Så sköt Vänsterpartiet sig själva i bägge fötterna
Reaktionen från på Magdalena Anderssons besked om att lämna Vänsterpartiet utanför en regering blev omedelbart avvisande. Partiet visade än en gång att det saknar den mognad, den partikultur och den kompetens som krävs för regeringsansvar. Paradoxalt nog skulle V, precis som Sverigedemokraterna gjorde under Tidöavtalet, ha tjänat mest på att acceptera rollen som stödparti.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson meddelade på söndagen att hon vill bilda en regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet i nära samarbete med Vänsterpartiet – men utan V-ministrar. Reaktionen från V blev omedelbart avvisande. Partiet visar än en gång att det saknar den mognad, den partikultur och den kompetens som krävs för regeringsansvar. Paradoxalt nog skulle V, precis som Sverigedemokraterna gjorde under Tidöavtalet, ha tjänat mest på att acceptera rollen som stödparti.
Andersson motiverade valet av C framför V med att Centerpartiets röda linjer mot SD är ideologiska och djupt rotade i vallöften, medan V:s krav på ministerposter handlar om att ”säkra inflytande” – något som enligt henne kan uppnås på andra sätt (politiskt inflytande och tjänstemän i regeringskansliet). Hon uppmanade V att reflektera över vad som står på spel för människor i landet.
V:s svar har varit att detta är ”maximal högerpolitik”, att partiet tidigare uteslutit att stödja en S-regering utan ministerposter samt att de inte tänker ge efter. Kravet på formell och den personliga makt en statsrådsutnämning innebär för partiledningen går före sakpolitik och resultat.
När valet står mellan att få igenom vänsterpolitik från utsidan eller riskera en högerregering (eller extraval) väljer V det senare. Det är inte att visa regeringsduglighet. Det är befinna sig i trotsåldern.
Varför vänsterpartiet inte är moget
Partiet har ett dokumenterat strukturellt och återkommande mönster av antisemitiska konspirationsteorier bland kandidater och företrädare – från Mohamed Ali och Halimo Nuur Bashir Abdi till äldre exempel. Som går tillbaka i decennier. Utbildningen mot antisemitism tycks inte ha dämpat detta; mönstret har snarare fortsatt eller intensifierats och ökat i vissa kretsar.
En regering kräver mer än retorik och rödgröna signaler. Den kräver förmåga att hantera säkerhetspolitik, ekonomi, hybridhot och internationella relationer utan att falla tillbaka på klassiska vänsterkonspirationer om ”dolda makter”, Israel/Mossad eller ett fientligt väst som roten till alla problem. V har inte visat den disciplinen. Att släppa in partiet i Rosenbad nu vore att normalisera en partikultur som fortfarande har betydande problem med just de frågor som definierar en modern demokrati.
Efter valet 2022 accepterade Sverigedemokraterna rollen som stödparti till en M/KD/L-regering genom Tidöavtalet. Partiet fick inga ministerposter men de fick inflytande genom ett samordningskansli med egna tjänstemän och. därmed genomslag inom energi- migrations- samt kriminalpolitik och andra områden. Dessutom en formell plats i beslutsprocessen i statsrådsberedningen. Ett av partiets största framgångar var framtagandet av en svensk kulturkanon.
Det var en mognadsprocess. SD tvingades visa att de kunde ta ansvar, leverera politik och hålla ihop ett samarbete utan att spränga det inifrån. Åkesson har själv beskrivit Tidö som tillfällig ”silvertejp” – en lärlingstid på vägen mot fullt regeringsansvar. Partiet fick tid att professionalisera sig, bygga kompetens och visa väljarna att de klarar mer än oppositionell retorik.
V skulle ha exakt samma möjlighet nu. En roll som stödparti till en S-C-MP-regering skulle ge dem
- Ett reellt politiskt inflytande (precis som Andersson erbjuder).
- Tid att städa partiet – att hantera problemen med antisemitism, konspirationsteorier med antisemitiska inslag och den terrorromantiserande retorik som fortfarande är stark i partiet.
- En chans att bygga regeringskompetens och visa att de kan leverera politiska resultat .
I stället reagerar V med ett omedelbart avvisande. Det tyder på att partiet fortfarande prioriterar symbolisk makt och personlig ideologisk renhet framför ansvar. SD gjorde motsatsen och inledde den mognadsresan. V verkar inte vilja eller kunna göra samma sak.
Magdalena Anderssons besked är inte ett svek mot vänstern. Det är en realistisk analys av att Vänsterpartiet, trots sina valframgångar, ännu inte har uppnått den partikultur och den mognad som krävs för att axla ett regeringsansvar.
Precis som Tidö gav SD en chans att växa till sig skulle en roll som stödparti ge V tid att städa upp och professionalisera sig. Att vare sig Nooshi Dadgostar eller Ida Gabrielsson ser det och i stället riskerar hela det rödgröna projektet (om det nu fanns något) säger mer om deras egen självinsikt och personliga mognadsgrad än något kongressbeslut om ministerposter.
Johan Westerholm
