Bakom klimatmiljarderna: så blev politiska nätverk hårdvaluta
EU mobiliserar tusentals miljarder till klimatomställningen. I skärningspunkten mellan politik, offentliga stöd och privata investeringar växer en ny marknad fram där politiska nätverk blivit en strategisk tillgång. Rekryteringen av tidigare näringsministern Ibrahim Baylan till Vargas illustrerar de frågor om inflytande och svängdörrar som följer i spåren av den gröna industrisatsningen.
EU har avsatt omkring 65 miljarder euro – motsvarande närmare 750 miljarder kronor – till den sociala klimatfonden, den största enskilda finansiella pelaren inom klimatpaketet Fit for 55. Fonden är samtidigt bara en del av den bredare gröna given. Sammantaget avser EU att mobilisera omkring 1 000 miljarder euro till klimatomställningen under det kommande decenniet genom en rad olika fonder, låneinstrument och investeringsprogram.
Det handlar om kapitalvolymer som skapar betydande affärsmöjligheter för företag med rätt nätverk, rätt timing och förmåga att navigera i det politiska systemet.
I Sverige framstår bolagen Northvolt och Stegra – båda grundade av Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz – som de tydligaste exemplen på detta. Tillsammans har bolagen rest mer än 100 miljarder kronor i offentlig finansiering genom bidrag, lån, kreditgarantier och offentliga investeringar.
Northvolts konkurs innebar att betydande offentliga värden gick förlorade. För investmentbolag som Vargas, med begränsad egen kapitalrisk i förhållande till den offentliga exponeringen, illustrerar utvecklingen samtidigt hur stora statliga satsningar kan skapa asymmetriska riskförhållanden där skattebetalarna i praktiken bär en betydande del av nedsidan.
Investeringsrisker som i detta fall Vargas kunnat manövrera sig undan ur med hjälp av omfattande politiska nätverk. Nätverk som idag byggs ut för att bidragsmaximera framtida satsningar samt säkra tillgången till skattebetalarnas pengar och pensionsfonder.
Politisk kompetens som affärsstrategi
I takt med att EU klimatinvesteringar växer har flera företag valt att stärka sin närvaro i Bryssel och rekrytera personer med tung politisk bakgrund för att navigera rätt i beslutsprocesserna. Vargas rekrytering av den tidigare näringsministern Ibrahim Baylan (S) är ett tydligt exempel.
Rekryteringen framstår knappast som slumpmässig. Den följer ett etablerat mönster där bolag i kapitalintensiva sektorer söker institutionell kunskap, politisk legitimitet och tillgång till beslutsfattande nätverk.
Hur stor påverkan sådana rekryteringar har på enskilda beslut är svårt att belägga. Som strukturellt fenomen illustrerar de däremot hur politiska kontakter blivit ett affärskritiskt tillgångsslag i branscher som är starkt beroende av offentlig finansiering. Och det finns tre huvudsakliga skäl till varför rekryteringen är strategiskt viktig.
- Institutionellt minne: Baylan var energiminister mellan 2014 och 2019 samt näringsminister 2021–2022 – en period då flera avgörande beslut fattades kring stödsystem, kreditgarantier och förändrade placeringsregler för AP-fonderna. Det ger en unik insyn i hur beslutsprocesserna fungerar, vilka tjänstemän som har reellt inflytande och var de avgörande trösklarna finns, både formellt och informellt.
- Legitimitet över blockgränserna: Vargasprojekt har fått stöd under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. En tidigare socialdemokratisk minister i bolagets närhet kan bidra till att signalera bred politisk förankring. Det skapar legitimitet i flera politiska miljöer samtidigt och minskar risken för att projekten uppfattas som partipolitiskt färgade.
- Tillgång till Bryssel: Stegras fortsatta expansion är beroende av finansiering från EU innovationsfond och lån från Europeiska investeringsbanken. Erfarenhet av EU institutioner och etablerade kontaktnät i Bryssel är i det sammanhanget en strategisk tillgång. Här ger Baylans ministerbakgrund ett värde som går långt utöver traditionell affärskompetens.
Till skillnad från flera andra europeiska länder saknar Sverige i praktiken effektiva karensregler för denna typ av övergångar.
Det innebär inte att några regler nödvändigtvis brutits. Men det aktualiserar frågan om dagens system är tillräckligt robust när allt större offentliga resurser kanaliseras till privata klimatsatsningar.
När EU nu mobiliserar historiska summor till den gröna omställningen blir frågan inte bara vilka projekt som ska få stöd – utan också vilka nätverk som avgör vem som får tillgång till pengarna.
Johan Westerholm
