Vid Socialistinternationalens ungdomsseminarium 1969 formulerades ett “carte blanche” där individen och den enskilda medlemsorganisation sätter grunden för våldsprinciperna i kampen för socialismen. Denna princip formaliserades 1978 och fann sin slutliga form vid ett möte i Ramallah 2002. En princip utan gränser. Mitt under den andra intifadan med svenska representanter närvarande.

Den 9–10 februari 1978 höll Socialistinternationalen byråmöte i Hamburg och antog en resolution om terrorism. Resolutionen innehöll en enda klausul. Väpnad kamp ansågs legitim där demokratiska kanaler var stängda. Internationalens generalsekreterare var svensken Bernt Carlsson som innehade posten 1976–1983.

Bernt Carlsson (1938-1988) gick med i SSU då han var 16 år gammal. År 1970 blev han internationell sekreterare i det socialdemokratiska partiet och därmed företrädare i ämbetet till Pierre Schori. Mellan 1976 och 1983 var han generalsekreterare för Socialistinternationalen och chefredaktör för Socialist Affairs i London. Han var 1983–1985 ambassadör vid Utrikesdepartementetmed ansvar för icke-statliga organisationer och 1985–1987 statssekreterare i Jordbruksdepartementet. Från 1987 och till sin död var han biträdande generalsekreterare i FN och Namibiakommissionär. Carlsson var den mest namnkunniga svensk som dog i Lockerbie-attentatet.

Resolutionen som antogs var en direkt, och logisk konsekvens av resonemangen vid ungdomsseminariet i Santiago 1969 som beskrevs i gårdagens artikel. I Santiago kommunicerade bland annat Schori slutkommunikén att väpnad kamp är motiverad “där oligarkin, militären och imperialismen förhindrar folkets maktövertagande”.

I Hamburg 1978, vid moderorganisationens byråmöte beslutades att väpnad kamp är legitim “där demokratiska kanaler är stängda”.

Villkoret är detsamma. Ingen instans utses att pröva om det är uppfyllt. Den socialistiska part som åberopar det avgör själv. Och ingendera av resolutionstexterna anger en gräns för vad en rörelse inte får göra.

Ett “carte blanche” där individen och den enskilda medlemsorganisation sätter villkoren för våldsprincipernas tillämpning.

Vad som skilde 1978 från 1969

Vid tiden för 1969 fanns ingen europeisk erfarenhet av vad principen kunde leda till. 1978 fanns den. Mellan de två låg München 1972 och Khartoum 1973, med Salah Khalaf inblandad i båda. Mellan de två låg också FN:s resolution 3236, antagen 22 november 1974, som erkände det palestinska folkets rätt att återta sina rättigheter “med alla medel”.

Sverige avstod två gånger från att rösta och lämnade som enda nordiska land ingen röstförklaring.

År 1978 är det fem och ett halvt år sedan terrorattentatet i München, knappt fem år sedan Khartoum, och drygt tre år efter FN-resolutionen. Ingen närvarande i Hamburg kunde hävda att man inte visste vad våldsprincipen hade kommit att betyda i praktiken.

Vem som skrev resolutionstexten framgår inte av tillgängliga handlingar. Institutionellt går det ändå att fastställa var ansvaret låg. Resolutionen antogs av en organisation vars högste tjänsteman var svensk. Den tidigare internationelle sekreteraren för socialdemokraterna Berndt Carlsson.

Ramallah, oktober 2002

I oktober 2002 reste fyra svenskar till Ramallah. Det socialdemokratiska partiets internationelle sekreterare Ann Linde, Palmecentrets generalsekreterare Thomas Hammarberg, handläggaren Joakim Johansson och Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare Tomas Brundin. De mötte Arafat och Fatahs kaderchef Hani al-Hassan. Al-Hassan en av de muslimska bröder som 30 år tidigare var delaktig i terrororganisationen Svarta Septembers grundande.

Tomas Brundin utsågs nyligen av regeringen Kristersson till ambassadör i Beirut.

Rapporten, publicerad i partiets eget nyhetsbrev, konstaterar att Fatah tagit avstånd från självmordsbombningar men att väpnat motstånd ansågs legitimt på ockuperade områden, mot militärmakten och mot beväpnade bosättare. Rapporten rekommenderar också stöd till Fatahs reformprocess. Mötet motiverades med att Fatah är medlem i Socialistinternationalen.

Det är här Socialistinternationalens våldsprincip aktualiseras. Beväpnade bosättare är civila. Att de bär vapen gör dem inte till kombattanter. Den gränsen finns inte i 2002 års rapport, och den fanns inte i 1969 års princip. Utan den gränsen görs därmed civila till legitima mål i enlighet med Socialistinternationalens resolution.

Vålds- och terrorprincipen tolereras

Detta är ingen historia om Moskva. SSU finansierade seminariet 1969 själva. Schori skrev artikeln själv. Redaktionen valde rubrikerna själv.

Det är heller inget omdöme om rätten till väpnat motstånd mot kolonial överhöghet som sådan. Ett motstånd hade folkrättsligt stöd, kodifierat i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna 1977. Frågan är inte om väpnad kamp kan vara legitim. Frågan är mot vem. Civila får inte anfallas, oavsett sakens rättfärdighet men det är den gräns som saknas i både 1969 och 1978 års resolutionstexter av Socialistinternationalen.

Principen från 1969 sa inte att terror var tillåten. Den sa att ingen utanför rörelsen fick bedöma metoden. I praktiken fick detta beslut samma verkan. År 1978 gick Socialistinternationalen ett steg längre och formaliserade denna princip.

Vid mötet 2002 behövde de svenska delegaterna varken ljuga eller dölja något. De hade ärvt en princip från 1969 som gjorde att frågan om legitimiteten i våldsanvändningen under den andra intifadan aldrig behövde ställas. De svenska representanterna ifrågasatte heller inte detta.

Tidigare artiklar i denna serie:

Schori: “Varje revolutionär rörelse bör få välja sin metod”

Källor

1. Socialist Affairs nr 2/78, mars–april 1978, Socialistinternationalen, London (socialistinternational.org). Byråmötet i Hamburg 9–10 feb 1978. Bernt Carlsson, generalsekreterare 1976–1983, omkom i Lockerbieattentatet 21 dec 1988. Arkivet: Internationella institutet för socialhistoria, Amsterdam.
2. Bakr Abu Bakr, rapport för Fatahs ideologiska akademi, raya.ps, 21 maj 2026 (instruktörsutbildningarna 2018 och 2025); PASSIA, posten om Salah Khalaf.
3. FN:s generalförsamlings resolutioner 1514 (XV) 1960, 2625 (XXV) 1970, 3103 (XXVIII) 1973 och 3236 (22 nov 1974, A/PV.2296); tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna, 8 juni 1977, art. 1.4, 51.2–51.3.
4. “Mellan två folk. Rapport från Israel, Västbanken och Gaza 20–25 oktober 2002”, bilaga till gränslöst, Socialdemokraternas internationella nyhetsbrev, 12 dec 2002. Fatahs status i SI: konsultativ, ej fullvärdig (SI:s deltagarförteckning, rådet i Lissabon 2001).