Rapporten som utmanar klimatpolitiken: Staten vet inte alltid bäst
Hur mycket ska staten styra den gröna omställningen? När Fossilfritt Sverige fick ett utökat mandat att driva på klimatarbetet varnar samtidigt nationalekonomer för att politiker riskerar att underskatta osäkerheten i framtidens teknikval och miljardinvesteringar. Parallellt kastar regeringens samordnare in handduken och kapitulerar villkorslöst inför den kinesiska dominansen.
Fossilfritt Sverige har under ledning av Svante Axelsson spelat en central roll i arbetet med att ta fram näringslivets färdplaner för fossilfri konkurrenskraft. Ett stort antal branscher har inom ramen för initiativet redovisat hur de avser att nå klimatneutralitet senast år 2045. Arbetet har påbörjats, men genomförandet är en långsiktig process som kräver både uppföljning och vidareutveckling för att påskynda den svenska klimatomställningen.
När klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) beslutade att förlänga och bredda Svante Axelssons uppdrag som nationell samordnare till och med den 31 december 2026 betonade hon betydelsen av arbetet.
– Fossilfritt Sverige är en effektiv plattform för att driva på klimatomställningen i Sveriges olika branscher. Nu ska Fossilfritt Sverige fokusera på genomförandet av färdplanerna och öka efterfrågan på fossilfria produkter och tjänster. Detta arbete är en viktig förutsättning för att Sverige ska nå vårt klimatmål om nettonollutsläpp senast år 2045, sade Pourmokhtari.
Det utökade uppdraget innebar att Axelsson ska stödja näringslivets arbete med att utveckla, genomföra, följa upp och uppdatera färdplanerna för klimatomställningen. Han ska också verka för en ökad efterfrågan på fossilfria och resurseffektiva produkter och tjänster, bland annat genom samordnad kravställning i offentlig upphandling.
Samtidigt pågår en bredare diskussion om vilken roll staten bör spela i den gröna omställningen. Den frågan stod i centrum när Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) presenterade rapporten ”Balansakt i behov av stöd – en ESO-rapport om grön industripolitik”.
Klimatomställningen kan bli en dyr felsatsning – forskare varnar för att staten väljer fel
Med grön industripolitik avses olika former av statliga insatser som syftar till att påverka ekonomiska aktiviteter och teknikutveckling inom utvalda sektorer för att minska utsläppen av växthusgaser. Rapportförfattarna konstaterar att staten kan spela en viktig roll i industriella förnyelseprocesser när marknadsmisslyckanden eller systemsvagheter hindrar framväxten av ny och mer miljövänlig teknik.
Samtidigt varnar rapporten för att försök att korrigera marknadsmisslyckanden också kan skapa nya problem och kostnader. Författarna argumenterar därför för att staten bör ange riktningen och skapa förutsättningar för omställningen, men samtidigt vara medveten om de betydande osäkerheter som präglar teknikutveckling och investeringar.
Enligt rapporten bör grön industripolitik inte utformas som en uppifrån-och-ner-process där staten försöker utse framtidens vinnare. Beslut om teknikval och investeringar är förenade med betydande risker, inte minst eftersom de ofta handlar om komplexa tekniska lösningar och investeringar med lång ekonomisk livslängd.
Rapporten behandlar såväl motiven bakom grön industripolitik som hur den kan utformas och utvärderas. Bland motiven lyfts klimatrelaterade marknadsmisslyckanden, exempelvis att privata aktörer inte fullt ut beaktar klimatnyttan i sina investeringsbeslut. Författarna pekar även på behovet av att skapa robusta och långsiktiga förutsättningar för omställningen.
Slutsatsen är att staten behöver agera för att möjliggöra klimatomställningen, men samtidigt undvika att låsa fast sig vid specifika tekniker, företag eller lösningar. Den ”balansakt” som rapportens titel syftar på handlar just om denna avvägning: att staten måste vara en aktiv möjliggörare utan att överskatta sin förmåga att förutse vilka tekniska och kommersiella lösningar som kommer att bli framgångsrika.
Regeringen har valt väg
Klimatförändringar, geopolitiska spänningar och snabb teknisk utveckling har gjort grön industripolitik till ett allt viktigare verktyg för beslutsfattare som vill förena klimatmål med ekonomisk utveckling, stärkt konkurrenskraft och ökad strategisk självständighet.
Vid seminariets avslutning gav Svante Axelsson i egenskap av regeringens samordnare sin och därmed regeringens syn på en central del av den globala klimatomställningen. I praktiken en villkorslös kapitulation till Kina:
– Jag tror på samarbete med Kina. Det är den enda vägen fram.
Johan Westerholm
