns bland andra Eldridge och Kathleen Cleaver från Black Panthers samt den 21-årige Joschka Fischer, senare tysk utrikesminister för De gröna. Sverige hade då inget grönt parti. Uppgiften om Fischers närvaro bekräftades först 2001 genom fotodokumentation och vittnesmål i tysk press.

Händelsen är avgörande för att förstå hur miljöpartier i allmänhet och senare det svenska i synnerhet kommit att utvecklas i symbios med bland annat Antifa och de mer aktivistiska globala miljöorganisationerna. Det svenska miljöpartiet är inte ett renodlat parti från början utan  en sammanslagning av olika folkrörelser. Miljörörelsen, Fredsrörelsen samt Antikärnkraftsrörelsen var några som gick ihop för att skapa ett politiskt moment. Var och en för liten för att klara riksdagens fyra-procentsspärr men tillsammans så pass starka att de kunde avancera in i riksdagen. Vilket lyckades 1988.

Miljöförbundet bildades 1976. Per Gahrton, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och dess ungdomsförbundsordförande 1969–71. Han lämnade partiet 1979 och blev istället en av grundarna av Miljöpartiet de gröna 1981. Han var partiets språkrör 1984–85.

Men det idag oreserverade stödet till PLO och Fatah har inte alltid funnits i partiet.  I augusti 1990, dagar efter Iraks invasion av Kuwait, krävde Gahrton på DN Debatt att PLO skulle fördöma Saddam Hussein. Artikeln nämner då närmast i förbigående att en av Fatahs grundare besökt Sverige och hållit ett arabiskspråkigt tal till stöd för Saddam, ett tal som enligt Gahrton själv “passerade obemärkt”.

Under samma period skickade Palestinagrupperna i Sverige (PGS) enligt förbundets eget program protestbrev till Arafat mot avrättningar utan rättegång. Vid den här tiden tog förbundets program tar avstånd från rasism och antisemitism.

Gahrton var vid denna tid en av rörelsens mest framträdande företrädare och blev senare (2004) dess förbundsordförande — detta kommer utvecklas i del 2.

Övervakning av Grön Ungdom

Även om Miljöpartiet har mycket gemensamt med Socialdemokraterna som ett parti med rötterna i folkrörelserna så är likheterna med Vänsterpartiets organisations- och partikultur större. Med den öppna partikulturen följde att vissa särintressen, som inte nödvändigtvis hade endast klimat- och miljöpolitik för ögonen kunde organisera tydliga kluster inom partiet. Och det är i denna partikultur som Antifa kom att etableras i en avsevärt större omfattning än i något annat vänsterparti.

Säkerhetstjänstkommissionen (SOU 2002:91) uppger att Säpo avlyssnade Grön Ungdoms telefoner från 1993 med hänvisning till förbundets kontakter med “utomparlamentariska aktivistkretsar” sedan en medlem misstänkts för förberedelse till sabotage mot Jas 39 Gripen. Förbundets språkrör krävde en ursäkt för avlyssningen 2002. Vid den tiden var Gustav Fridolin språkrör och hans reaktion hade, visar det sig, en naturlig förklaring och egna motiv vilket vi kommer återkomma till.

Den ekoanarkistiska miljön

Socialekologisk aktion (SEA) bildades våren 1995 ur protesterna mot Dennispaketet. Tidningen Ekologisten (första numret september 1996) innehöll en sabotagemanual; Säpo anmälde publikationen till Justitiekanslern, som fann att den saknade tryckfrihetsförordningens skydd.

I februari 1998 greps SEA-talespersonen Linus Brohult vid ett sabotage mot Södra länken-bygget. Han dömdes i december 1999 till ett års fängelse för grov uppvigling (sänkt till samhällstjänst i hovrätten). 

Vid den husrannsakan som föregick gripandet i februari 1998 bodde Brohult i ett kollektiv tillsammans med riksdagsledamoten Elisa Abascal Reyes (MP) som till Expressen sade att hon inte ansåg SEA vara terrorister. Detta är den tidigaste dokumenterade direkta kopplingen mellan en sittande MP-riksdagsledamot och en dömd person ur den ekoanarkistiska miljön.

Brohult är idag verksam som journalist och redaktör vid SVT vetenskapsredaktion. Abascal Reyes lämnade partiet 2001.

Gahrton skrev från 1997 återkommande i Palestinagruppernas tidskrift Palestina Nu med fast krönikörsplats från 2001. Vid denna tidpunkt hade retoriken hårdnat. I en artikel 2002 argumenterade han för att Israel skulle mötas med samma medel som apartheidregimen i Sydafrika. Det vill säga sanktioner, bojkotter och internationell intervention.

Detta skedde parallellt med hans mandat som EU-parlamentariker (1995–2004). En samtidighet som pågick öppet under hela hans parlamentariska karriär.

Söderbergmordet, Fridolins fackliga engagemang och Socialistiskt Forum

Efter mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999 engagerade sig Gustav Fridolin fackligt i SAC Syndikalisterna som antirasistisk kampanjledare i Skåne. Detta är samma centralorganisation som två år senare (2001) undertecknade Göteborgsaktionens plattform tillsammans med Miljöpartiet och Grön Ungdom (se del 2). Fridolin valdes samma år till Grön Ungdoms språkrör.

I del 2 beskrivs hur Gustav Fridolins och Mehmet Kaplans respektive banor växer in i dessa miljöer. Och vad de tog med sig.

Samma år hölls det första Socialistiskt Forum i Umeå, initierat av ABF tillsammans med bland andra Jonas Sjöstedt (V) och LO idédebatt. En organisationsmodell som senare (2006) upprepades i Stockholm med annan deltagarkrets vilket redogörs för i del 3.

Källhänvisning till samtliga artiklar redovisas i den tredje artikeln.